Mubarak måste lämna #egypt

För mig står det nu klart att det måste talas klarspråk från EU. Mubarak måste lämna sin post och arbetet för att hitta en övergångsledning för Egypten måste formas i dialog med oppositionen. Det är növändigt för att inte driva fram en utveckling mot ökad radikalisering av upproret. För att ge en tydlig signal om att färdvägen går mot öppna och fria val - både av president och parlament så krävs det en entydig förändring. Så länge Mubarak sitter kvar kommer ingen att uppfatta detta som möjligt. En början på en ordnad övergång kräver att han lämnar.

När jag då hör EU:s utrikesministrar tala väl om demokrati och val, men inte se det som en lösning att Mubarak lämnar skorrar det alltmer illa. Det är rätt att sikta på presidentval, men inte med löften från Mubarak & son. Här har EU:s utrikesministrar och snart Europeiska rådet ett tydligt ansvar att agera för att ge EU ett tydligare ansikte i den nya region som kommer att växa fram. Jag har full förståelse för att mycket pågår under ytan, mycket samråd och att det finns många goda och onda krafter inblandade. Men, det måste också räckas ut en hjälpande hand till de krafter som vill demokrati, som vill frihet, som vill se en annan utveckling än den islamistiska. Jag noterar att Irans utrikesminister uttalar sitt stöd för de demonstrerande och känner ilska. Från en diktatur till en annan, nog måste vi visa att det är skillnad på falska och riktiga vänner.

Men då gäller det inte att visa ett halvhjärtat stöd, utan att verkligen ta detta stora uppdrag på allvar för att bygga stabilitet med demokrati och frihet för människor. Tunisien är en viktig stötta för detta, men Egypten är avgörande. Här krävs mod från EU:s sida och från den svenska likaså. Dags för fotbyte för förändring. Exakt vad som följer kan vi inte veta, men om vi sköter det rätt kan Sverige och EU påverka - innan det är för sent. Alternativet ser för mig mycket mer skrämmande ut.

Det brinner på gatorna...nu i Egypten

Har idag försökt följa media fortlöpande över utvecklingen i Egypten. Det faktum att så många människor trotsar Mubarak och hans starkt kontrollerande statsapparatus utan att armén griper in visar att något stort håller på att hända. Efter valet i höstas som ju var ett skämt, många demokratiska krafter bojkottade det och vissa andra fick inte ställa upp, verkar det nu som om tiden räknas ner fortare än någon trott. Den tändande gnistan från Tunis har spridit sig på ett sätt som man kunde anta. Jag trodde att det skulle trigga alla maktstrukturer att slå till, att människor skulle bli massarresterade och trampade på. Men, det har man inte lyckats med eller också överraskats. Den våg som nu sköljer över de Medelhavsnära arabstaterna kan komma att svepa med sig hela den gamla makteliten. Frågan är hur långt den bär, vilka/vilken den sköljer över härnäst? Jordanien, Yemen, Syrien, Västbanken... Säkerhetspolitiskt och utrikespolitiskt kommer detta att få betydelse. När EU:s utrikesministrar möts imorgon får nog både en och annan fundera över EU:s och sin roll. Stå upp för demokrati, rättstat och mänskliga rättigheter. EU:s förmåga att hantera detta kommer att vägas av många. Visa färg, visa mod!

Själv börjar jag känna likheter med Berlinmurens fall, Solidaritets gnista i Polen och gränssprängarna i det gamla östblocket. Det kom som en överraskning, gick fort och spred sig som Dominobrickor tills hela det gamla styret försvunnit. På papperet i vart fall. För det vi sett därefter är ju hur långlivade gamla strukturer är. De återuppstår under andra namn. Så finns det ett alternativt ledarskap eller bara nya makthavare som kliver in i gamla strukturer?

I Spanien, Grekland och Portugal hade demokratin en stark historia. När diktatorerna föll, fanns det en annan väg för människorna att välja. I de länder i öst där demokratin aldrig fått fäste, där har utvecklingen en mycket svårare väg mot demokrati. Men, varje land och varje dylik förändring har sin egen dynamik och av de man själv kan blicka tillbaka på finns både goda och dåliga resultat. Fokus flyttas hela tiden, men nu gäller både teleobjektiv och vidvinkel för att se vad som följer när vågen dragit vidare. Men, jag kan en dag som denna inte låta mig nedslås av orosmoln. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill söka möjligheter i det som nu händer. Det kan bli något riktigt stort för människorna, för regionen och för den internationella utvecklingen.

