Kerstin Lundgren

Rysk björnkram

2012-01-30T21:48:00.004+01:00

I förra veckan kunde jag och andra i Europarådet få en liten inblick i det ryska rättsväsendet. Magnitsky, en rysk advokat som fängslades och senare dog i fängelset har med sin ihärdighet givit oss tillgång till dokument som visar den mörka insidan på rättsystemet. Skrämmande. Utbredd korruption, maktmissbruk och förnekelse, medveten mörkläggning och befordran för lydiga. Inte undra på att det finns många ryska medborgares klagomål i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Grunden för demokratisk utveckling är oberoende och rättvist fungerande rättsväsende. Likhet inför lagen. Där är inte Ryssland.

Väl detta sagt så rör det sig nu i den ryska välutbildade medelklassen. Det inger hopp. Det är de som inte går att köpa, de som inte låter sig luras av Putinkontrollerade TV-kanaler. De verkar ha fått nog den 24 september 2011 då Medvedev berättade att han och Putin skulle byta plats i kommande val. I kanpanjen inför parlamentsvalet lyckades Styret stoppa oppositionen genom att förhindra registrering av nya icke Kremlskapade partier. Parnass stoppades, trots att Europadomstolen dömt till deras fördel förut. Det parlamentsval som hölls den 4 december lämnade en bitter eftersmak. Den oberoende organisationen Golos har nämnt att Upp mot 10 miljoner röster fixats. Vi valobservatörer drog slutsatsen av det vi såg, att valen vare sig var fria eller rättvisa. Jag hörde de flesta ryska ledamöterna i Europarådet säga att det varit klara felaktigheter i valet när vi debatterade Ryssland förra veckan. Säger något det också. Men människorna reagerade på alla fel och vi har sett massdemonstrationer i bortåt 100 städer. Medvedev säger att han hör, sänkta trösklar till NÄSTA parlamentsval aviseras. Men samtidigt
beslutar Styrets man Churov och Centrala Valkommissionen att stoppa Yavlinskij från att delta i presidentvalet den 4 mars. Han är Yablokos kandidat. De har samlat in över 2.1 miljoner röster på den korta tid som krävs denna gång. Alldeles orimliga villkor och NÄSTA gång ska kraven sänkas till 300 000 svarar regimen och underkänner ännu en gång en fri röst. Alltid sedan, aldrig nu är budskapet för att säkra Putins plan.

En månad före valet planerades för nya massdemonstrationer. Men nu verkar de ha stoppats tills vidare. Kan vara taktik, men de skulle få tillstånd senare. Ingen mötesfrihet eller demonstrationsfrihet där inte. För min del tror jag inte att Kreml kan stoppa protesterna. Det finns snarare stor risk för att det hela utvecklar sig i riktning mot Minsk. Om människorna inte kan flytta makten i val, vad och hur ska de då göra? Om det inte är möjligt med demokratisk utveckling, evolution så kan vi nytt se en rysk revolution. Vi är inte där nu, men om vi får ännu ett val som manipulerats av Kreml väntar en tuff tid. Den ryska ledningen har bäddat med Nasji och stoppar på administrativa grunder olika krafter som inte är Kremltrogna. Det är ett högt spel. Det är klart illa att Rysslands styre inte verkar vilja demokrati utan ngt annat. Putinismen säkrar inte framtiden, den låser in den. Det är en rysk björnkram som famnar det ryska folket.

Skriver idag på DN-debatt om erkännande av Palestina

2012-01-15T21:22:00.002+01:00

http://www.dn.se/debatt/tiden-inne-for-sverige-att-erkanna-palestina-som-stat

Centern byter fot. Vi menar att det nu är dags för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Det faktum att fredsprocessen pågått så länge utan en lösning visar att dagens situation inte ger de avgörande förutsättningarna för fred. För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina. Den svenska regeringen måste därför enas om att rösta ja till en palestinsk stat utan förbehåll.

Sverige röstade i höstas nej till Palestinas ansökan om att bli den 195:e medlemmen i Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. När frågan om Palestinas ställning i FN ska avgöras i Generalförsamlingen är det ett nytt läge. Nu närmar sig tiden för regeringen att ge ett nytt svar. Ett nej nu skulle definitivt punktera Sveriges möjligheter att bidra till fred och utveckling i Mellanöstern. Ett nej nu skulle inte främja en hållbar fred.

Centerpartiet menar att tiden nu är inne för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Självklart innebär det då också ett ja till en uppgradering av Palestinas ställning i FN:s generalförsamling.

Israelerna har alltsedan Israel utropades som en självständig stat 1948 levt i krigets skugga. Detsamma har gällt för palestinierna. Skillnaden är att Israel då accepterade FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947 och självständigt utropade sig till stat medan palestinierna då motsatte sig delningen med följden att en palestinsk stat aldrig bildades. Kriget var ett faktum. Israel är i dag en internationellt erkänd, demokratisk stat utan internationellt erkända gränser, utan fred med alla sina grannar. Palestinierna saknar alltjämt en egen stat, men har inte minst genom stöd från EU och FN arbetat för statsbyggande.

I en rapport i höstas av Robert H Serry, FN:s specielle koordinator för Mellanösterns fredsprocess, Unsco, klargjordes att förberedelserna institutionellt för att bilda en stat nu kommit så långt som det är möjligt i sin nuvarande form. Regeringsfunktionerna för en stat är tillräckliga. Palestiniernas principiella rätt till egen statsbildning har erkänts av världssamfundet. En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden.

Sverige erkänner stater, inte regeringar. Vi ska självklart stödja och respektera fria och rättvisa val, och varje folks rätt till självbestämmande. Lika självklart ska vi ha vår rätt att vara tydliga mot förtryckarregimer av vilket slag de vara månde. Vi värnar internationell rätt och välkomnar alla att lösa konflikter via Internationella domstolen. Straffrihet är aldrig acceptabelt och alla ska ha rätt till en rättvis rättegång. Vi vill se alla länder ansluta sig till Romstadgan och Internationella Brottmålsdomstolen. Även Israel och Palestina.

Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat. 1988 sökte PLO (Palestinian Liberation Organization) genom en palestinsk självständighetsförklaring nå internationellt erkännande. Sedan dess har runt 125 stater avgett separata erkännanden. Det har inte heller inneburit fred. Det finns i dag ingen snar lösning i sikte oavsett erkännande eller inte.

Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden. Det fortsatta byggandet av bosättningar på ockuperade områden innebär i dag att tilltron till en tvåstatslösning kraftigt undermineras.

För att tydliggöra vår respekt för varje folks självbestämmanderätt, för internationell rätt och för att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna också Palestina. Sverige kan och ska enligt Centerpartiets mening visa vägen.

Sverige har generellt hävdat att tre villkor ska vara uppfyllda för ett erkännande av stater. Det måste finnas ett folk, ett krav som palestinierna uppfyller. Vad gäller ett territorium finns det utpekat utifrån 1967 års gränser, med överenskomna landbyten. När det gäller frågan om en regering som har kontroll, konstaterar rapporten till FN att palestinierna kommit så långt som är möjligt med att konsolidera kontroll inom ett område som är ockuperat. Vad gäller såväl territorium som en regering med kontroll över området kan man således inte bortse från den långvariga ockupationens konsekvenser för utvecklingen. Palestina är unikt och erkännandet måste därför prövas unikt, om än på folkrättens grunder och ytterst i en rättslig prövning.

Precis som en gång Israel självständigt utropade sig till stat med efterföljande brett erkännande är det viktigt att Palestina nu kan nå ett brett erkännande som stat. Det är förutsättningen för att de facto forma en stat. Med två stater som skulle förhandla om ett fredsavtal, om landbyten, gränser, flyktingar och Jerusalem uppnås inte någon enkel fredslösning. Men då lever drömmen och hoppet om att det faktiskt är möjligt. Om den drömmenskulle släckas kommer vi att få möta en helt annan arabisk vår än den förra.

Precis som vi gav stöd till de folkliga upproren i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen, behöver nu det folkliga upproret mot Israels ockupation och för en palestinsk stat, få vårt stöd. Därför måste den svenska regeringen enas om att rösta ja till en palestinsk stat och en uppgradering i FN:s generalförsamling utan förbehåll. Det första steget är att Sverige nu erkänner Palestina.

Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson (C)

Juholt...ett skuggspel i flera akter

2012-01-03T13:14:00.004+01:00

Så inleds en ny akt i det skuggspel som pågår inom det förr så stora partiet. Det är ett skuggspel som pågått länge, blev tydligt efter valet vilket resulterade i att Mona Sahlin fick avgå. Hon konstaterade hösten 2010 att hon ville sitta kvar, ville fokusera på att ändra politiken. Hade (s) tänkt en ny näringspolitisk tanke de senaste 20 åren frågade hon och såg behovet av omprövning som uppdraget fram till 2014. Men det ville inte partiet och för ett år sedan tänktes det och frågades istället internt - Erk du Maja du, vem ska vi ta? Och när valberedningen i början av mars lättade på förlåten var saken klar - Juholt skulle socialdemokraterna ha.

Och så blev det i slutet av mars extrakongress, klang och jubel. Ingen omprövning av politiken, men väl en återgång till gamla tongångar. Men det dröjde inte länge förrän eländet fortsatte. I riksdagen blev det hela havet stormar. Den ene efter den andre skulle bytas...Utspel verkade komma och gå, men få verkade bestå. Så kom budgetarbetet när de fyra uppdragen från kongressen skulle synliggöras. Det handlade om jobben, om bostads- och socialpolitiken där varje sten skulle vändas för att bekämpa barnfattigdomen. A-kassan, rätt till heltid och barnbidrag var ngra pusselbitar. Resten från kongressen var utredningar, där det inte var några snabba förväntningar. Men, budgeten blev uppenbart en luftpastej som föll ihop. Gruppen var i delar upprörd...och det varnades för storm. Då kom som av en händelse bostadsbidragen för Juholt och ännu en akt inleddes.

