Klimatmötet i Cancun slutspurtar och signalerna från mötet är blandade. Nu var det väl ingen som trodde att detta möte skulle leda till ett nytt avtal. Frågan är om det finns chans att nå ett överhuvudtaget. Det är inte förvånande att Joakim Sonnegård, utredare åt Expertgruppen för miljöstudier idag skriver på DN debatt att EU bör lämna FN:s klimatförhandlingar. Formatet på dessa förhandlingar är en utmaning. När alla ska komma överens så blandas äpplen och päron. Den som vill, kan eller har minst att förlora eller vinna ställer sig i vart sitt hörn. Och den ene kan alltid blockera den andre.
Men innebär det att man ska ge upp? Nej, men däremot finns det skäl att fundera på alternativa former för att komma fram med lösningar på de globala problemen. När det gäller ekonomin har det formats ett G20 och de har ju nu tagit ett grepp även när det handlar om Utvecklingsfrågor. På samma sätt pågår det inom snart varje område aktiviteter utanför FN-systemet men i direkt koppling till, för att söka mejsla ut lösningar på gemensamma problem. Men, vem gör detta inom klimatområdet?
När jag i höst rörde mig runt i FN-systemet så var det en av slutsatserna jag drog, att det som ska hända ska vara väl förberett utanför FN-systemet. EU borde således inte lämna, utan istälelt aktivit agera för att skapa fora som kan bereda vägen för lösningar. FN-systemet fungerar ju som ett stort förhandlingsmaskineri men i olika grupperingar. Syntes också tydligt när jag följde NPT-översynen i slutet av maj. Hur formerar vi kreativa spår inom klimatklustren?
Det krävs andra vägar framåt än de stora avtalen. Det finns ett antal givna stationer för klimatfrågorna. Först Sydafrika nästa år, sedan Rio +20 2012 och så MillenieDevelopmentGoals 2015. Men vid sidan om händer ju hela tiden andra viktiga händelser som påverkar. Vi har t ex presidentval i USA 2012. Jag lutar alltmer mot att Sverige, EU m fl måste hitta vägar framåt som inte blir blockerade hela tiden. Flera olika avtal, inte juridiskt men moraliskt bindande, väl fungerande uppföljning och bra strukturer??? Coalitions of the willing? Hur formar vi utmaningar som inte går att motstå? Ett G20 för klimatet eller ett ansvar för ett nytt säkerhetsråd. Klimatfrågorna är ju i sanning en säkerhetsfråga för oss alla. Det gäller att skapa en dynamik i frågorna istället för de låsningar som nu är för handen. Oaktat utgången av Cancun krävs de som söker, finner och formar stigar framåt. Stillastående vatten blir direkt ohälsosamt.
lördag 11 december 2010
onsdag 8 december 2010
Frihet för vissa och ofrihet för andra
Ser med växande bryderi på det som händer till följd av de kvinnor som anmält Assange för sexbrott i Sverige. Helt plötsligt blir de mångdubbelt misstänkliggjorda. Det handlar inte om dem längre, om deras rätt -utan om något annat. Nu skrivs den ena konspirationsteorin efter den andra. Detta ska vara en del i en komplott dirigerad från USA för att stoppa Wikileaks. Det ger ett antal aktörer inspiration till att attackera anonymnt och via nätet för att påverka.
Oaktat vad någon anklagas för, måste vi i en rättstat öppet kunna pröva anklagelserna i domstol. De som verkar agera för att påverka detta via olika nät-attacker följer i samma spår som vi sett genom historien. Det må gälla MC-klubbar som hotar vittnen eller rättsystemet, maffia av olika sorter, regimer som anser sig stå över lagen m fl, m fl. Nu funderar jag på om vissa nätaktörer anser att de också skall stå över lagen?