Fridolins historia

Måste säga att jag med viss nyfikenhet läste min gamle KU-granne, Gustav Fridolins DN-artikel idag. Ännu ett parti som ska inta mitten i den svenska politiken. Ännu ett parti som söker sig till liberala idéer? Nja, kan väl känna att det verkar lite krystat när Gustav försöker positionera sig som Folkskolläraren. Lika krystat blir det när han talar om Staaf, om överideologiserade alternativ och borgerlig vänster. Har Gustav behov att skaffa sig en ny image?

Den Fridolin jag hörde i valrörelsen var en stark vänsterröst. Han lät mer som språkrörskandidat för Vänsterpartiet light än för ett Miljöparti och inte alls som en borgerlig kandidat. Han är en klassisk stoppa, krossa och kräv-politiker. Visserligen tar säkert åldern ut sin rätt, men det skorrar lätt falskt i mina öron. Säg inte att även Gustav Fridolin drev på för en politik som han egentligen inte trodde på?

Sedan då frågan om den enskildes frihet. Den kan väl inte bara gälla nätet? Kan fundera över varför det verkar vara svårt för Fridolin att förstå att makt över lönen är viktig för varje medborgare. Om politiken ska frigöra medborgarnas makt och säkra att vi inte behöver acceptera beslut fattade över våra huvuden, är då inte mer makt över hela lönen en del av politikens uppgift. Om det är medborgarens utrymme att bestämma själv som Fridolin vill låta växa, var finns då förslagen? Inte i DN-artikeln i vart fall. Den är tom på sådana förslag men mer fylld av viljan att bli ett nytt maktbärande parti. Man ska "inta" mitten i svensk politik. Från vem, funderar jag? Vem är det man utmanar? Är det socialdemokraterna han vill fortsätta äta? I brist på opposition söker Fridolin också rollen som dess språkrör!!

När jag sedan flyttar blicken till nästa sida finner jag en föga upplyftande valanalys från Anna-Greta Leijon gällande socialdemokraterna i Stockholm. Efter att ha läst den förstår jag att Fridolin försöker. Men, nog måste vi kunna vänta oss mer av socialdemokraterna än så! För övrigt finns det mycket valanalyser i luften nu. Återkommer till det en annan gång.

Tunisien visar vägen - vart?

Händelseutvecklingen i Tunisien vållar nog många ledare en hel del oro. Under 23 år har ex-president Ben Ali styrt landet med järnhand. Men samtidigt har det funnits fönster som öppnats för andra partier och för sociala rättigheter. Landet har satsat på utbildning av både pojkar och flickor. Det är därför en relativt bra utbildad befolkning, här finns en relativt stor medelklass och det är en för regionen sekulär stat.

Vi har på senare tid kunnat se att regimen inte mäktat med att möta de problem landet har med växande arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Järnhanden har blivit synligare, fler arresterats och frihetsfönster stängts. Men människorna accepterade inte den utvecklingen och ännu en härskare har fallit. Vi har sett detta hända förut, men frågan är vart det leder denna gång. Val skall nu hållas om 60 dagar och vi får hoppas att de verkligen kan hållas. Men, det förutsätter att Talmannen och den övergångsregering som ska formas verkligen klarar att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. Det torde finnas många intressenter i det vakum som nu uppstår som är intresserade av att skriva sin agenda. En del i blod.

När männsikorna i Teheran störtade Shahen fick vi istället ett Mullah-välde. Vi såg vad som hände i grannlandet Algeriet när valen pekade i fel riktning. Vi har många grannländer som fruktar en framgång för demokrati i Tunisien. En sådan väg skulle inspirera andra. Vi har ju kunnat möta den effekt som den Oranga revolutionen i Ukraina fick, tron på att det faktiskt var möjligt att välja en demokratisk väg och de shockvågor som det sände till grannländerna och då inte minst Ryssland. Rädslan för den smittan ökade ju snarare de repressiva regimernas förtryck mot oliktänkande. Kommer vi få se samma hända i de repressiva arabländerna?

Sedan finns det förstås alltid en oro för att det finns krafter som både vill framkalla kaos och i dess spår få fäste för nya terrorceller. Men, det jag hoppas är att de gånga årtiondenas utveckling, den relativt starka medelklassen och den utbildade befolkningen skall ge förutsättningar för ett demokratiskt vägval och förhindra ett nytt terrorvälde eller envälde att få fäste.

Just nu finns det många skäl att varsamt följa utvecklingen i Medelhavsområdet. För EU:s höge representant blir detta ännu en utmaning att ta sig an. Men måhända blir det istället Sarkozy som igen rycker ut?? Först Libanon och nu Tunisien?? Gammal kärlek rostar inte?? Vad säger det om EU:s förmåga och trovärdighet i regionen?? Vilken väg visar det i så fall för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik?? Just nu fler frågor än svar, men de lär inte låta vänta på sig! Då måste även Sverige dra slutsatser och forma vår agenda, gärna tillsammans med andra likeminded.

