tisdag 19 juni 2012
Väntans tider i Rio
Nu stundar snart sanningens minut i Rio. Ska Brasiliens ambition att kunna slutföra förhandlingarna under måndagen lyckas?Ntvå timmar kvar när detta skrivs. Helt klart är att de inte vill ha något utestående till högnivådelen av konferensen som börjar på onsdag. Då ska solen lysa och Brasilien visa sin förmåga att gå i mål. Det övergripande målet för Brasilien är ju att gå i mål ifråga om permanent plats i Säkerhetsrådet. Påverkar det agerandet här? Helt klart. Annars är det ju många stora saker i Brasilien, fotbolls-VM 2014 och sedan OS 2016. Stora saker i en ekonomi som är duktigt reglerad och akn bli överhettad för mindre.
Men, även om Brasilien vill föra konferensen i mål och i god tid, så är det väl frågan om vad det resulterar i. För min del är det glädjande att se att den tolkning jag gjorde under förra mandatperioden stämmer med vad som nu sker. Nu talar man i alla fall om en möjlig process för ett gemensamt ramverk för hållbar utveckling post-2015. Det är helt nödvändigt som jag ser det, men jag hör motståndet och misstänksamheten från G77. De länder som är biståndsländer idag fruktar att det flyttar fokus, men jag upplever det hela mer som ett förhandlingsspel när jag lyssnar här. De vet och talar i andra rum om vikten av hållbar utveckling och grön ekonomi för att lösa fattigdom och klara klimateffekter mm.
Kan känna när jag nu tagit rygg på våra förhandlare i en veckas tid, att det finns en grundrytm i detta system. USA är rätt glada åt ett lite vagt dokument, icke förpliktande. Det underlättar om det inte krävs Kongressens beslut. Den hållningen utnyttjar G77, som egentligen är en grupp på 131 utvecklingsländer +Kina. De håller emot på många områden, från reproduktiva rättigheter, handel, grön ekonomi och Sustainable Developments Goal m m m m. Det finns en risk att det blir mer bekräftelse av gjorda åtaganden än några framåtsyftande nya. Texten vattnades ur när Brasilien tog över och presenterade sitt förslag till slutdokument. EU hade högre ambitioner och Sverige också, men det blir ensamt när övriga verkar som släpankare. Har varit i flera fall som EU hamnat ensamma och G77 och USA varit OK. Jag ska i annat sammanhang analysera EU:s funktionssätt i mina ögon, utifrån det jag nu sett. Men, en del av ingångsvärdet i denna konferens vars fält spänner över alla ämnesområden har varit, att inte här lösa det som förhandlas på annat håll. Stillastående förhandlingar om handel i Geneve, svajigt om post Kyoto, ekonomisk systemstress - allt påverkar och leder till signalen att det ska vi inte lösa här. Kokar ned till att det riskerar bli urvattnat. Men, som jag sa till ngn idag, om nu det finns överenskommen text så handlar det mer om vilka av tankarna som flyger vidare och vilka som hamnar i byrålådan. Det beror ju på vår och andras förmåga till proaktivt agerande. Det finns hopp, om det finns vilja. Och då är det mer den som drar som kan skapa driv än de som bygger motstånd. Så, även om slutprodulten blir många fagra ord och mycket frivilligt så finns det ett utrymme att fylla dem med innehåll sedan. Tänker på Hasse Alfredssons uttryck, " livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om du inte fyller den med något." Så det gäller att fokusera på möjligheter och bygga koalitioner av de som vill något. The Future we want är signalen. Så, let's Go for it!
fredag 15 juni 2012
Från Rio +20
Min tredje dag i Rio har inletts. Följer som en av ca 60 acckrediterade i den svenska delegationen de förhandlingar som leds av FN inför den avslutande delen av Rio+20-konferensen. Denna PrepCom 3-förhandling ska avslutas ikväll kl 18. Sedan är det upp till värdlandet Brasilien att hantera alla utestående frågor för att försöka nå ett resultat när högnivåmötet äger run den 20 - 23 juni. Det lär kräva sin kvinna att få ihop detta till vad som kan kallas en framgång. Förväntningarna är inte högt ställda, från någon. Till skillnad från 1992 befinner sig världen i en ekonomisk dalgång som är rätt djup och de uppmuntrande rapporterna lyser med sin frånvaro. Annat ljud i skällan var det efter Berlinmurens fall, då ekonomin i många länder bortom Sverige drog. Idag är Sverige ett av de ekonomiska undantagen. Allt detta präglar förhoppningarna som blir låga. Det är val i Grekland på söndag, andra omgången i Frankrike och snart nytt presidentval i USA och ny president i Kina bland många andra. Klart det påverkar.
