Igår Tunis och Cairo, idag Tripoli och imorgon ?

Det är med bestörtning jag nu följer utvecklingen i Nordafrika. Efter de fredliga demonstrationerna i Tunisien och Egypten, delvis fredliga i andra arabländer följer nu Libyen. Gadaffi har uppenbart inte tänkt ge upp som de andra härskarna. Han har, som uppgifterna nu anger, hyrt in "legoknektar" för att likt andra härskare genom historien med kraftfullt våld kunna kväsa upproret. Med lejda soldater vill han väl säkra att miliätren inte ska agera som i Tunisien och Egypten. Han har sett att militären inte ställt upp på ledningen, utan förhållit sig neutrala eller ställt sig på folkets sida. Sagt och gjort tänker Gadaffi, hyr in en extern här som man kan lita på inte står på folkets sida. Några som kan använda tillräckligt mycket våld för att skrämma tillbaka demonstranterna.

Men, jag kan inte undgå tnaken att detta är ett tecken på att Libyens ledning saknar rådighet över den egna militären och statsförvaltningen. Är detta denna skurkregims dödsryckningar? Men här gnager oron, om ledningen är beredd att sätta in stridsplan mot demonstranter - finns det då någon gräns för vad man är beredd att göra för att behålla makten. Hotet om inbördeskrig, är det vad som kan vänta genom det agerande som ledningen stakar ut? Är det så att de återstående envåldshärskarna eller som de nog själv ser sig som - upplysta despoterna, bestämt sig för att nu får det räcka med revolter. Libyen ska bli det land som sätter punkt för den våg som svept över de Nordafrikanska länderna. Är det så vissa tänker?

Sedan ser jag Frattini, Italiens utrikesminister uttala sig om Libyen och hörde tidigare att Berlusconi talat om att han inte vill störa Gadaffi och att han kan tänka sig sälja Milan till honom. Han såg ju tidigare Mubarak som en rättskaffens man och en referenspunkt i tillvaron, han gillar Vitrysslands Lukasjenko då han ser att de två är mästare på att "vinna val". Är det dessa herrar som färgar in den utrikespolitik som ska vara EU:s kan jag inte gilla läget. Känner att det krävs ett annat klarspråk för att inte göra oss alla till Berlusconis springpojkar :@

Kan inte heller undgå att fundera på hur EU ska kunna finna ett mer värdebaserat förhållningssätt till våra södra grannar. Det talas om islam som liktydigt med extremism, men är det inte tid att avslöja detta mantra. De herrar som tidigare styrt har förvisso också varit muslimer, men inte demokrater. De har uppenbart gillats? Varför är det värre med demokrater? Funderar på om det är de kristna religösa extremisterna som söker sätta fyr under rädslorna? Märker ju i Europarådet att Vatikanen söker expendera sitt inflytande. Det görs ofta under täckmanteln av rädsla för islam. Tänker alltmer att det är hög tid att ta ett nappatag med vår egen bjälke innan vi ondgör oss om grandet i vår nästas öga. Självklart ska vi stödja demokrater på alla torg och i alla regeringar, inte extremister. De sista ska bekämpas, oavsett religös hemvist. Om egyptierna och tunisierna utvecklar ett demokratiskt styre skulle det få oerhörd betydelse i hela regionen. Måhända får då den demokratiska och Judiska staten Israel sällskap av några Islamska demokratiska stater.

Efter Mubarak? #egypten

Konstaterar att det i tisdags samlades fler än tidigare på Tahrirtorget i Cairo. Det var tisdagar och torsdagar som "De vise" hade uppmanat folket att samlas till protest. Det verkar ju ha hörsammats. Nu samlas läkare, lärare, busschaufförer i strejker och tillsammans med de protesterande på torgen. Det sprider sig över Egypten.