Under hösten har debattens vågor rullat in över oss alla, som ett tidvatten inifrån partiet. Canossavandringen för Juholt följde under hösten, ända fram till den 17 december. Men utåt, har förtroenderaset fortsatt både för partiet och partiledaren. Jag kan förstå frustrationen men inte skuggspelet. När Mona Sahlin i höstas passade på frågan om Juholt sitter kvar över valet 2014 var hon säkert sann mot sig själv, men hon gjorde en Göran Persson. En tidigare partiledare ska ju av kutym stötta sin efterträdare och i vart fall inte ägna sig åt krypskytte. Men Göran var ju inte buskablyg i det avseendet när det gällde Mona. Säger också något om det inre livet och skuggspelet. Monas uttalande följde på att Östros i Agenda hade gjort samma sak, vägrat uttala förtroende för Juholt. Han talade däremot gärna om partiets sakpolitik som en pop-cornmaskin, utan struktur.

Så har vi då Johansson. Morgan först och främst som fick en rejäl prövning i frågan om temporära medborgarskap för invandrare. Först stödde han detsamma, efter att han ska ha kontrollerat åsikten hos Juholts medarbetare, för att sedan ändra sig när Juholt senare sa att han alltid varit emot detta. Säga vad man vill om Morgan Johansson, men snabbfotad var han. Han måste ha svalt hårt några gånger och kanske räknat till minst 100. Men, han har fortsatt backa upp Juholt som den mest trogna stödjepunkten i partiet. Han är en del av skyddsmuren. Går till angrepp mot den som angriper ledaren. Det berättar mer om läget - både för politikens omprövning, för ledarskapet och om partiet, än om Morgan.

Nästa Johansson är då Anders, kommunalråd i Sigtuna som SMS:ade till några efter ekots utfrågning av Juholt i november. Han tyckte det var "så jävla illa" och visste inte om han ville vara en del av förfallet. Detta tog rätt mycket energi och spädde på bägaren. Det mest vanliga var att kräva ett stopp för angrepp och vifta bort det som Stockholmsbaserat. Därmed en tydlig signal till alla förlorade väljare i regionen, ni är inget att bry er om. Detta är en hållning som jag personligen känner igen från mitt partis historia. Inget framgångsrecept, vare sig här eller där kan jag intyga. Som Distriktsordförande i 10 år i Stockholms län har det tagit mycket kraft att läka ut dessa sviter.

Nästa Johansson är då f d statsråd och heter Ylva, en av de personer som sa sig vara intresserad både av partiledarskapet och ledarskapet i S-kvinnorna. När hon går ut i sin blogg, efter att tidigare i höst legat lite lågt på frågor om förtroende väcker det uppståndelse. En ny akt i skuggspelet inledd. Men när jag läser bloggen så är det mest skåpmat som serveras. Hon säger visserligen att "det är partiet självt och vår partiledare (läs Juholt)som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året." Men mycket mer än så blir det inte. Hon säger att politiken ständigt måste omprövas, men ger ingen vägledning själv på den punkten. Det går inte att vända blad, (s) måste visa att man förstått varför "andra inte tycker vi är relevanta alls", men hon ger inte själv ett enda svar på hennes egna förståelse. Hon talar sedan om självförtroende och tilltro till den egna politiken, men inte om vad i den som hon anser måste omprövas. Men en sak gör hon klart, politik för henne handlar om konflikt.

Jag måste säga att Juholt nog får göra som Ohly, kräva att de som vill utmana honom om ledarskapet kliver fram. Ohly var ju föremål för många turer innan Jonas Sjöstedt slutligen efter nästan ett år tog bladet från munnen och sa att han ställde upp som partiledarkandidat. När väl det var gjort dröjde det inte länge förrän Ohly tackade för sig. Men, inom socialdemokraterna verkar skuggspelet fortsätta. Ingen talar om vad som är fel på politiken, ingen kräver partiledarens avgång, ingen säger sig vara beredd att utmana men många vittnar om bristande förtroende, popo-cornpolitik och så vidare. Frågan jag ställer mig är när någon ska kräva att luften rensas internt. Öppenhet som metod är bra, debatt och dialog mellan olika kandidater likaså. Den som tror att man kan beordra stopp på kritik har nog förstått lika lite som de som tror att man stoppar folkliga uppror genom att stänga ner internet. Men, kanske krävs det ett internt uppror för att få slut på skuggspelet som pågår. Annars lär det bli fler akter och då är frågan vem som nöts ner först - partiet eller Juholt?

Ett nytt år - av möjligheter

2012-01-02T14:47:00.003+01:00

Blickar tillbaka på 2011, ett år att minnas. De många timmar jag ivrigt följde händelserna på Tahrirtorget via flera kanaler, såg hur Gaddaffi domderade sitt folk, såg människor resa sig för förändring - minnen som kommer att förbli lika starka som när människor reste sig och rev Berlinmuren. Minns mitt besök i Alexandria med både tanks och ivriga unga. Minns samtalen i Kairo och med en av Vaclav Havels nära medarbetare från tiden då de skrev historia i Tjeckien. Det är starka bilder och minnen som präglar 2011 för min del. Drömmen om frihet, en dröm som gör det omöjliga möjligt.

2011 är också året med starka känslor på nära håll, när grannlandet Norge så hårt och tragiskt drabbades av terror. Utöya, Oslo och hela Norge kändes så oerhört nära. Jag följde även detta mycket ingående, ägnade nätter i somras åt att läsa Breiviks oerhörda manifest för att söka kunskap bakom rubrikerna. Extremisternas budskap är ju så lika, om än de bär på olika klädnader och ismer. Rädslans apostlar som söker makt och ser sig som bärare av högre makters uppdrag. Lärorikt även för att möta de närstående aktörerna. Inte minst lärorikt därför att det sätt som Norge mötte terroristangreppet var så starkt. Mer demokrati, mer öppenhet och mer frihet. Det norska exemplet på terrorismbekämpning bär längre än bomber och granater. Det ger människor styrka och mod, ger ork att höja blicken och räta på ryggarna. Något jag bär med mig från 2011.

2011 var också de många katastrofernas år. Tänker på jordbävningen i Nya Zeeland, den senare utanför Japan med förödande Tsunami och Fukushimas ödeläggelse av delar av Japan, pågående svältkatastrofen på Afrikas horn, vulkanutbrott, orkaner...ja listan kan bli lång. Vad lär jag och vi alla av detta? Att räkna med naturens växlingar? Att riskminimera och miljö- eller naturanpassa? Känns som en nöt att knäcka för kommande år. I utvecklingsdebatten tenderar vi nu att behöva öka våra katastrofinsatser men personligen vill jag säkra det förebyggande och uppbyggande arbetet. Tänker på hur vi formar ett mer hållbart samhälle i en hållbarare värld.

2011 var också ett ekonomikrisernas år. Tänker förstås på Grekland i vår närmiljö, på Irland, Portugal, Spanien men också på de som står utanför eurozonen men står inför gigantiska utmaningar - som Ungern. Tänker även på USA, vars politiska system nu har det svårt att hitta lösningar. Den maktdelning jag hyllat så ofta, kan om förutsättningarna ges helt blockera nödvändiga beslut. brist på ansvar kan alltid skyllas på någon annan. Det visade sig 2011 då kongressens ledmaöter inte lyckades enas om budgeten, fick till en krisgrupp som inte heller löste problemen. Känns som att det blir en lång resa med mer köpslående syftande till att vinna nästa slag och slippa sitta med Svarte Petter, istället för att lösa problemen. Men problemen försvinner inte, de byggs bara starkare. En världsmakt vill vi vänta oss mer av. Jag gör det definitivt. Ska bli oerhört intressant att följa den presidentvalrörelse som stundar. Till skillnad från Ryssland, Kina och andra världsmakter så är ju denna öppen. Det gör att det blir en valrörelse för världen. Den kommer att påverka vår politik och våra diskussioner också, oavsett om vi vill eller inte. Den påverkar mer än den franska - trots att den är närmare.

2011 ägnade jag själv en hel del tid både åt Ungern, Ryssland och Mellan-Östern. Känns som att det kommer att prägla även delar av 2012. Ungern på grund av både krisande ekonomi och den konstitutionella utvecklingen som jag följer. Snart tid för ett nytt besök. Ryssland för att det är Ryssland, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt men också för att de demokratiska utmaningar landet står inför är oerhört spännande. Putinismen utmanades och något hände under höste som vi ännu bara sett inledningen till. Mellan-Östern har ju så oerhört många perspektiv, så många skäl för att följa. Men, jag kan själv inte komma bort ifrån drömmen om en framtid där både Israel och Palestina lever som två självständiga stater - med välstånd, frihet och demokrati inom säkra och av alla erkända gränser. Finns det ledarskapet i länderna, kommer människorna att möta extremisternas terror ..? Jag hoppas och drömmer om att 2012 ska bli ett år då drömmarna får vingar, inte släcks.

2012 är ett nytt år av möjligheter, av utmaningar och av okända händelser. Låt oss möta det med hopp, mer frihet och demokrati, med lösningar istället för problem och med vetskapen om att vi var och en kan göra skillnad. Låt drömmarna leva som inspiration för en grönare, friare och mer välmående värld! God fortsättning på att förverkliga ditt 2012.

Kärnvapenterror...

2011-12-28T19:07:00.008+01:00

Inspirerad av nyhetsflödet idag kan jag inte låta bli att reflektera något över dagens kärnvapenterror. Efter andra världskriget såg vi alla vad en enda atombomb kunde åstadkomma. USA och Japan visade vad som kunde ske. Självklart skrämde, avskräckte och lockade detta. Sovjetunionen hade då inte egna kärnvapen, men var strax efter. De kände hotet och såg sin roll som skyddsmakt för "sin världsbild". USA utvecklade sin roll som skyddare av sin och sina vänners "världsbild", inte bara i Europa utan även globalt. Under sitt kärnvapenparaply.