Utlandsrepresentationen bör stärkas

Vi avslutade riksdagens höst med att i Utrikesutskottet bli informerad om den nedläggning av utlandsmyndigheter som regeringen planerar. Skälet för att göra detta är resursmässiga. Riksdagen har sänkt ramen för regeringskansliet med 300 miljoner för 2011. Rent matematiskt svarar UD för ca 40% av anslaget och av detta utgör ca 70%kostnader i utlandet. Regeringen väljer att möta Riksdagens röd-gröna-SD-beslut rent matematiskt. Är detta rätt???

Har roat mig med att läsa det delbetänkande om Utrikesförvaltning i Världsklass som kom i höstas från Peter Egardt. Det framgår tydligt att Sverige i jämförelse med andra likartade länder ligger lågt i vår satsning på global närvaro. De förändringar som ägt rum genom åren har baserat sig på förändringar i omvärlden som påverkat svenska intressen samt resursmässiga förutsättningar. Konstaterar samtidigt att detta inte är den första och inte heller den sista utredningen om Utrikesförvaltningen. Jag har personligen en hel del frågetecken inför utredningen som sådan. Inte minst då förslaget att göra alla utlandsmyndigheter till en myndighet av samma typ som Försäkringskassan m fl. Tycker inte att det vore rimligt att göra Försäkringskassan till en del av Regeringskansliet under Socialdepartementet. På samma sätt anser jag inte att myndigheten Regeringskansliet sk få rollen att sköta all utrikesförvaltning. Istället för outsourca och stärka självständiga myndigheter så skulle detta bli tvärt om. Det stämmer inte heller med intentionerna i Regeringsformen kan jag tycka.

Men huvudfrågan är i detta läge är inte myndighetsorganisationen, utan om Regeringen som helhet analyserat hur man vill möta Globaliseringen. Ökad flexibilitet i Utrikesförvaltningen kan behövas, samtidigt som det är långsiktiga relationer som gör skillnad. Det är därför andra länder möter förändringar genom att dra ned på sin representation till det minimala utan att behöva stänga ambassader. Egardt konstaterar att flera skäl talar för långsiktighet i fråga om planeringen av utlandsreprsentationen. Vi har över åren sett hur en och samma ambassad stängts och öppnats, eller lagts ned och återupprättats med bara några års mellanrum. Detta är på alla sätt oerhört kostsamt, både resursmässigt och politiskt. Jag kan för egen del bara se hur ambassaden i Angola hanterades för något år sedan. Den avvecklades och öppnades inom loppet av några månader och utrikesministern skrev ursäktande brev till ledningen i Angola. För mig var detta ett exempel på dålig beredning och bristfällig analys.

Jag befarar att vi tyvärr riskerar att få se mer av detta. Jag önskade att vi skulle agera mycket strategiskt och tydligt, söka samverkan med våra nordiska grannar och säkra att svenska samlade intressen tas till vara på bästa sätt i en alltmer globaliserad värld. Vi vet ännu inte effekten av EU:s utlandstjänst och hur andra länder agerar. Vi har inte skäl att avsäga oss möjligheter innan vi vet och kan analysera alternativen.

Vår utriksrepresentation måste byggas för att möta olika behov och ha en ökad flexiblitet. Men, den måste ha längre perspektiv än en regeringsperiod och en Utrikesminister. Jag är oerhört trött på Urban Ahlins surande över att det inte blev en parlamentarisk utredning om Utrikesförvaltningen. Men, jag noterar Jan Eliassons insikter och respekterar dem. Det behövs verkligen inte mer socialdemokratisk nostalgi, men det behövs mer strategisk analys om hur vi formar framtidens utlandsnärvaro. Jag kan tyvärr inte påstå att jag upplever att den analysen givits en framträdande roll i regeringens decemberbeslut. Det kan inte vara så att vårt svenska intresse reduceras till konfliktländer och G20 med några tillägg. Ska vi forma en Utrikesförvaltning i Världsklass krävs det ett mycket bättre underlag än en matematisk exercis, en bredare debatt om vad som krävs för att nå målet. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli följden av det utredningsarbete som pågår. Men,här föll måhända ett antal ambassader i onödan på regeringens eget argumentationsgrepp. Finansdepartementet må le, men jag befarar att skrattet fastnar i halsen när kortsiktigheten får styra.

Klimatmöte - igen och igen...