Jag hör nu från den nyvalde Generalsekreteraren i National Democratic Party, att Mubarak väntas tala till nationen ikväll. Har han nu insett att det inte finns möjlighet att sitta kvar om det skall öppnas en övergång till något nytt, möjligen och äntligen till demokrati och frihet för människorna i Egypten. Protesterna har fortsatt och förstärkts. Människorna har också i ökad utsträckning organiserat sig. Självklart är detta inte en garanti för att Egypten går mot demokrati, men det finns en större chans än förut.

Om Mubarak fortsätter att sitta kvar, då ökar risken för att protesterna växer och radikaliseras. Då växer också risken för att ekonomin hinner raseras ytterligare. Om han vill folket väl, ja då måste han lämna medan tid är för att hitta fram till en dialog för övergång.

Men signalen om att Armén - de som så länge genom historien styrt landet, nu hela tiden följer utvecklingen för att säkra människornas säkerhet är tudelat. Det kan tala för att militären tar över. Men det kan också vara en signal att man, om Mubarak avgår, inte tänker godta anarki eller något som skulle kunna öppna för inbördeskrig. Det finns ju starka anhängare av Mubarak som agerat tidigare med synliga följder för människorna både på Tahrirtorget och annorstädes. Jag hoppas att det är skydd man signalerar och inget annat. Det borde i vart fall USA ha markerat mycket klart.

När Mubarak avgår kommer också frågan om vad/vem/vilka som skall följa? Vicepresidenten Suleiman måste inse att det krävs en övergångsregering som ska förbereda en ny kosntitution för val av både parlament och president. Här krävs det tydlighet från både USA och EU. Den otydlighet som präglat dessa strukturer är trist, men jag noterade idag att Kabinettsekreteraren på vårt utskott beskrev att särskilt USA blivit allt tydligare. EU icke så. Det är trist och förödande att inte bara EU utan även dess olika nationella ledare tassat så försiktigt. Jag hoppas dock att när Mubarak lämnat så skall det gå lättare för EU att agera för att främja en demokratisk utveckling i hela regionen.

Mubarak måste lämna #egypt

För mig står det nu klart att det måste talas klarspråk från EU. Mubarak måste lämna sin post och arbetet för att hitta en övergångsledning för Egypten måste formas i dialog med oppositionen. Det är növändigt för att inte driva fram en utveckling mot ökad radikalisering av upproret. För att ge en tydlig signal om att färdvägen går mot öppna och fria val - både av president och parlament så krävs det en entydig förändring. Så länge Mubarak sitter kvar kommer ingen att uppfatta detta som möjligt. En början på en ordnad övergång kräver att han lämnar.

När jag då hör EU:s utrikesministrar tala väl om demokrati och val, men inte se det som en lösning att Mubarak lämnar skorrar det alltmer illa. Det är rätt att sikta på presidentval, men inte med löften från Mubarak & son. Här har EU:s utrikesministrar och snart Europeiska rådet ett tydligt ansvar att agera för att ge EU ett tydligare ansikte i den nya region som kommer att växa fram. Jag har full förståelse för att mycket pågår under ytan, mycket samråd och att det finns många goda och onda krafter inblandade. Men, det måste också räckas ut en hjälpande hand till de krafter som vill demokrati, som vill frihet, som vill se en annan utveckling än den islamistiska. Jag noterar att Irans utrikesminister uttalar sitt stöd för de demonstrerande och känner ilska. Från en diktatur till en annan, nog måste vi visa att det är skillnad på falska och riktiga vänner.

Men då gäller det inte att visa ett halvhjärtat stöd, utan att verkligen ta detta stora uppdrag på allvar för att bygga stabilitet med demokrati och frihet för människor. Tunisien är en viktig stötta för detta, men Egypten är avgörande. Här krävs mod från EU:s sida och från den svenska likaså. Dags för fotbyte för förändring. Exakt vad som följer kan vi inte veta, men om vi sköter det rätt kan Sverige och EU påverka - innan det är för sent. Alternativet ser för mig mycket mer skrämmande ut.