Vi fick två maktblock som ideologiskt, ekonomiskt och även militärt stod mot varandra. Rädslan för krig var tydlig, men rädslan för dess följder likaså. Kärnvapnen blev nyckeln till supermaktspositionen, men också nyckeln för att hindra angrepp av den andre. Friheten att få styra i sitt eget land, att själva välja färdväg skulle skyddas med kärnvapen. Vi såg terrorbalansen växa fram. NATO mot Warzawapakten. USA mot Sovjetunionen. Världens maktkarta beskrevs som bipolär. Men Storbritannien, en historisk världsmakt som kämpat i två världskrig ville inte bli undanskuffad av andra så självklart fick de sin bomb. De tre drev på utvecklingen av nästa gerenation. Efter Koreakriget, kom Sovjetunionen att ge sin ideologiska släkting Kina kärnvapen. Och så ser vi Frankrike, det land i västeuropas kärna som utkämpat många krig och valt en egen säkerhetspolitisk linje t ex gentemot NATO. Frankrike såg att kärnvapen behövdes för att räknas med och utvecklade eget. De är idag världens tredje största kärnvapenmakt.

Trots att det nu fanns ett Nedrustningsavtal från 1968 så såg vi hur Indien fick sitt kärnvapen på 70-talet. Senare följt av Pakistan som behövde upprätthålla maktbalansen i regionen och hindra angrepp. Sydafrika hade under apartheidtiden, under tiden de isolerades internationellt, skaffat sig kärnvapen. Man kan alltid fundera på hur spridningen gick till men när regimen föll ställdes dessa under IAEA:s kontroll och skrotades sedan. Senast har vi sett hur det isolerade Nordkorea visat att de klarat att skaffa sig kärnvapen. Därmed finns det sammantaget 8 öppet kända kärnvapenstater. De har alla det gemensamt att de finns i områden där det geopolitiska läget varit eller är spännt. Länder som känner sig brända av tidigare erarenheter, är tydligt utsatta eller som känner sig hotade av andra kärnvapenmakter skaffar egen kapacitet.

Och så har vi Israel som inte erkänner att de har kärnvapen. Men alla experter är klara på att de finns. De har ju det klassiska läget för kärnvapen, utsatta och vars existens är hotad av andra. Här gäller avskräckning men också hot. Libyen och Irak sökte utveckla kärnvapen, men stoppades. Nu söker Iran utveckla kärnkraft och egen kapacitet till anrikning och kärnvapen. Saudi-Arabien säger att de då också måste säkra kärnvapenkapacitet. Mönstren känns igen. Så här långt är det stater som står mot stater, där rädslan söker skydd bakom kärnvapen i olika former.

Men vad lär oss Nordkorea och andra. Att kärnvapen inte bara avskräcker från angrepp utan också ger förhandlingskraft. Vad lär Frankrike, ett EU och NATO-land som är mycket tydliga med sina kärnvapens betydelse och ointresse för nedrustning? Vad lär oss Storbrittaniens intresse för kärnvapen? Vad lär oss USA:s användning? Vad lär oss Sovjetunionen? Vad lär oss Sydafrika? Vad lär oss Indien och Pakistan? Vad lär det icke-statliga strukturer som inte behöver egna anrikningsanläggningar utan handlar på svarta vapenmarknaden?

Nu funderar vi många över vad Kim Jong-uns styre ska innebära? Hur kommer han utnyttja Nordkoreas kärnvapenmakt? Han ansågs ju när han blev general ha makerat sin militära vilja att skjuta skarpt. Behöver han bevisa för militären att han inte fått schweisisk smitta? Att han minsann kan leda sitt land...

Själv funderar jag även över de s k redlines som uppges diskuteras mellan Israel och USA när det gäller Irans kärnvapenplaner. Red-lines som om de passeras aktiverar angrepp. Nu hotar Iran med att stoppa oljetransporter i Hormuzsundet om EU slår till mot irans oljesektor. Öga för öga och tand för tand - så lär oss historien. Tänker samtidigt på att det alltid funnits några makter som sett mellan fingrarna på interantionella avtal och regler för att göra det möjligt för nya stater att skaffa kärnvapen. Idag är världen inte bi- utan multipolär, med en rad icke-statliga aktörer som har sprängkraft. Funderar på om det kräver ett nytt sätt att tänka kring belönings- och straffsystem internationellt. Tryck skapar alltid mottryck. Vi vet att det krävs mer än tryck om vi inte vill att det till slut ska explodera.

Så här nära nyår kan man väl få drömma om en kärnvapenfri värld. Men tyvärr verkar alla stater som vill ha en plats bland de stora drömma om att skaffa kärnvapen, alla konfliktstater som inte vill bli angripna vill ha kärnvapen eller stater som utsätts för starkt internationellt tryck. Har man inte ett skydd av någon maktgrupp eller misstror att det verkligen gäller, då kräver man egna kärnvapen. För att inte tala om alla grupperingar med en egen agenda...Kärnvapenterrorn lever alltjämt. Här krävs ny vilja och nya signaler. Iran och Nordkorea kommer att lära andra och varandra. Hoppas att vi klarar att orientera mot målet kärnvapenfri värld. Ytterst vet vi att människor alltid gör skillnad. Låt oss göra det.

EU och den ekonomiska krisen

2011-12-09T15:03:00.030+01:00

Tjänstgjorde ovanligt nog på EU-nämnden idag, trots att det inte gällde utrikesrådet. På förekommen anledning blev det Europeiska rådet som tog min mesta närvarotid. Telefonmöte om förhandlingarna i Europeiska rådet, hur EU ska svara på de ekonomiska kriserna. Sarkozy talade ju igår om att EU skulle explodera om man inte enades. Så lite nyfiken på resultatet av natten var jag ju. Detta sagt utan att vara raljant. Målas bilden så starkt bygger ju Frankrike också förväntningar.

Hade man levt upp till förväntningarna? Nja, även om jag också inser att det är mycket som är finstilt kändes det inte så. Kortsiktigt var det inte så mycket. Det handlar snarare om att säkra att något Euroland inte bygger upp skuldberg på nytt? Då måste övriga reagera och agera i tid. Den stabilitetspakt som skulle säkra euron har ju inte följts, inte heller av de stora elefanterna Frankrike och Tyskland och resultatet har inte låtit vänta på sig. Nu gäller det att skapa ett starkare regelverk.

När jag tog del av det EU:s ledare enades kring efter de nattliga förhandlingarna så insåg jag att det återstod en hel del. För det första så var fortfarande frågan om att göra en förändring av fördraget aktuell. Det gällde om artikel 126 skulle justeras så att åtgärder och sanktioner som rekommenderas av kommissionen ska träda i kraft med automatik om ett land bryter mot 3%-taket för budgetunderskott i stabilitetspakten,förutsatt att en kvalificerad majoritet av euroländerna inte motsätter sig detta. Skuldkriteriet som kräver skuldreduktion med 1/20-regeln är när statskulden överstiger 60% och det måste skrivas in i det nya förslaget.

Nu vet vi att det inte blir ett nytt fördrag, UK motsatte sig detta och i morse var inte heller Ungern beredd på det. Britterna ville se särskilda regler kring finansiella tjänster - för att säkra Londons status som finansiellt centrum och hindra Tobinskatter mm. Även om inget kring detta fanns i den text som förelåg. Ungern verkade ta rygg på UK - men valde i slutet ett fotbyte. Ungern är ju ett riktigt skuldtyngt land med stora problem, dock utanför eurozonen. De har det riktigt tufft och lär snart kunna bli ett nytt bekymmer - även politiskt. De har ju krav på begränsa statsskulden till 50% i sin nya grundlag och ett särskilt nationellt tremannaråd som kan häva budgeten om man inte håller detta. Ska gälla från den tid Ungern nått ner mot denna nivå. Knepigt på många sätt - även i EU-sammanhang.

Från svensk sida ska vi väl inte gråta för att fördragsändringen uteblir. Själv är jag faktiskt rätt glad. Nu blir det ett mellanstatligt avtal, åtminstone i ett första läge. Men, hur detta slutar vet vi inte idag. Om EU ska kunna samla ihop sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, vara miljömässigt offensivt, utveckla ekonomin och välståndet i EU krävs det att vi samverkar och inte bygger murar. Det finns ju lite olika samverkansmodeller idag, alla EU-länder är inte kvalificerade för Euron o s v. Men detta kan ju i ett senare och annat läge leda till fördragsändringar. Nu slipper vi en långdragen och förödande introvert process när ett fördrag ska ratificeras i varje land ....

Euroländerna samverkar idag, men samtidigt ser de och vi behovet av samverkan för vi är alla i samma båt. Vi måste alla bidra till att hitta lösningar. Frågan är därför om det nu måste bli ett födjupat dike till följd av ett mellanstatligt avtal eller inte. Jag tror i grunden inte det. Utvecklingen går vidare och avgörande är väl hur vi klarar att lösa den mer akuta krisen. Om detta finns det inte så mycket nytt i överenskommelsen. Förutom de belopp på upp till 200 miljarder EURO som nu ska tillföras IMF, efter att beloppen prövats av eurozonen och övriga medlemsländer inom 10 dagar är det inte så mycket kortsiktigt som syns. Att införa lagar eller konstituionella regler om att statsbudgetarna ska balansera eller ge överskott och att denna regel ska anses respekterad om det årliga strukturella budgetunderskottet inte överstiger 0,5% av nominella BNP får väl ses som en vägvisare. Men, det tar ju en del tid att processa nationellt i euroländerna. Sedan ska uppenbart Europadomstolen i Luxemburg ges jurisdiktion att verifiera att regeln införts på nationell nivå. Här handlar det förvisso om signaler om långsiktighet. Men detta kan ta tid.