Det faktum att någon begår ev brott i Sverige ska naturligen prövas enligt vårt rättssystem. Att de kvinnor som nu anmält Assange kanske måste få skydd, att deras advokat utsätts för hot och måste få skydd tyder på att något nytt håller på att hända. Om nätets frihet leder till någon annans ofrihet krävs en rejäl debatt om frihetens gränser. Ska personer eller hela samhällen kunna utsättas för allvarliga hot utan att kunna få sin rätt prövad? I så fall undrar jag över vilket samhälle som väntar runt hörnet? I händerna på några få osynliga? Det öppna samhälle som man säger sig vilja skapa, måste formas i stor öppenhet. Men den som väljer att viska hemligheter eller skvallra har sällan enbart goda avsikter. De som väljer att viska i Wikileaks öron har förstås sina avsikter. Stor frihet kräver också stort ansvar. Även ansvar för ens handlingar om de drabbar andra och möjlighet för andra att kunna utkräva ansvar.
Det finns ju politiska krafter som vill se anarki. Men om man söker uppnå det genom ett agerande i skydd av nätets frihet, måste samhället få skydda sig. Revolution med nätet som vapen är måhända något vissa drömmer om, men det vapnet är lika oacceptabelt som andra - när det riktas mot det öppna samhället och demokratin.
Oaktat vad någon anklagas för, måste vi i en rättstat öppet kunna pröva anklagelserna i domstol. De som verkar agera för att påverka detta via olika nät-attacker följer i samma spår som vi sett genom historien. Det må gälla MC-klubbar som hotar vittnen eller rättsystemet, maffia av olika sorter, regimer som anser sig stå över lagen m fl, m fl. Nu funderar jag på om vissa nätaktörer anser att de också skall stå över lagen?
Det faktum att någon begår ev brott i Sverige ska naturligen prövas enligt vårt rättssystem. Att de kvinnor som nu anmält Assange kanske måste få skydd, att deras advokat utsätts för hot och måste få skydd tyder på att något nytt håller på att hända. Om nätets frihet leder till någon annans ofrihet krävs en rejäl debatt om frihetens gränser. Ska personer eller hela samhällen kunna utsättas för allvarliga hot utan att kunna få sin rätt prövad? I så fall undrar jag över vilket samhälle som väntar runt hörnet? I händerna på några få osynliga? Det öppna samhälle som man säger sig vilja skapa, måste formas i stor öppenhet. Men den som väljer att viska hemligheter eller skvallra har sällan enbart goda avsikter. De som väljer att viska i Wikileaks öron har förstås sina avsikter. Stor frihet kräver också stort ansvar. Även ansvar för ens handlingar om de drabbar andra och möjlighet för andra att kunna utkräva ansvar.
Det finns ju politiska krafter som vill se anarki. Men om man söker uppnå det genom ett agerande i skydd av nätets frihet, måste samhället få skydda sig. Revolution med nätet som vapen är måhända något vissa drömmer om, men det vapnet är lika oacceptabelt som andra - när det riktas mot det öppna samhället och demokratin.
fredag 3 december 2010
Kyotoavtal, Cancun och sedan..
Noterar just ett inslag på Rapport om intresset för klimatfrågan i USA. Det är ju tyvärr en gammal nyhet, att intresset för klimat- och miljöfrågorna är lågt bland amerikaner. Slagits av detta under mina besök, mina samtal med både politiker och andra i US. Nu är det inte bara i US som det saknas folkligt tryck på det politiska och ekonomiska systemet att hitta fram till ett nytt klimatavtal. Ett avtal som säkrar att temperaturhöjningen stannar på max 2 grader till 2050. Denna verkligeht gäller för väldigt många stater.
Jag upplever att vi låtit lura oss av det engagemang som manifesterats av Al Gore och arbetet i några delstater som t ex California. Men det finns ingen miljörörelse att tala om och ingen Tea Party-rörelse eller gräsrotsrörelse för klimatavtal. Snarare tvärtom. När jag var där nu i november bekräftades bara det svåra läget. Dels politiskt med uppdraget att förhindra allt som kunde tolkas som en framgång för Obama, hjälpt av valutslaget och sedan av den inställning som finns till stora avtal av denna sort. Och det ovanpå det ointresse som finns bland väljarna och politikerna. När jag frågade om de såg någon effekt av oljekatastrofen i Mexikanska gulfen så var det inte på klimatfrågan, snarare tvärtom. Oljan är omöjlig att tänka bort som grund för transporterna. Förnybar energi ja, men rör inte oljan för bilarna.