Det brinner på gatorna...nu i Egypten

Har idag försökt följa media fortlöpande över utvecklingen i Egypten. Det faktum att så många människor trotsar Mubarak och hans starkt kontrollerande statsapparatus utan att armén griper in visar att något stort håller på att hända. Efter valet i höstas som ju var ett skämt, många demokratiska krafter bojkottade det och vissa andra fick inte ställa upp, verkar det nu som om tiden räknas ner fortare än någon trott. Den tändande gnistan från Tunis har spridit sig på ett sätt som man kunde anta. Jag trodde att det skulle trigga alla maktstrukturer att slå till, att människor skulle bli massarresterade och trampade på. Men, det har man inte lyckats med eller också överraskats. Den våg som nu sköljer över de Medelhavsnära arabstaterna kan komma att svepa med sig hela den gamla makteliten. Frågan är hur långt den bär, vilka/vilken den sköljer över härnäst? Jordanien, Yemen, Syrien, Västbanken... Säkerhetspolitiskt och utrikespolitiskt kommer detta att få betydelse. När EU:s utrikesministrar möts imorgon får nog både en och annan fundera över EU:s och sin roll. Stå upp för demokrati, rättstat och mänskliga rättigheter. EU:s förmåga att hantera detta kommer att vägas av många. Visa färg, visa mod!

Själv börjar jag känna likheter med Berlinmurens fall, Solidaritets gnista i Polen och gränssprängarna i det gamla östblocket. Det kom som en överraskning, gick fort och spred sig som Dominobrickor tills hela det gamla styret försvunnit. På papperet i vart fall. För det vi sett därefter är ju hur långlivade gamla strukturer är. De återuppstår under andra namn. Så finns det ett alternativt ledarskap eller bara nya makthavare som kliver in i gamla strukturer?

I Spanien, Grekland och Portugal hade demokratin en stark historia. När diktatorerna föll, fanns det en annan väg för människorna att välja. I de länder i öst där demokratin aldrig fått fäste, där har utvecklingen en mycket svårare väg mot demokrati. Men, varje land och varje dylik förändring har sin egen dynamik och av de man själv kan blicka tillbaka på finns både goda och dåliga resultat. Fokus flyttas hela tiden, men nu gäller både teleobjektiv och vidvinkel för att se vad som följer när vågen dragit vidare. Men, jag kan en dag som denna inte låta mig nedslås av orosmoln. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill söka möjligheter i det som nu händer. Det kan bli något riktigt stort för människorna, för regionen och för den internationella utvecklingen.

Fridolins historia

Måste säga att jag med viss nyfikenhet läste min gamle KU-granne, Gustav Fridolins DN-artikel idag. Ännu ett parti som ska inta mitten i den svenska politiken. Ännu ett parti som söker sig till liberala idéer? Nja, kan väl känna att det verkar lite krystat när Gustav försöker positionera sig som Folkskolläraren. Lika krystat blir det när han talar om Staaf, om överideologiserade alternativ och borgerlig vänster. Har Gustav behov att skaffa sig en ny image?

Den Fridolin jag hörde i valrörelsen var en stark vänsterröst. Han lät mer som språkrörskandidat för Vänsterpartiet light än för ett Miljöparti och inte alls som en borgerlig kandidat. Han är en klassisk stoppa, krossa och kräv-politiker. Visserligen tar säkert åldern ut sin rätt, men det skorrar lätt falskt i mina öron. Säg inte att även Gustav Fridolin drev på för en politik som han egentligen inte trodde på?

Sedan då frågan om den enskildes frihet. Den kan väl inte bara gälla nätet? Kan fundera över varför det verkar vara svårt för Fridolin att förstå att makt över lönen är viktig för varje medborgare. Om politiken ska frigöra medborgarnas makt och säkra att vi inte behöver acceptera beslut fattade över våra huvuden, är då inte mer makt över hela lönen en del av politikens uppgift. Om det är medborgarens utrymme att bestämma själv som Fridolin vill låta växa, var finns då förslagen? Inte i DN-artikeln i vart fall. Den är tom på sådana förslag men mer fylld av viljan att bli ett nytt maktbärande parti. Man ska "inta" mitten i svensk politik. Från vem, funderar jag? Vem är det man utmanar? Är det socialdemokraterna han vill fortsätta äta? I brist på opposition söker Fridolin också rollen som dess språkrör!!