Men, räcker dessa långsiktiga signaler för att klara det akuta läget? Det känns mycket tveksamt. Den ekonomiska krisen är dessutom bara den ena sidan av myntet. Den andra är den sociala och politiska. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Diskuterade också nyss med kollegor från UK om den situation som de står inför kommande år. Tufft ekonomiskt och initialt med buffert mot kommunerna men nu slår det igenom från nästa år. Då väntar man sig många svåra politiska utmaningar. Nu kan de inte skylla på EU i vart fall. Frågan är vad Sarkozy ska skylla på i presidentvalet våren 2012.

Krävs att vi alla är uppmärksamma så att vi inte kollektivt ger oss in i en återvändsgränd. Även här såg jag fördragsförädningen som bekymmersam. EU behöver lyfta blicken och visa att vi tillsammans både är solidariska och bidrar till att skapa nya möjligheter för de många människorna, för de unga.

Ryssland - på väg bort från demokrati???

2011-11-09T17:58:00.002+01:00

Sitter just nu på ett liberalt seminarium i Helsingfors som syftar till att lyfta utvecklingen i Ryssland. Gorbatjov skulle ha deltagit men han kunde inte p g a sin hälsa. Trist, han har ju tydligt uttryckt behovet av nytändning och en verklig demokratisk reformering. Men lyssnar in tankar inför valet den 4 december till Dumans underhus. Finns det hopp eller har alla gett upp tankarna om ett Ryssland där folket har rätt till demokrati och rättstatlighet?

Det låter inte hoppfullt. Bara 29% eller man kanske inte ska tala om bara, utan mer se det som anmärkningsvärt att så många ändå verkar uppfatta det kommande valet som demokratiskt och rättvist. 8 utmanarpartier sökte i år bli registrerade men ingen fick godkänt. Den administrativa överbyggnaden dödade även denna gång verkliga utmanare. Det har varit ett mycket tufft försök att bryta igenom Kremlinbyråkratin, men de har kämpat för att slutligen se hur den ryska ledningen alltjämt är helt ovillig att släppa fram ngn annan än de av Kreml godkända puppit-partierna.

Tydligt att förändring innifrån inte är nära. Det krävs en förändring av folks attityd till politik och människor inte längre ser mellan fingrarna med byråkratin. Inser vi att korruptionen är ett nedärvt system som gör att landets styre överlever? Ryska ledarskapet ser demokrati och europeisk integration som ett hot mot sig själva? 18 års förhandlingar om medlemsskap i WTO visar hur Ryssland tänker. Arabiska våren har nu skakat om ledarskapet och mycket talar för att Ryssland är på väg in i hörnet. På väg in i stagnation.

Landet kan bara förstå maktspråk och pengar. Så vad blir vår slutsats???

En vecka med tankar - om Israel/Palestina

2011-11-07T13:52:00.002+01:00

Så har jag då börjat samla ihop mig efter en vecka i Israel och Palestina. Hade hoppats på att få komma in i Gaza, det var det som verkligen lockade mig att delta på Diakonias resa i år. Men, det blev inte något av. Tappade också bort en del politiska kontakter som jag önskat, men ändå nöjd. Här kommer dock några spridda reflektioner.

Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.

Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.

Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.

En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.

Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.

Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.

Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.

Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.

Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.

Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.

Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.

Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?

Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.

Partners for Democracy

2011-10-04T10:54:00.004+02:00

Idag sitter jag i Europarådet och känner stolthet. Vi står nu i begrepp att besluta att Palestinian National Council ska få partnerskap för demokrati med Europarådet. Det är en bekräftelse på att den icke-våldsväg som det palestinska styret söker ger möjligheter, bär frukt. Jag hoppas att det som händer idag ger signaler till regionen om att Europas parlamentariker vågar gå före, pröva självständigt. Självklart är detta också en väl timad händelse för frågan får vingar. Men detta beslut har ingen koppling till erkännande, även om det inte finns vattentäta skott i verklighetens tolkning. Det är ju i grunden viljan till två fria stater med fred, respekt och erkända gränser som ligger bakom vårt beslut. Ett beslut som säkert av samma spegeleffekt vissa röstar emot.

För egen del känns det också positivt att vi nu kan landa denna fråga, för den blir också en bro till demokrati som vi båda vandrat ut på för att bli partners. Det visar att vi inte låter ngn ockupationsstat får bära frukter av detta eller annan drabbas orättmätigt. Här har ju det palestinska parlamentet under många år inte kunnat samlas för att parlamentariker fängslats av Israel och sitter i israeliska fängelser.

Men när jag nu precis skriver detta höjs en röst från en annan del av Knesset som säger att palestinierna redan har en stat och det är Jordanien. Det är en röst som vi hört förut och som går till angrepp, säger att Palestinierna är rasister. Han talar om att Abbas sagt att inga israeler ska bo i Palestina. Men, det är ju en spegling av Netanyahus vilja att se ett Israel för judar, där palestinierna inte ska ha rätt att förändra den judiska karaktären. Detta med mångfald verkar inte vara populärt alls, vare sig i regionen eller för den delen i denna församling. Här förenas många i en ovilja mot mångfald.

Alltnog, vi kommer att få ett beslut. Vi kommer att få ett undertecknande och sedan gäller uppföljning som partners ska göra av det vi åtagit oss gemensamt. Hoppas om två år kunna få en utvärdering som är frank och positiv.

Personliga tankar om Israel/Palestina

2011-09-20T13:52:00.003+02:00

En sak är klar, President Abbas val att gå till FN för att stärka sitt folks status har rört om i den politiska grytan. Istället för att se en ny Intifada till följd av Gaza-konflikten, nya bosättningar på Västbanken och Jerusalem har den palestinska ledningen samlat sig till en annan väg. De har sökt Partnership for Democracy med Europarådet och de går nu till FN för att söka stöd för sin stat.

Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.

Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.

Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.

Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.

Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.

För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.

Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?

Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.

Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.

Går vi mot en arabisk höst??

2011-09-12T15:04:00.005+02:00

Libyen verkar har vridits ur Gaddafis händer, man talar om val inom 18 månader och resonerar om en moderat islamsk stat. Tidpunkt för val är utsatt i både Tunisien och Egypten men ändå känner jag vånda över utvecklingen i regionen. I Egypten manar många till samling och protester mot det sätt på vilket militären nu driver på utvecklingen. Väl medveten om att jag måste lyssna på ledande personer från regionen med andra perspektiv än de svenska, hör jag ändå på en av de egyptiska presidentkandidaterna med växande oro. När han talar om att rensa gatorna låter det välbekant på fel sätt. Hur kommer presidentvalet i Egypten att utvecklas?? Blir det början på en mer höstlik period??

Som om inte det räcker med eländet som dagligen drabbar männniskorna i Syrien mullrar det också på andra håll. Jag försöker hålla lite koll på Gulfstaterna, på Arabförbundet och självklart Turkiet men det verkar väldigt svårt för någon att få genomslag i al-Assads handlande. Och nog borde Säkerhetsrådet kunna förmå sig till att handla, i vart fall markera just att ingen ska vara straffri.

Sedan noterar jag hur Turkiets PM Erdogan verkar gå upp i varv allt mer. Nu är han på turné i Arabvärlden. Den har han bäddat för genom att gå till hårt angrepp på Israel och dessutom beordra krigsfartyg att skydda humanitär transport till Gaza för att markera att blockaden inte accepteras. Turkiet har rätt att vara upprörda över det som hände men nog överreagerar man medvetet. Lieberman, en annan av regionens eftertänksamma och fridfulla ledare :p svarar att han inte viker utan istället ska söka göra Turkiets fiender till sina vänner. Således djup kontakt med Armenien och dess diaspora samt insatser för att stötta kurderna på alla sätt. Själv tänker jag här på Turkiets uttalade mål om Zero-problems med grannarna och vilka problem som kan uppkomma av Erdogans linje om den fullföljs.

Nu är ju inte Turkiets roll så där entydig i arabvärlden med hänvisning till historien. Även om många ser på Turkiet som en mer modern muslimsk stat är de inte en råmodell för demokratibygge för alla, långt därifrån.

Sett mot denna bakgrund är det som händer i stormens öga - ganska lugnt. Men det ska inte lura någon. Det som följer i Israel, Palestina, Libanon m fl stater kan alltid leda till explosion. Men just nu hör jag en tydlig palestinsk vilja att nå fram till väst och inte minst EU. Det är, förutsatt att vi klarar att möta detta på ett klokt sätt, det mest hoppfulla just nu. Men nog kan jag se hur många krafter, inte bara försöker tända eld i konflikten via Gaza, utan även från andra håll. Må de inte lyckas och även här har EU en mycket unik möjlighet att göra skillnad. Schabbla inte bort den!!!

Ty om det skulle bli fallet så känner jag att vi nog står inför en arabisk höst, kanske en besvärlig vinter innan vi kan få se nya vårtecken i området.

Europarådet och EU - gemensam MR-grund

2011-09-07T21:27:00.004+02:00

Öppet för gemensam MR-grund i Europa

Om några veckor får Europarådets parlamentariker rösta om min rapport. Jag har ägnat rätt mycket tid det senaste året till att besöka olika ansvariga inom EU och Europarådet för att fånga upp Lissabonfördragets olika effekter på Europarådet. Det har varit en spännande resa och lärorik.

Helt avgörande var att EU blev en juridisk person och därmed kan agera på ny grund i internationella organisationer. En annan vital del av Lissabonfördraget är det klara ställningstagandet för att ansluta EU till Europakonventionen om Mänskliga rättigheter som hävdas ytterst av domstolen i Strasbourg.