Men en fråga som Brasilien brottas med är protokollär, men med stor politisk sprängkraft. FN:s regelverk säger att alla stater ska behandlas lika - och alla medlemmar i alla underorgan. All states formula gäller. Men, så Generalförsamlingen sina regler för konferensen och det var Brasilien som skrev den resolutionen och utgick väl från den vanliga mallen där Palestina angavs som observatörer. Senare upptäckte de dock att det stred mot All states formula. Det upptäcktes när sekretariatet skulle sända ut inbjudningar och då såg Palestina som lika som övriga stater. Sedan dess har förhandlingar pågått och man sökt lösa ut frågan. Igår hade man inte lyckats och G77 - den grupp av stater som är 137 idag - säger att de kan driva upp frågan till omröstning i Generalförsamlingen för att säkra att det är den senaste resolutionen som styr. Då skulle det i princip bli en omröstning om att erkänna Palestina som stat.
Detta är en bubblare i konferensen, men gissningen är att G77 inte vill ställa till alltför stora problem för värdlandet Brasilien. Hörde igår att man funderar i termer av att anta regler som är uttalat unika för denna konferens och därmed inte har prejudicerande verkan. Men, vi får väl se. Detta kan pågå ända fram till högnivåmötets inledning den 20:e.
En annan procedurfråga av intresse är om det skall vara ett möte med konsensus eller General Agreements. Om det blir den första modellen blir det den som vill minst som anger färdriktningen. Hoppas så inte blir fallet.
Men frånsett denna fråga, så är det tydligt att detta är en kamp mellan synsätt som präglas av gamla mönster. Av de andra förhandlingsnoderna - Geneve Men det finns stor oro för gemensamma normer och med detta kan man ju utgå ifrån att diskussionerna lär fortsätta. Oavsett om det fästs på papper kommer bara delar av staterna att bekymra sig om detta.
Själv försöker jag följa grön ekonomi, vattenfrågor och SDG samt lukta på en del andra områden. Så även när det gäller de ofantligt många spännande sidoeventen. Försöker även där följa lite samma frågor för att se hur det speglas från civilsamhälle och akademi, privata sektorn. Det som försvårar är de oerhört knöliga transporterna. Om man måste förflytta sig kan halva dagen ha förflutit i bilköer. Vare sig hållbart eller kul.
Men en fråga som Brasilien brottas med är protokollär, men med stor politisk sprängkraft. FN:s regelverk säger att alla stater ska behandlas lika - och alla medlemmar i alla underorgan. All states formula gäller. Men, så Generalförsamlingen sina regler för konferensen och det var Brasilien som skrev den resolutionen och utgick väl från den vanliga mallen där Palestina angavs som observatörer. Senare upptäckte de dock att det stred mot All states formula. Det upptäcktes när sekretariatet skulle sända ut inbjudningar och då såg Palestina som lika som övriga stater. Sedan dess har förhandlingar pågått och man sökt lösa ut frågan. Igår hade man inte lyckats och G77 - den grupp av stater som är 137 idag - säger att de kan driva upp frågan till omröstning i Generalförsamlingen för att säkra att det är den senaste resolutionen som styr. Då skulle det i princip bli en omröstning om att erkänna Palestina som stat.
Detta är en bubblare i konferensen, men gissningen är att G77 inte vill ställa till alltför stora problem för värdlandet Brasilien. Hörde igår att man funderar i termer av att anta regler som är uttalat unika för denna konferens och därmed inte har prejudicerande verkan. Men, vi får väl se. Detta kan pågå ända fram till högnivåmötets inledning den 20:e.
En annan procedurfråga av intresse är om det skall vara ett möte med konsensus eller General Agreements. Om det blir den första modellen blir det den som vill minst som anger färdriktningen. Hoppas så inte blir fallet.
Men frånsett denna fråga, så är det tydligt att detta är en kamp mellan synsätt som präglas av gamla mönster. Av de andra förhandlingsnoderna - Geneve Men det finns stor oro för gemensamma normer och med detta kan man ju utgå ifrån att diskussionerna lär fortsätta. Oavsett om det fästs på papper kommer bara delar av staterna att bekymra sig om detta.
Själv försöker jag följa grön ekonomi, vattenfrågor och SDG samt lukta på en del andra områden. Så även när det gäller de ofantligt många spännande sidoeventen. Försöker även där följa lite samma frågor för att se hur det speglas från civilsamhälle och akademi, privata sektorn. Det som försvårar är de oerhört knöliga transporterna. Om man måste förflytta sig kan halva dagen ha förflutit i bilköer. Vare sig hållbart eller kul.
måndag 4 juni 2012
Etnisk nationalism o religiös konservatism
Lyssnade 1 juni på Människor och Tro på P1. Diskussionen fångade mig, den speglade religös konservatism som en sammanhållande faktor. En sammanhållande faktor för en grupp men också för en nation som söker hitta sin identitet. Det sistnämnda har jag mött på många sätt under de senaste åren och jag våndas alltmer över det jag ser och möter.