När jag sedan flyttar blicken till nästa sida finner jag en föga upplyftande valanalys från Anna-Greta Leijon gällande socialdemokraterna i Stockholm. Efter att ha läst den förstår jag att Fridolin försöker. Men, nog måste vi kunna vänta oss mer av socialdemokraterna än så! För övrigt finns det mycket valanalyser i luften nu. Återkommer till det en annan gång.

Tunisien visar vägen - vart?

Händelseutvecklingen i Tunisien vållar nog många ledare en hel del oro. Under 23 år har ex-president Ben Ali styrt landet med järnhand. Men samtidigt har det funnits fönster som öppnats för andra partier och för sociala rättigheter. Landet har satsat på utbildning av både pojkar och flickor. Det är därför en relativt bra utbildad befolkning, här finns en relativt stor medelklass och det är en för regionen sekulär stat.

Vi har på senare tid kunnat se att regimen inte mäktat med att möta de problem landet har med växande arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Järnhanden har blivit synligare, fler arresterats och frihetsfönster stängts. Men människorna accepterade inte den utvecklingen och ännu en härskare har fallit. Vi har sett detta hända förut, men frågan är vart det leder denna gång. Val skall nu hållas om 60 dagar och vi får hoppas att de verkligen kan hållas. Men, det förutsätter att Talmannen och den övergångsregering som ska formas verkligen klarar att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. Det torde finnas många intressenter i det vakum som nu uppstår som är intresserade av att skriva sin agenda. En del i blod.

När männsikorna i Teheran störtade Shahen fick vi istället ett Mullah-välde. Vi såg vad som hände i grannlandet Algeriet när valen pekade i fel riktning. Vi har många grannländer som fruktar en framgång för demokrati i Tunisien. En sådan väg skulle inspirera andra. Vi har ju kunnat möta den effekt som den Oranga revolutionen i Ukraina fick, tron på att det faktiskt var möjligt att välja en demokratisk väg och de shockvågor som det sände till grannländerna och då inte minst Ryssland. Rädslan för den smittan ökade ju snarare de repressiva regimernas förtryck mot oliktänkande. Kommer vi få se samma hända i de repressiva arabländerna?

Sedan finns det förstås alltid en oro för att det finns krafter som både vill framkalla kaos och i dess spår få fäste för nya terrorceller. Men, det jag hoppas är att de gånga årtiondenas utveckling, den relativt starka medelklassen och den utbildade befolkningen skall ge förutsättningar för ett demokratiskt vägval och förhindra ett nytt terrorvälde eller envälde att få fäste.

Just nu finns det många skäl att varsamt följa utvecklingen i Medelhavsområdet. För EU:s höge representant blir detta ännu en utmaning att ta sig an. Men måhända blir det istället Sarkozy som igen rycker ut?? Först Libanon och nu Tunisien?? Gammal kärlek rostar inte?? Vad säger det om EU:s förmåga och trovärdighet i regionen?? Vilken väg visar det i så fall för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik?? Just nu fler frågor än svar, men de lär inte låta vänta på sig! Då måste även Sverige dra slutsatser och forma vår agenda, gärna tillsammans med andra likeminded.

Utlandsrepresentationen bör stärkas

Vi avslutade riksdagens höst med att i Utrikesutskottet bli informerad om den nedläggning av utlandsmyndigheter som regeringen planerar. Skälet för att göra detta är resursmässiga. Riksdagen har sänkt ramen för regeringskansliet med 300 miljoner för 2011. Rent matematiskt svarar UD för ca 40% av anslaget och av detta utgör ca 70%kostnader i utlandet. Regeringen väljer att möta Riksdagens röd-gröna-SD-beslut rent matematiskt. Är detta rätt???