Det är oerhört angeläget att vi tar fasta på möjligheterna som Lissabonfördraget ger till att bygga en gemensam grund för MR, demokrati och rättstater i hela Europa. Det kan göras mer effektivt genom att ta vara på de konventioner och de uppföljningsmekanismer som finns i Europarådet. Genom att välja vägen att ansluta EU till Europarådets olika mekanismer suddar vi ut riskerna för att bygga upp nya barriärer och gränser i Europa. Det faktum att Europarådet är det enda Pan-Europeiska organet och att det faktiskt också har en väldigt uttalad kompetens gällande MR, demokrati och rättstatlighet gör att EU har allt att vinna på att stärka och inte undergräva Europarådet. Det handlar definitivt inte om att någon stat eller EU ska hindras att göra mer, snarare tvärtom men däremot kan Europarådet säkra att ingen ska göra mindre.

Visionen måste vara att utveckla en gemensam Pan-Europeisk grund för MR-skyddet och därmed stärka skyddet för enskilda människor, säkra att inga nya gränser dras upp mitt genom Europa. Europarådets medlemmar utgörs av både EU-länderna och EU:s östra grannskap. Men även vårt södra grannskap har visat intresse av att knyta an till det rum som Europarådet erbjuder för att utveckla fungerande demokratier. En viktig del är självklart Venedigkommissionen som byggt upp unik kompetens gällande rättsgrunder som är förenliga med Europarådets nyckelkonventioner. Men för att möta intresset har Europarådet även utvecklat ett nytt instrument. Genom att erbjuda ”Partnership for Democracy” till hela södra Medelhavsregionen har vi vidgat kontaktytorna till våra grannar. Tills nu har Marocko ansökt och fått partnership, med särskild markör om Västsahara. Kommande månad tar vi nästa steg genom att rösta för att Palestinian National Council ska erhålla partnerskap. Det intressanta är att även Hamas uppges ha lovat ställa upp på att stoppa dödsstraff och en rad andra krav som ingår som grund för partnerskapet. Detta partnerskap är således inte kravlöst, det gäller i två år och ska följas upp.

Från den dag PNC får partnerskapet ljuder signalen i övriga grannländer. Övertygad om att dessa fångar upp signalen, varvid fler lär följa efter. Detta blir viktigt för hela grannskapet och därmed för Europa och EU. Genom att ta vara på möjligheterna och olika unika kompetenser kan vi tillsammans nå längre i utvecklingen på vår kontinent men också i vårt grannskap.

Syrien och al-Assad

2011-09-01T23:13:00.004+02:00

Förödande att dagligen ta del av de nya övergrepp som rapporteras från Syrien. Väl medveten om att det nog bara är toppen på isberget vi ser. Många känner vånda över att intet görs från omvärlden för att sätta stopp för brotten. Nu skärps dock sanktionerna och EU suspenderar i princip samarbetsavtalet. Skruvarna dras åt.

Den fråga många ställer verkar vara om det är al-Assad som har makten i sin hand eller om han styrs av andra? Svårt läge kan jag tycka. Talade alldeles nyligen med en ledande företrädare för NGO:s i regionen som menade att al-Assad måste frigöra sig från regimen och att det fanns sådana perspektiv. Han skulle göra det av ren självbevarelsedrift efter att ha sett utgången i Libyen. Måhända finns det något i detta. Om jag var al-Assad eller övriga i ledningen skulle jag nog fundera mången natt över det som hände i Libyen. Om Gaddafi utsåg sig själv till den järnhand som skulle sätta punkt för det arabiska upproret våren 2011, blev verkligheten en annan. Det torde fler än al-Assad ha anledning att tänka på i dessa dagar.

Jag har ju fått den bilden tidigare, att al-Assad inte har kontrollen. Det verkar vara ett försök att rädda ansiktet på honom som många ser som viktigt. Syrien är inte vilket land som helst i regionen. Många vill inte tränga in honom i ett hörn av omtanke om regionen. Ingen vet vad som skulle hända om alla dörrar stängdes. Men, nu har ju olika försök att nå fram längs den vägen prövats utan framgång. Tänker inte minst på de turkiska försöken. Nu senast var det Gül som markerade att tiden runnit ut, alldeles för sent för allt som han sa. Så vad följer nu?

Om det nu skulle vara så att det inte är al-Assad som har den yttersta makten vem är det då? Och vad gör då denna eller dessa i det läge som utvecklas? Syrien är ju landet med en mycket väl utvecklad säkerhetstjänst. Tänker på KGB, Stasi och andra. Har den vuxit sig för stark? Tja, här kan man ju ägna sig åt rätt mycket spekulationer. Jag avstår och stannar här.

En sak är helt klar. Jag delar helt Amnestys uppfattning att FN:s säkerhetsråd måste samla sig och hänskjuta Syrien och brott som begåtts där till ICC. Den möjligheten har säkerhetsrådet även fast Syrien inte är ansluten. Det är det minsta man kan begära av världens ledande aktörer, att samla ihop sig för att fördöma och säkerställa att ICC får döma förövarna. Döma de ytterst ansvariga.

Europrojektet skakar

2011-08-10T20:00:00.003+02:00

Lyssnade på Studio Ett idag på väg från Stockholm. Hörde Lars Calmfors säga något i stil med att han inte längre höll det för otroligt att i första hand Grekland måste lämna Euron. Det har ju varit en hel del före honom som talat i de termerna. Men, de konstaterar samtidigt att det investerats mycket i sammanhållning inom euro-zonen. Så är det.

Tänker en del själv på vårt försvar av kronkursen när 90-talskrisen briserade. Det blev en tuff resa för väldigt många enskilda, för företag och för hela samhället. Men, där markerades tydligt viljan att inte göra som tidigare och devalvera oss ur ännu en kris. Marknaden trodde inte att Sverige skulle bryta av mot tidigare vana, men så gjorde vi. Nästan hela det politiska Sverige samlade sig till kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med inflationsekonomins problem. Det hindrade ändå inte att kronkursen senare kom att få flyta och vi kan naturligtvis fundera över värdet av försvaret av den fasta växelkursen. Men viljan till politisk handling var en viktig signal då, likväl som idag. Estland kämpade hårt för att behålla den fasta växelregimen för att säkra övergången till Euron från 1 jan 2011. Även här en tydlig politisk vilja till handling. I båda fallen handlade det om att bygga upp trovärdighet för en stabil politik som klarar åtgärda de ekonomiska bristerna. Centerpartiet deltog ju senare också för att säkra en fortsattklok hushållning. Jag kommer ihåg när dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson starkt pläderade för budgettak i syfte att skapa bättre budgetdiciplin och förhindra oansvariga budgetbeslut i riksdagen.

Det var då. Nu handlar det om att säkra tilltron till både euron och till ECB i ett läge där makten ligger utspridd på flera händer. Det är inte bara en fråga för euro-zonen och ECB, det gäller oss alla. Här är frågan förstås om det politiska EU klarar av att samla ihop sig för att möta utmaningarna som alla var medvetna om skulle kunna inträffa. De diskuterades livligt i förarbetet. Ekonomiska fundamenta inom Euorozonen skiljde och skiljer stort. Det var en av utmaningarna att klara en penningpolitik för hela området utan att kunna ha det finanspolitiska ansvaret samlat. Såg att Jens Henriksson, börsens VD och tidigare Internationella Valutafonden m m idag menade att antingen fick EU övergå till Eruopas förenta stater eller upplösa valutasamarbetet. Ännu en i kören.

Så frågan är hur utvecklingen ser ut den kommande tiden. EU-motståndet och oviljan att stödja Grekland och andra krisande stater är inte obetydligt i många EU-länder. Men om man skulle låta Grekland lämna euron så skulle det snart bli ett race mot nästa krisland och frågan är om det då inte blir spiken i eurons kista. Det kommer att bli en dyrbar resa för hela Europa och för världsekonomin. Tänker på republikanerna och demokraternas förhandlingar i kongressen och Tea-partyrörelsen som var beredd att låta USA:s ekonomi falla. Det var illa. Är EU-länderna, är du och jag beredd att låta EU:s valuta falla med allt som följer?

Det behöver kanske inte gå så illa, men nog måste vi vara beredd på att det kan bli så om vi löper den vägen fram. Känner att detta kräver en sökande och allvarlig debatt.

More riots to come....just nu i UK

2011-08-09T14:40:00.005+02:00

Just nu är det många saker som samverkar i riktning mot fler upplopp. Den ekonomiska oron, stora påfrestningar på många länders ekonomier med åtföljande åtstramningar och växande arbetslöshet (inte minst bland unga) pekar i samma riktning. Oro på gator och torg, när det är oro på världens marknader. Läste just några bloggkommentarer från Egypten med anledning av det som nu händer i England. Vissa talar om revolution och andra talar om att det bara är kriminella som borde stoppas av människor på plats, på samma sätt som de gjorde i Kairo. Flugorna dras till sockerbiten om än med olika syften.

Läser återigen om sociala medier som pekar ut mål för attacker och känner att här finns nog rätt många som inspirerats av det arabiska upproret. Det finns de som vill kasta dagens demokratiska styren över bord, som hoppas på att skapa det rätta klimatet för att nå sina mål. När jag läste Thomas Bodströms bok beskrev han hur Bader Mainhof inspirerat till efterföljd, men att de misslyckats för slutsatsen var att människorna mött terror med ökad acceptans för tuffa tag. inte med revlution. Nu läser jag att Brittiska parlamentet ska samlas på torsdag för att markera mot det som händer i London och andra stora städer. I London ska 16 000 poliser kallas ut på onsdag.

Tänker på terrorattackerna i Norge och hur terroristen drömde om att åstadkomma en snöbollseffekt som skulle kasta det politiska styret inte bara i Norge utan i hela Västeuropa över bord. Det handlar bl a om att skapa växande oro, bygga upp rädslan och slå sönder tilltron till dagens system. Vi vet att det finns sådana krafter i England också. Inte tror jag att de är overksamma i det som nu händer.

Vi har sett kraftfulla demonstrationer i Grekland, i Spanien och mycket talar för att det följer på flera ställen. Den utvecklingen är lika viktig att hantera som marknadsoron.