Klimatmötet i Cancun slutspurtar och signalerna från mötet är blandade. Nu var det väl ingen som trodde att detta möte skulle leda till ett nytt avtal. Frågan är om det finns chans att nå ett överhuvudtaget. Det är inte förvånande att Joakim Sonnegård, utredare åt Expertgruppen för miljöstudier idag skriver på DN debatt att EU bör lämna FN:s klimatförhandlingar. Formatet på dessa förhandlingar är en utmaning. När alla ska komma överens så blandas äpplen och päron. Den som vill, kan eller har minst att förlora eller vinna ställer sig i vart sitt hörn. Och den ene kan alltid blockera den andre.

Men innebär det att man ska ge upp? Nej, men däremot finns det skäl att fundera på alternativa former för att komma fram med lösningar på de globala problemen. När det gäller ekonomin har det formats ett G20 och de har ju nu tagit ett grepp även när det handlar om Utvecklingsfrågor. På samma sätt pågår det inom snart varje område aktiviteter utanför FN-systemet men i direkt koppling till, för att söka mejsla ut lösningar på gemensamma problem. Men, vem gör detta inom klimatområdet?

När jag i höst rörde mig runt i FN-systemet så var det en av slutsatserna jag drog, att det som ska hända ska vara väl förberett utanför FN-systemet. EU borde således inte lämna, utan istälelt aktivit agera för att skapa fora som kan bereda vägen för lösningar. FN-systemet fungerar ju som ett stort förhandlingsmaskineri men i olika grupperingar. Syntes också tydligt när jag följde NPT-översynen i slutet av maj. Hur formerar vi kreativa spår inom klimatklustren?

Det krävs andra vägar framåt än de stora avtalen. Det finns ett antal givna stationer för klimatfrågorna. Först Sydafrika nästa år, sedan Rio +20 2012 och så MillenieDevelopmentGoals 2015. Men vid sidan om händer ju hela tiden andra viktiga händelser som påverkar. Vi har t ex presidentval i USA 2012. Jag lutar alltmer mot att Sverige, EU m fl måste hitta vägar framåt som inte blir blockerade hela tiden. Flera olika avtal, inte juridiskt men moraliskt bindande, väl fungerande uppföljning och bra strukturer??? Coalitions of the willing? Hur formar vi utmaningar som inte går att motstå? Ett G20 för klimatet eller ett ansvar för ett nytt säkerhetsråd. Klimatfrågorna är ju i sanning en säkerhetsfråga för oss alla. Det gäller att skapa en dynamik i frågorna istället för de låsningar som nu är för handen. Oaktat utgången av Cancun krävs de som söker, finner och formar stigar framåt. Stillastående vatten blir direkt ohälsosamt.

Frihet för vissa och ofrihet för andra

Ser med växande bryderi på det som händer till följd av de kvinnor som anmält Assange för sexbrott i Sverige. Helt plötsligt blir de mångdubbelt misstänkliggjorda. Det handlar inte om dem längre, om deras rätt -utan om något annat. Nu skrivs den ena konspirationsteorin efter den andra. Detta ska vara en del i en komplott dirigerad från USA för att stoppa Wikileaks. Det ger ett antal aktörer inspiration till att attackera anonymnt och via nätet för att påverka.

Oaktat vad någon anklagas för, måste vi i en rättstat öppet kunna pröva anklagelserna i domstol. De som verkar agera för att påverka detta via olika nät-attacker följer i samma spår som vi sett genom historien. Det må gälla MC-klubbar som hotar vittnen eller rättsystemet, maffia av olika sorter, regimer som anser sig stå över lagen m fl, m fl. Nu funderar jag på om vissa nätaktörer anser att de också skall stå över lagen?

Det faktum att någon begår ev brott i Sverige ska naturligen prövas enligt vårt rättssystem. Att de kvinnor som nu anmält Assange kanske måste få skydd, att deras advokat utsätts för hot och måste få skydd tyder på att något nytt håller på att hända. Om nätets frihet leder till någon annans ofrihet krävs en rejäl debatt om frihetens gränser. Ska personer eller hela samhällen kunna utsättas för allvarliga hot utan att kunna få sin rätt prövad? I så fall undrar jag över vilket samhälle som väntar runt hörnet? I händerna på några få osynliga? Det öppna samhälle som man säger sig vilja skapa, måste formas i stor öppenhet. Men den som väljer att viska hemligheter eller skvallra har sällan enbart goda avsikter. De som väljer att viska i Wikileaks öron har förstås sina avsikter. Stor frihet kräver också stort ansvar. Även ansvar för ens handlingar om de drabbar andra och möjlighet för andra att kunna utkräva ansvar.

Det finns ju politiska krafter som vill se anarki. Men om man söker uppnå det genom ett agerande i skydd av nätets frihet, måste samhället få skydda sig. Revolution med nätet som vapen är måhända något vissa drömmer om, men det vapnet är lika oacceptabelt som andra - när det riktas mot det öppna samhället och demokratin.