Har roat mig med att läsa det delbetänkande om Utrikesförvaltning i Världsklass som kom i höstas från Peter Egardt. Det framgår tydligt att Sverige i jämförelse med andra likartade länder ligger lågt i vår satsning på global närvaro. De förändringar som ägt rum genom åren har baserat sig på förändringar i omvärlden som påverkat svenska intressen samt resursmässiga förutsättningar. Konstaterar samtidigt att detta inte är den första och inte heller den sista utredningen om Utrikesförvaltningen. Jag har personligen en hel del frågetecken inför utredningen som sådan. Inte minst då förslaget att göra alla utlandsmyndigheter till en myndighet av samma typ som Försäkringskassan m fl. Tycker inte att det vore rimligt att göra Försäkringskassan till en del av Regeringskansliet under Socialdepartementet. På samma sätt anser jag inte att myndigheten Regeringskansliet sk få rollen att sköta all utrikesförvaltning. Istället för outsourca och stärka självständiga myndigheter så skulle detta bli tvärt om. Det stämmer inte heller med intentionerna i Regeringsformen kan jag tycka.

Men huvudfrågan är i detta läge är inte myndighetsorganisationen, utan om Regeringen som helhet analyserat hur man vill möta Globaliseringen. Ökad flexibilitet i Utrikesförvaltningen kan behövas, samtidigt som det är långsiktiga relationer som gör skillnad. Det är därför andra länder möter förändringar genom att dra ned på sin representation till det minimala utan att behöva stänga ambassader. Egardt konstaterar att flera skäl talar för långsiktighet i fråga om planeringen av utlandsreprsentationen. Vi har över åren sett hur en och samma ambassad stängts och öppnats, eller lagts ned och återupprättats med bara några års mellanrum. Detta är på alla sätt oerhört kostsamt, både resursmässigt och politiskt. Jag kan för egen del bara se hur ambassaden i Angola hanterades för något år sedan. Den avvecklades och öppnades inom loppet av några månader och utrikesministern skrev ursäktande brev till ledningen i Angola. För mig var detta ett exempel på dålig beredning och bristfällig analys.

Jag befarar att vi tyvärr riskerar att få se mer av detta. Jag önskade att vi skulle agera mycket strategiskt och tydligt, söka samverkan med våra nordiska grannar och säkra att svenska samlade intressen tas till vara på bästa sätt i en alltmer globaliserad värld. Vi vet ännu inte effekten av EU:s utlandstjänst och hur andra länder agerar. Vi har inte skäl att avsäga oss möjligheter innan vi vet och kan analysera alternativen.

Vår utriksrepresentation måste byggas för att möta olika behov och ha en ökad flexiblitet. Men, den måste ha längre perspektiv än en regeringsperiod och en Utrikesminister. Jag är oerhört trött på Urban Ahlins surande över att det inte blev en parlamentarisk utredning om Utrikesförvaltningen. Men, jag noterar Jan Eliassons insikter och respekterar dem. Det behövs verkligen inte mer socialdemokratisk nostalgi, men det behövs mer strategisk analys om hur vi formar framtidens utlandsnärvaro. Jag kan tyvärr inte påstå att jag upplever att den analysen givits en framträdande roll i regeringens decemberbeslut. Det kan inte vara så att vårt svenska intresse reduceras till konfliktländer och G20 med några tillägg. Ska vi forma en Utrikesförvaltning i Världsklass krävs det ett mycket bättre underlag än en matematisk exercis, en bredare debatt om vad som krävs för att nå målet. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli följden av det utredningsarbete som pågår. Men,här föll måhända ett antal ambassader i onödan på regeringens eget argumentationsgrepp. Finansdepartementet må le, men jag befarar att skrattet fastnar i halsen när kortsiktigheten får styra.