I detta läge blir det lätt att alla hela tiden späder på det som händer, med mer, värre och svartare rubriker. Men Norge gjorde tvärtom. De mötte terrorattackerna med samling för ökad demokrati och för ökad öppenhet. Bilden av att möta hot och rädslor med mer öppenhet och demokrati är stark. De lyckades mobilisera människor för de värden som bygger upp våra samhällen och den bilden finns det nog skäl för flera ledare att ha på näthinnan när de nu söker möta de upplopp som vi ser och kommer att se. Jag vill absolut inte se våra europeiska regeringar följa den väg som ett antal regimer gjort i arabvärlden. Jag kan bara tänka mig hur vissa skulle jubla om militärerna börjar jaga ungdomar i London och andra städer. Nu krävs ett modigt och inspirerande ledarskap - både här hemma i gamla Europa och i USA. I takes a village to race a child, it takes a village to solve the problems.

Syrien färgas blodrött

2011-08-08T23:04:00.003+02:00

De senaste dagarna har varit förödande. Dagliga rapporter om grava övergrepp från den syriska regimen mot den egna befolkningen. Människor som protesterar, människor som deltar i begravningståg, människor som bara råkar vara på en plats - urskiljningslöst verkar man gå in för att skjuta. Dödstalen stiger, antalet sårade växer och vi får rapporter om att de skadade hindras från vård. Den regim som agerar på detta sätt mot sitt folk har förlorat sin legitimitet.

Men, Syrien är inte vilket land som helst. Världen brottas med en finansiell röra, flera EU-länder och USA inte minst. Vem kan i grunden sätta tryck på den syriska regimen? Den egna befolkningen, men den beskjuts och fänglsas på kännt manér. Turkiet som ju utvecklat mycket goda relationer med al-Assad och hans familj? Verkar inte heller framkomligt, men imorgon ska ju Davatoglu besöka Damaskus. Får väl hoppas på något budskap som når fram. Diskuterade detta i förra veckan med någon som sökte hävda att det inte är al-Assad själv som driver detta, utan andra. Vem förblev höljt i dunkel och får nog ses som önsketänkande av personer som ännu hoppas att al-Assad ska stå för något annat än sin far. I och för sig har vi sett förut hur händelseutvecklingen drivit iväg genom hantverk från de som handlar inlärt, med ryggmärgen när något händer. Inte säkert att allt är kalibrerat från toppen. Om detta skulle vara ett spår som letar sig fram för att rädda någons ansikte så lär vi märka det. Men, så här långt är det inget som tyder på annat än att al-Assad m fl driver en linje som borde prövas som brott mot mänskligheten vid internationella domstolen.

Det skulle självklart finnas skäl att tala om att FN:s säkerhetsråd borde se att det som nu händer är så grovt att frågan om R2P är aktuell. Men, det lär inte hända. Av flera skäl. Det som ändå kan få effekt är om Arabförbundet och OIC skulle börja röra på sig. Så här långt verkar Gulfstaterna skruva på sig, men inte så mycket mer. I maj fördömde OIC tankar från Europeiskt håll att förmå FN:s säkerhetsråd att uttala ett fördömande av den syriska regimen. Men, de förödande dagliga övergreppen i många syriska städer går inte obemärkt förbi. När nu Saudiarabiens kung reagerat sänder det ut en ny signal och tyder på att sunni-grupperna kanske inte längre kommer att vara så avvaktande. Precis som i fallet Libyen kommer regionens hållning att få stor återverkan på vad som händer - både i FN:s säkerhetsråd och i Syrien. Om regionen vaknar kan Syriens ledning inte lita till att klara sig med andras finasiella turbulens och bristande militära förmåga längre. Jag håller andan, hoppas och tror att det som nu händer ska få ett slut. Att straffrihet inte ska råda för regimen och dess hantlangare och att de hårt prövade människorna ska få den frihet de kämpat så hårt och länge för.

(s)-miss om biståndet i SvD

2011-08-04T22:44:00.005+02:00

Läste med stigande förvåning dagens Brännpunkt i SvD där ett antal (s)-märkta debattörer, bl a Viola Furubjelke (f d ordförande i utrieksutskottet) talar om att biståndet sänks när Afrika svälter. De väljer att storma mot att regeringen skriver av skulder som en del av biståndet. Respekt för att de kan vilja skriva av skulder till de fattigaste länderna utanför biståndsramen, skriva av ett lägre belopp än vad som lånats eller ngn annan variant.

Men, det blir väl magstarkt när de väljer att påstå att det går ut över de svältande i Afrika. Med den argumentationen skulle t ex hela vår satsning på skola, vård och omsorg kunna sägas ske på bekostnad av de svältande i Afrika. Ohållbart så klart. Sedan har de fokuserat så mycket på skuldavskrivningarna att de helt missat att Sverige satsar relativt nästan mest i världen för att lindra svältkatastrofen på Afrikas horn. Den är förödande, helt ohygglig och man kan bli hur förtvivlad som helst när man tänker på vad dessa människor får och fått utstå. Förtvivlad över den ohyggliga situationen i Somalia sedan så många år. Förtvivlad över att de hjälpsändningar som World Food Programme söker föra in till Somalia, verkar ha svårt att nå fram, att de drabbas av alla kapningar så att vi måste söka freda deras tillträde. Förtvivlad över inbördeskriget som drabbat så många. Förtvivlad över att höra att Al-Shabab säger att det inte är någon svält i Somalia. Förtvivlad över Al-Shabab. Oerhört att inte FN, AU, EU och berörda kommit längre än där vi är idag.

Men som sagt jag läste med växande förvåning dagens artikel och ser då att de bygger artikeln på att kontrastera skuldavskrivningar på 986 miljoner med en felaktig siffra om humanitärt stöd till svältande på Afrikas horn. De påstår att regeringen hittills sagt att man skjuter till 30 miljoner i extra stöd, vilket är helt fel. Nog borde dessa debattörer kollat sina uppgifter bättre. Det var igår som regeringen anslog ytterligare 50 miljoner i humanitärt bistånd till Somalia. För bara en vecka sedan utökades det humanitära stödet till de drabbade områdena på Afrikas horn med 200 miljoner. Sammantaget uppgår nu stödet till Afrikas horn i år till 750 miljoner kronor. Sedan handlar det om att delvis omfördela resurser för att göra det möjligt. Från min utgångspunkt kämpar jag för att så långt möjligt freda pengarna avsatta till långsiktigt utvecklingsarbete i Afrika. Når en bit på väg, men långt ifrån ända fram. Detta är knepigt, för visst krävs humanitära insatser här och nu för att lindra svälten. Däremot räcker inte det om vi ska klara att bistå till en mer hållbar utveckling i Afrika. Det är därför jag vill värna ett långsiktigt perspektiv och i första hand söka ökade humanitära Afrikaanslag från andra biståndsområden.

Syrien, US och ambassader

2011-08-02T13:04:00.003+02:00

Bra att EU skärper sanktionerna mot personer i den syriska ledningen ansvariga för jakten på det egna folket. Det som händer i Syrien är oacceptablet och de ansvariga måste veta att de kommer att ställas till svars för sina handlingar. Det är tragiskt att Ryssland och Kina fortfarande håller regimen al-Assad under armarna. I annat fall hade Säkerhetsrådet redan kunnat vidta sina mått och steg. Jag är fullt medveten om att det inte handlar om något militärt ingripande i Syrien, men en skarp resolution och ett uppdrag till ICC skulle göra skillnad. Noterar nu att Italien tar hem sin ambassadör. Jag skulle vilja ha ett tydligt uppdrag till vår ambassad att handla, att söka stötta och söka information. Först om detta inte går tycker jag det kan bli aktuellt. Sökt ambassadören...

Och så kan jag inte låta bli att fundera över vilka slutsatser som det politiska systemet drar av den process som nu skett i Kongressen. Fem i tolv samlas majoritet för att säkra att staten inte måste ställa in sina betlaningar, till glädje för väldigt få. Tycker man att det är framgångsrikt för hemmaopinionen? Kanske det, men konsekvenserna för US-bilden i övriga världen har fått sig en ny stöt. Bekymrar nog få i Tea-partyrörelsen eller i den kristna högern. Verkar inte bekyras av sällskapet i närtid - först Argentina, sedan nästan Grekland och nu nästan USA. Misstänker att Obama säger som göran Persson, den som är satt i skuld är inte fri. Han känner nog att han inte är fri, om än världens mäktigaste president. Den här gången var det Tea-partyföreträdarna i kongressen som var beredd att gå över branten och det gjorde att republikanerna nog drog det längsta strået för dagen. Men, i grund och botten är det ju USA som är satt i skuld och det är Kinesiska staten som är den store bankiren. Om man ska ta sig ur det greppet krävs åtskilligt. Men har det politiska systemet förmåga att klara uppdraget? Osäkert? Nu går man in i en presidentvalrörelse det kommande året och det lär inte minska polariseringen. En sak är nog klar, USA kommer med neddragningarna att behöva minska sin internationella närvaro - även militärt. Risken är att vi nu får se ett ännu mer inåtvänt USA. Efter Bush - hem från Irak och nu hemtagning från Afghanistan. Självklart får det konsekvenser på den internationella scenen. Mellan-Östern, Afghanistan... Vem, om inte EU ska kunna axla en större roll? MEN EU är självt fullt upptagen av den finansiella oron i flera länder. EU kan inte ta över USA:s åtaganden. Även om det nog finns vissa ledare som gärna på klassiskt manér skulle vilja dra i strid för att visa sina muskler och dölja brister på hemmaplan. Men, det är inte den ledningen som EU ska ge, det har Europa haft tillräckligt av och resten av världen också. Det krävs alternativ som utvecklar vår mjuka makt om vi ska vara drömmarnas kontinent.