För mig är religionsfrihet en självklarhet, inkl frihet från religion. För mig, uppväxt i Sverige, har religionen varit något privat. Detta trots att vi så länge faktiskt haft statskyrkan som en religös sammanhållande kraft också i Sverige, har jag växt upp med det sekulära Sverige som utvecklats inom dess ram. Den öppna folkkyrkan, öppen för andra och med plats för sökande, respekt och tolerans för olikheter. Visst, det har inte alltid sett så ut hos oss och jag ska inte romantisera dagsformen. Funderar över hur den politiska styrningen av den sk "Svenska kyrkan" påverkat förutsättningarna för öppenhet och anpassning till tiden. Dess vardag har utvecklats och formats i ett alltmer sekulariserat samhälle. Visst kamp för kvinnliga präster, visst kamp för HBTQ-rättigheter, inkl samkönades rätt till vigsel i dessa dagar.
Men när jag då möter de mycket närvarande religösa krafterna i många länder får min privata religösa bild sig en rejäl knäck. Jag inser själv att jag betraktar detta som en del av vår gemensamma historia och ser på den med nyfikenhet samt stort intresse, där andra bokstavligt ser dagens sanningar. Jag häpnas över hur vi 2012 med tillgång till så mycket kunskap och information kan frysa utvecklingen till tolkningar som gällde när människan inte visste bättre, till ett kyrkomöte år 325 e d. Eller till Muhammed år 632 e d. Jag kan förstå detta där människor lever, nästan som de alltid gjort. Jag kan förstå att vi människor söker förklaringar och lyssnar till de som vi tror vet bättre eller kan ge en god förklaring som svar på våra frågor. Det är universellt och jag inser betydelsen av kunskap.
Men, det räcker inte med kunskap. Har slagits av det när jag ägnat tid åt våra östra grannländer som länge levt under kommunismens och Sovjetmaktens ok. Förvånats i Ungern, när man hänvisar i sin konstitution till Stephan. Besökte nyligen Tblisi och hörde om den växande kraft som den Geogiska ortodoxa kyrkan har bland de unga, noterar detsamma i Moskva och slogs av den historiska tyngden när jag besökte ett gammalt kloster utanför Yerevan. Har självklart med oerhörd häpenhet besökt både Jerusalem och Betlehem. Men möter detsamma i muslimska länder, som varit auktoritära men där människor nu i en ny tid söker sin identitet.
Olika kulturer och makthavare har genom årtusenden tolkat in och format religioner som grund för sin makt. Inte makt från folket, utan från något för de flesta osynligt - makt från ovan. Synligt för de fåtaliga religösa kunskaparna, i rak efterföljd och/eller politiska härksare. I länder som är utsatta, befinner sig i transition eller där ledare söker ny maktbas hittar vi nu oftare en nygammal förening mellan politiska och religiösa ledare. Det jag känner är att dessa ledare ofta står för en religiös konservatism. Hörde då i P1-programmet en ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tala om västlig demokrati som något som inte passade i andra områden. Han kallade de val som hållits i Syrien nyligen, utan att blinka, för både fria och demokratiska. Känner att dessa herrar (för de är alltid herrar) nu också söker föra in en östlig demokratidefintion, som vida skiljer sig från allas människors rätt att styra sig själva demokratiskt.
Funderar på vad som kan följa i spåren på de behov till självdefinition som många staters manliga ledare nu har efter att ha kastat av sig sitt gamla styre. Det finns ju tydliga spår som leder till etnisk nationalism, där det inte handlar enbart om att att utveckla sitt land utan om att skilja ut sig mot några andra som då också måste definieras. De andra kan då basera sig på historiska, etniska grunder eller religion. Det skorrar allt oftare i mina öron när jag hör hur politiska företrädare talar om att det krävs att fler barn föds eller att migrationen måste minska för att hindra att man blir minoritet i sitt land. Hörde nyss Erdogan tala om att turkiska kvinnor måste föda fler barn, ser nu hur Israel stiftat lagar för att kunna häkta asylsökande i tre år utan prövning och hur andra ska kastas ut av samma skäl för att upprätthålla landets identitet, hör det i Ungern, i baltiska grannstater....Ser religiösa ledare som kämpar mot abort och politiska följa efter.