Men, frågan är vad som ska göras för att komma fram i sak för att klara klimatutmaningarna. När jag lyssnade runt i FN-systemet kändes det snarare som om det krävs flera olika spår för att ta sig fram. Istället för ett samlat avtal är frågan om det krävs ett antal olika avtal som tillsammans kan bygga en helhet? Många tror att det inte heller kommer att vara möjligt att nå fram i Sydafrika 2011, och nästa anhalt är Rio 2012. 40 år efter Stockholmskonferensen om miljö och 20 år efter Rio. Kan man sätta upp en Agenda 21 för Klimatet? Enas om ett antal mål som ska nås, offensivt på medellång sikt? Nu fokuserar man ju på att komma igång med snabbstartspengar, men sedan då? Sedan känner ju jag ett behov att samla ihop de globala uppdragen, till en utvecklingspolitik för globen. För det kan inte samtidigt med klimatdebatten dras igång en separat diskussion om vad som följer på Milleniemålen 2015. Hur formar vi en politisk agenda för att säkra jordens överlevnad och människors möjligheter till ett gott liv? Här borde vi politiskt sätta vår agenda. Sedan kämpa för att Sverige ska ta ledningen inom området, t ex energieffektivisering och förnybart/alternativ energi.
Men, i dessa kyliga dagar är det många som i våra delar av världen tycker att det inte gör något om det vore varmare. Så även hos oss kommer bilden av klimatbekymren att utmanas av de som anser att det inte bara är överdrifter, utan också dumt att driva klimatåtgärder. Också en debatt att ta ;)
Jag upplever att vi låtit lura oss av det engagemang som manifesterats av Al Gore och arbetet i några delstater som t ex California. Men det finns ingen miljörörelse att tala om och ingen Tea Party-rörelse eller gräsrotsrörelse för klimatavtal. Snarare tvärtom. När jag var där nu i november bekräftades bara det svåra läget. Dels politiskt med uppdraget att förhindra allt som kunde tolkas som en framgång för Obama, hjälpt av valutslaget och sedan av den inställning som finns till stora avtal av denna sort. Och det ovanpå det ointresse som finns bland väljarna och politikerna. När jag frågade om de såg någon effekt av oljekatastrofen i Mexikanska gulfen så var det inte på klimatfrågan, snarare tvärtom. Oljan är omöjlig att tänka bort som grund för transporterna. Förnybar energi ja, men rör inte oljan för bilarna.
Men, frågan är vad som ska göras för att komma fram i sak för att klara klimatutmaningarna. När jag lyssnade runt i FN-systemet kändes det snarare som om det krävs flera olika spår för att ta sig fram. Istället för ett samlat avtal är frågan om det krävs ett antal olika avtal som tillsammans kan bygga en helhet? Många tror att det inte heller kommer att vara möjligt att nå fram i Sydafrika 2011, och nästa anhalt är Rio 2012. 40 år efter Stockholmskonferensen om miljö och 20 år efter Rio. Kan man sätta upp en Agenda 21 för Klimatet? Enas om ett antal mål som ska nås, offensivt på medellång sikt? Nu fokuserar man ju på att komma igång med snabbstartspengar, men sedan då? Sedan känner ju jag ett behov att samla ihop de globala uppdragen, till en utvecklingspolitik för globen. För det kan inte samtidigt med klimatdebatten dras igång en separat diskussion om vad som följer på Milleniemålen 2015. Hur formar vi en politisk agenda för att säkra jordens överlevnad och människors möjligheter till ett gott liv? Här borde vi politiskt sätta vår agenda. Sedan kämpa för att Sverige ska ta ledningen inom området, t ex energieffektivisering och förnybart/alternativ energi.
Men, i dessa kyliga dagar är det många som i våra delar av världen tycker att det inte gör något om det vore varmare. Så även hos oss kommer bilden av klimatbekymren att utmanas av de som anser att det inte bara är överdrifter, utan också dumt att driva klimatåtgärder. Också en debatt att ta ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)