Sverige har självklart en möjlighet att bidra till att ge EU denna mjuka makt, inte minst genom vår närvaro i världen. Jag är alltmer övertygad om vikten av att vi söker stärka vår närvaro i världen, inte tvärtom. Gärna tillsammans med Norge och Finland. Idag talas om den överenskommelse som träffats med socialdemokraterna om att inte dra in regeringskansliets anslag. De ambassader som skulle behöva läggas ned till följd av att de röd-gröna tillsammans med SD röstade för besparingen kan nu räddas. Bra så, även om det är sent. Jag kan inte komma ifrån att det funnits en väldigt tydlig (s)-röst under mer än ett år för att att söka samsyn kring ambassader. För Sveriges skull borde rösten ha testats mer entydigt innan det behövde gå så långt att ambassader faktiskt stängdes. Jag undrar varför det man nu enats om inte kunde ske för ett antal månader sedan. Hörde att det borde komma signaler före midsommar...och sökte knacka in frågan, men till synes utan framgång. Är det som i USA, att det är först under galgen som politisk samsyn kan uppkomma? Tänker på Angola med vånda, för där är det andra gången som detta inträffar. Det bidrar ju inte till att sända ut goda signaler. Senast skrev Carl Bildt till sin kollega och beklagade. Krävs väl något mer andra gången...om den nu blir kvar? Men, får väl hålla med ambassadören från Malaysia som uttalat att det alltid kan komma något gott ur detta också. Kanske mindre skakighet kommande år!

Politisk extremism föder, göder - då och nu

2011-07-27T14:25:00.006+02:00

Har som alla andra sökt bearbeta det osannolika som hände i Oslo i fredags. Likt så många andra läst och fångats av alla berättelser som media bjuder. Berörs djupt, av så många bilder. Men en bild blir särskilt stark - bilden av den 10-årige pojken som inte blundar eller spelar död, utan som tittar direkt på terroristen och säger åt honom att han har skjutit tillräckligt, att han dödat pappan och att han är för ung för att dö. Låt oss vara, vädjar 10-åringen enligt uppgift. Så oerhört starkt.

Det 10-åringen säger gäller för alla - de borde alla ha fått vara i fred. Men för mig blir bilden så stark därför att dess budskap når långt bortom stunden. Den uppmanar oss alla att göra just så - titta extremisterna i ögonen, inte blunda eller gömma oss.

Läser många kommentarer när jag plöjer de senaste dagarnas riksmedia. Varit borta dessa dagar, därav blir det en mer samlad läsning över tid än normalt. Noterar förflyttningen från lördagens DN/SVD som siktat in sig på islamsk terrorism till söndagens norske galning till mer tydligt högerexremism. Men, också att man talar om en ensam person, säkert sjuk o s v. Jag tycker det är välgörande att åklagaren talar tydligt om terroristbrott eller ett brott mot mänskligheten. Det här handlar inte om en "ensam galning". Försök inte beskriva honom som någon som är ett "offer" för sinnesförvirring eller sjuk. Läste någon som sa att det var skönt att det inte var Al-Qaida för då hade det kännts farligare. Nu var det ju "bara en norsk gutt".

Här tycker jag vi ska se upp, inte lura oss själva. Det innebär inte å andra sidan att vi ska överdriva, bara våga se att det som är himla osannolikt faktiskt kan vara sannt. Vi måste inse att det finns en brun-svart sörja där ute, som fångar människors drömmar. Den är vare sig farligare eller ofarligare än annan extremistisk sörja, men den finns. Vi måste våga se den i ögonen, inte blunda eller se bort. Det finns de som gått i krig för detta förut, som också trott att freden var säkrad.

Måste säga att min reaktion delvis bygger på att jag ägnat många timmar åt att ta mig igenom terroristens politiska manifest. Han är ju en del av den miljö som omger oss. Även om det är en samling av åsikter som redan finns, t ex på nätet, säger det ändå något om hur den brun-svarta sörjan ser ut.

Vissa gör detta till en islamhatare, men det är för enkelt. Denna sump innehåller klassisk facism och nazism. Den söker en svart-vit argumentationslinje och drar då nytta av islamofobin. Dels därför att den bedöms vara den för tillfället bästa utklädnaden för att locka rädslor och anhängare. Dels har de lärt av dessa islamistiska terrornätverk utan att vara på träningsläger i Pakistans gränstrakter eller annorstädes. Här närs också hopp om att kunna reta upp extremisterna på andra sidan för att skapa rätt samhällsklimat för att nå förändring. De vill ju slå sönder dagens samhällssystem i Västeuropa. Kaosteorierna frodas för att nå målet. Inte bara EU utan i stort alla andra regeringar, som de anser förrått urinnevånarna ska bort. Men för att locka proselyter gäller det att ha förklädnad som inte skrämmer utan lockar. Han talar om att man får skjuta folk och räknar med bortåt 45 000 döda och 2 miljoner skadade för att utradera det gamla, för att införa en Gudsstat eller kulturkonserativ regim i Europa. Hur klär man ett sådant budskap för att locka?

Förklädnaden för dessa krafter är islamhat men också kulturkonsvervatism. Hör just en Fremskrittspartist tala om vikten av just denna kulturkoservatism på Studio Ett. De som inte är med är emot. De söker proselyter i många grupper - söker samla människor med konservativ, välfärdskritisk, statskritisk, invandrarkritisk, globaliseringsmotstånd och/eller högerkristen profil. Inte bara kristen höger, abortmotståndare och de som är rädda för globaliseringen, utan även extrema marknadsliberaler, etniska grupper som på ett eller annat sätt kan känna sig ha förlorat, är drabbade eller hotade av muslimer - som serber, assyrier, irakier, maroniter och alla invandrade kristna från länder i Mellanöstern. Man söker likt herrar tidigare knyta an till historiska krig och fredsslut som några ogillar utgången av. En taktik som vi sett tidigare.

Men, när jag läser detta slås jag av att jag hört många av de tankar som förs fram i denna sörja när jaga lyssnat till den europeiska debatten under senare år. Jag noterar att jag senast hörde ett av de förslag jag nu läste om, framföras direkt när jag nyligen var i Budapest för att för Europarådets räkning granska landets nya konstitution och medialagstiftning. Jag hörde det från en organisation med stort inflytande på regeringspartierna och som finns i den katolska strukturen. Rätt mycket av debatten jag hörde där, rätt mycket av applåder som t ex den politiken fått från påvenära politiska krafter - känner jag igen i en del av det tankegods som döljs i denna sump. Synen på familjen, på kvinnan och välfärdsstaten samt på rädslan av för lågt barnafödande för framtida styrka snurrar runt i denna politiska sörja. Läste nu, hört och hör från flera hur kvinnor ska drivas att föda flera, ta "den av ...givna platsen i familjen" m m för att urbefolkningen ska kunna växa till för att rädda demografin. Allt detta har jag hört i den etablerade politiska europeiska debatten, från styrande grupper och inte bara yttersta högern.

Det finns skäl att titta närmare på de argument som vinner anhängare runt om idag och även bakom förklädnaden. Det ena föder, det andra göder och väven vävs med ibland nästan osynlig tråd till ett försåtligt mönster. Vi ska minnas den ökända hästen från Troja, innan det är för sent denna gång.

Straffrihet - aldrig OK

2011-07-02T21:13:00.006+02:00

Så har de värsta mass-våldtäkterna på det senaste året begåtts i östra Kongo, uppåt 170 kvinnor våldtagna av rebellgrupper heter det. I Libyen tlas det om beordrade våldtäkter från Gaddafi. Ska det få passera ostraffat? Nej.

I Libyen mördas civila, när envåldshärskaren sedan 40 år Gaddafi ska driva ut råttorna ur sina hålor. När han ger sig på sitt eget folk, de som kräver sin frihet från förtryck. I Sudan begick al-Bashir oerhörda grymheter i Darfur, ja måhända även folkmord. Ska dylikt få passera ostraffat? Nej.

I Syrien skjuts demonstranter till döds i tusentals och oerhört övervåld används av al-Assad vecka efter vecka. ingen vet riktigt vad som pågår, landet är stängt för granskning men människor flyr över gränsen till Turkiet för att undkomma när man går in med tanks för att krossa uppror och människor. Skall detta få passer ostraffat?

När Israel använder vit fosfor i Gaxa mot civilbefolkningen eller när man skjuter med raketer mot civila byar i Sederot - ska det få passera ostraffat? Nej.

Det finns många händelser runt om i världen som upprör och förskräcker och för alla som önskar sig en internationell rättsordning finns det skäl att reagera mot straffrihet. Nu har vi en internationell ordning med en domstol - ICC - som ska kunna pröva om det begås grova brott mot mänskligheten, folkmord eller liknande. Men långt ifrån alla länder är anslutna. Ingen av de nordafrikanska länderna är med, inte heller Israel eller USA för den delen. Det finns således stora revor i domstolens möjligheter att pröva anklagelser om allvarliga brott. Det är bara de länder som anslutit sig som domstolen har jurisdiktion över. Men, det finns förstås möjlighet för säkerhetsrådet att ta beslut om att uppdra särskilda fall till domstolen. Så har man gjort vad gäller Libyen.