Kan inte låta bli att tycka att vi måste adressera den etniska nationalism och religiösa konservatism som med förenade krafter söker nya efterföljare. Det är klassiska spår de följer - oavsett inriktning. Det är tid för en ny upplysningstid kan jag känna.
För mig är religionsfrihet en självklarhet, inkl frihet från religion. För mig, uppväxt i Sverige, har religionen varit något privat. Detta trots att vi så länge faktiskt haft statskyrkan som en religös sammanhållande kraft också i Sverige, har jag växt upp med det sekulära Sverige som utvecklats inom dess ram. Den öppna folkkyrkan, öppen för andra och med plats för sökande, respekt och tolerans för olikheter. Visst, det har inte alltid sett så ut hos oss och jag ska inte romantisera dagsformen. Funderar över hur den politiska styrningen av den sk "Svenska kyrkan" påverkat förutsättningarna för öppenhet och anpassning till tiden. Dess vardag har utvecklats och formats i ett alltmer sekulariserat samhälle. Visst kamp för kvinnliga präster, visst kamp för HBTQ-rättigheter, inkl samkönades rätt till vigsel i dessa dagar.
Men när jag då möter de mycket närvarande religösa krafterna i många länder får min privata religösa bild sig en rejäl knäck. Jag inser själv att jag betraktar detta som en del av vår gemensamma historia och ser på den med nyfikenhet samt stort intresse, där andra bokstavligt ser dagens sanningar. Jag häpnas över hur vi 2012 med tillgång till så mycket kunskap och information kan frysa utvecklingen till tolkningar som gällde när människan inte visste bättre, till ett kyrkomöte år 325 e d. Eller till Muhammed år 632 e d. Jag kan förstå detta där människor lever, nästan som de alltid gjort. Jag kan förstå att vi människor söker förklaringar och lyssnar till de som vi tror vet bättre eller kan ge en god förklaring som svar på våra frågor. Det är universellt och jag inser betydelsen av kunskap.
Men, det räcker inte med kunskap. Har slagits av det när jag ägnat tid åt våra östra grannländer som länge levt under kommunismens och Sovjetmaktens ok. Förvånats i Ungern, när man hänvisar i sin konstitution till Stephan. Besökte nyligen Tblisi och hörde om den växande kraft som den Geogiska ortodoxa kyrkan har bland de unga, noterar detsamma i Moskva och slogs av den historiska tyngden när jag besökte ett gammalt kloster utanför Yerevan. Har självklart med oerhörd häpenhet besökt både Jerusalem och Betlehem. Men möter detsamma i muslimska länder, som varit auktoritära men där människor nu i en ny tid söker sin identitet.
Olika kulturer och makthavare har genom årtusenden tolkat in och format religioner som grund för sin makt. Inte makt från folket, utan från något för de flesta osynligt - makt från ovan. Synligt för de fåtaliga religösa kunskaparna, i rak efterföljd och/eller politiska härksare. I länder som är utsatta, befinner sig i transition eller där ledare söker ny maktbas hittar vi nu oftare en nygammal förening mellan politiska och religiösa ledare. Det jag känner är att dessa ledare ofta står för en religiös konservatism. Hörde då i P1-programmet en ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tala om västlig demokrati som något som inte passade i andra områden. Han kallade de val som hållits i Syrien nyligen, utan att blinka, för både fria och demokratiska. Känner att dessa herrar (för de är alltid herrar) nu också söker föra in en östlig demokratidefintion, som vida skiljer sig från allas människors rätt att styra sig själva demokratiskt.
Funderar på vad som kan följa i spåren på de behov till självdefinition som många staters manliga ledare nu har efter att ha kastat av sig sitt gamla styre. Det finns ju tydliga spår som leder till etnisk nationalism, där det inte handlar enbart om att att utveckla sitt land utan om att skilja ut sig mot några andra som då också måste definieras. De andra kan då basera sig på historiska, etniska grunder eller religion. Det skorrar allt oftare i mina öron när jag hör hur politiska företrädare talar om att det krävs att fler barn föds eller att migrationen måste minska för att hindra att man blir minoritet i sitt land. Hörde nyss Erdogan tala om att turkiska kvinnor måste föda fler barn, ser nu hur Israel stiftat lagar för att kunna häkta asylsökande i tre år utan prövning och hur andra ska kastas ut av samma skäl för att upprätthålla landets identitet, hör det i Ungern, i baltiska grannstater....Ser religiösa ledare som kämpar mot abort och politiska följa efter.
Kan inte låta bli att tycka att vi måste adressera den etniska nationalism och religiösa konservatism som med förenade krafter söker nya efterföljare. Det är klassiska spår de följer - oavsett inriktning. Det är tid för en ny upplysningstid kan jag känna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)