Nu har domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Gaddafi och då måste han gripas och överlämnas om anklagelserna ska kunna prövas. Men nu har Afrikanska Unionen - AU - beslutat att de inte ska hörsamma ICC:s krav. På samma sätt har man tidigare hanterat krven mot al-Bashir. Jag hörde i veckan när jag samtalade med utrikesministern i Förnenade Arabemiraten att han inte ville ha dessa krav, för då trängde man in ledare i ett hörn och gav inte något utrymme för alternativa lösningar. Han talade då särksilt om Al-Assad och jag kan förstå synsättet. Men, jag kan inte acceptera det. Om man gör det, hur ska man då kunna hävda en fungerande internationell rättsordning. Om de som begår övergrepp inte får stå till svars, då återstår ju bara för folk att ta sin rätt. Då gäller djungelns lag - för både ledare och folk. Är det inte just det vi ser. Visst, det krävs mer än ett domslut för att läka oförätter som människor kan ha upplevt - t ex i Mellan-Östern. Men, som de sa när jag var i Libanon - om vi inte kräver ett slut på straffrihet när det gäller Hariri-mordet, när ska vi då göra det? Det var ju just känslan av att domstolarna köptes, att rättsystemet inte fungerade och att vissa alltid fick göra som de ville som bäddar för konflikter. Får man inte rätt legalt, då bubblar det snart upp till ytan i värre konflikter. Även om det kan ta en tid, måste alltid lagens långa arm hinna ikapp. Se på vad som följt efter 2:a världskriget, visst har rättegångarna mot de som begick alla hemskheter varit viktiga för att läka sår. Än idag hittas människor och ställs inför rätta.

Därför fr vi aldrig tveka om stödet för en internationell rättsordning, med ICC som har jurisdiktion att döma. Vi måste kräva att länder ansluter sig, kräva att länder följer den rättsordningen. Det som AU nu gör igen, är måhända förståligt i det läge man befinner sig - men inte acceptabelt och i längden aldrig hållbart. Straffrihet är aldrig OK!!!

Dubbelfel av regeringen

2011-07-01T13:09:00.002+02:00

Så har vi nu med en röst blivit nedröstade i vårens sista votering i riksdagen. Det var en votering gällande begäran från oppositionen till regeringen om förslag till ändringar i sjukförsäkringen på två punkter. De vill att personer som haft tidsbegränsad sjukersättning och som saknar sjukpenninggrundande inkomst eller har en låg sådan ska kunna få behålla en ersättning i nivå med den - även efter tidsgränsen passerat om arbetsförmågan är fortsatt nedsatt. Det handlar om de s k nollklassade. Vidare vill de se förslag gällande mot vilka arbeten arbetsförmågan ska prövas efter 180 dagar. Här vill man begränsa arbeten till de vanligt förekommande på arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.

Man skulle ju kunna få uppfattningen att det fanns skarpa förslag som röstades igenom, men så var det inte. Oppositionen vill ha förslag på ovanstående, från regeringen.

Nu har ju regeringen hanterat hela denna fråga utordentligt taffligt, kan jag tycka. Inte helt säker på varför, men måhända kan det klassiska prestigefelet ha smugit sig in och förmörkat klarsynen. Regeringen har tagit fram en s k Departementspromemoria om Översyn av sjukförsäkringen - förslag till förbättringar. Det är ju saker på G så då skulle man ju kunnat hantera oppositionens uppdrag smidigt. Mot den bakgrunden obegripligt för mig varför vi tillät denna riksdagshantering bli så tillkrånglad. Med återremiss till råga på allt för att göra processen extra obegriplig för våra väljare och för mig :(

Regeringens Departementspromemoria remissbehandlas sista dagen idag och ska leda till förslag i höst. Här finns förslag om justering av undantagsrelger m m och dessa kan och ska diskuteras. Men här krävs nu att vi lyckas förmå regeringen att byta glasögon, ta tillbaka initiativet och säkra majoritet för de förslag vi enas om och vill genomföra. Väl medveten om att oppositionen vill att regeringen misslyckas, måste vi nu våga göra skillnad för människors skull. Tänker på att Fredrik Reinfeldt talat om behovet att vara uppdaterad på verkligheten. Gäller även på detta område.

För min del är det helt klart orimligt att människor som under tre månader arbetsprövas ska bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, utan att veta om de har arbetsförmåga eller blir återförda. För de som få klartecken är det klart att man ska lämna systemet, men för de som fortsatt saknar arbetsförmåga måste fortsatt stöd utgå från sjukförsäkringen. För just dessa människor som är skörast blir det orimligt att hamna helt utanför och bli prövade som helt nya. Nu talas här om en sjukpenning i särskilda fall, i nivå med den nivå man haft under arbetslivsintroduktionen samt ett bostadsstöd med hänsyn till försörjningsbörda. Själv funderar jag på om inte detta förslag blir ännu en boll som blir svår att slå in ett serve-ess på, om det inte istället riskerar vara upplagt för ännu ett dubbelfel.

Jag vill ju inte ha en återgång till det gamla (s)-utförsäkrandet av människor - jag vill värna arbetslinjen men också trygghet om man blir sjuk. Tryggheten om stöd och tryggheten om rehabilitering och möjligheten att få jobba igen. Möjligheten att få jobb - handlar också om en rätt att få mötas av respekt och tilltro. Tro att man kan göra en insats, även om man har nedsatt förmåga eller drabbats av något som gör att man inte kan fortsätta med det man arbetat med tidigare. Jag minns den arbetsförmedlare jag mötte i valrörelsen som sa, det vet vi ju direkt att dessa personer inte har en chans att få jobb...Med det synsättet förstod jag att åtminstone den arbetsförmedlaren inte skulle kunna hjälpa, bara stjälpa de som sökte jobb och varit sjuka en längre tid.

Men, jag söker ett mer modigt agerande från regeringen än vad jag sett hitintills. Jag vill fokusera framåt, inte bakåt men då måste felaktigheter rättas till. Som minoritetsregering gäller det också att visa handlag för att samla majoriteter. Tro inte att det går att gömma detta i budgeten och tro på skydd från budgetlagen. Det krävs andra grepp. Grepp som hitintills saknats - obegripligt men sorgligt nog.

I dagens omröstning fanns tre förlorare - regeringen, tilltron till riksdagen och politiken. De enda vinnarna var oppositionen. För de människor som berörs gjorde dagens omröstning vare sig till eller ifrån - i verkligheten. Så gör om och gör rätt!!!

Maud och sedan...

2011-06-17T21:13:00.003+02:00

På väg till riksdagen för Libyendebatt i morse, SMS om telefonmöte med riksdagsgrupp och partistyrelse. Obligatorisk närvaro. Morgonnyheterna passerade, partiledardebatten över och Maud på Lördagsintervjun imorgon. Klart, idag kommer hon lämna beskedet. Så blev det.

Efter en tid av spekulationer och internt lyssnande kom svaret från Maud. Hon väljer att lämna i september - efter 10 år som partiledare. Hon har gjort ett fantastiskt jobb för Sverige och för Centerpartiet. Vi har inte alltid varit ense, men hennes entusiasm, hennes glädje och möjlighetsinriktning har varit oerhört betydelsefull. Inte minst inför valet 2006, då många för första gången på länge kände verklig stolthet över att få vara med och kampanja för Centerpartiet. Men regerandet har sitt pris, även för en populär partiledare.

Och nu väntar en het sommar. Hoppas som alla andra på en öppen debatt och process om kommande ledarskap. Vi kommer ju att med person välja politisk inriktning. Hade varit en annan sak om vi först diskuterat politiska vägval och sedan partiledning. Det är ett viktigt val. Som alltid så väljer vi alla att fästa våra drömmar och förväntningar kring personer utifrån en verklighet som inte gäller efter valet. När valet är gjort förändras hela spelplanen. Speciellt i ett läge då partiet sitter i regeringen. Där Maud slutar tar en ny vid, som en av de fyra ledarna i det inre kabinettet. De som ytterst ska bära ansvar för regeringen, för landet och för partiet. Då ska personen lyckas möta förväntningarna från alla - och självklart är det inte möjligt. De övriga partiledarna sitter inne med fem års regeringserfarenhet. Vad väntar sig medlemmarna ska hända inför valet 2014. Vad händer ifall leverans inte uppnås? Hur ser laget ut? Vilken profil vill vi ha, vilken profil kan olika personer bära fram, personifiera? Tänker på dem jag mött - Dr Hedlund - skogsägaren och filuren, Torbjörn Fälldin - jordnära bonden, Olof Johansson - energi- och miljöpolitiker följd av Lennart Daléus - tydligt miljöprofilerad och så Maud - företagsam bäver. Nu ser jag spekulationer om Anna-Karin Hatt - statsråd sedan i höstas, men mycket kompetent statssekreterare i statsrådsberedningen tidigare, Anders W Jonsson - riksdagsledamot och barnläkare nu -tidigare sakkunnig i statsrådsberedningen och en av de inflytelserikaste vårdpolitikerna, Annie Johansson - riksdagsledamot sedan fem år och ekonomisk politisk talesperson sedan i höstas - och betraktad som politiskt underbarn. Lena Ek nämns och hon är superduktig. Kampanjade för hennes senast, men som EU-parlamentariker och utanför riksdagen är det supertufft. Minister kanske..? För partiledning är viktigt, men statsrådsgruppen också. Så nog blir det spännande att följa, kanske även bli aktiv i ;)

Turkiet väljer för 24:e gången

2011-06-11T20:41:00.005+02:00

Befinner mig nu i Ankara, för valövervakning. Det är alltid spännande att lära sig mera om olika länders politiska ramverk. För mig som rejält grundlagsintresserad (utredare bl a), som jobbat i snart tio år med svensk vallagstiftning är det lite nördvarning.

Men, att vara här är helt klart spännande. Inte för att själva utgången av valet är oförutsägbar, AK-partiet med premiärminister Erdogan kommer att vinna sin tredje valperiod. Men frågan är om vinsten blir så stor att det räcker för att på egen hand skriva en ny konstitution eller inte. Det känns som att det är valets kärnfråga. Valet, säger alla vi talat med, handlar uttalat om - MAKT. Ingen tror att AKP ska klara detta om inte MHP - det nationalistiska partiet hamnar under 10%-spärren. Få tror att de gör det, men när vi lyssnade på AK-partiets förträdare igår gav han bilden att de skulle klara denna magiska gräns enligt de opinionsundersökningar som gjorts men inte får publiceras. Vi får väl se. Men om så blir fallet kommer Turkiets 10%-tröskel få riktigt stora konsekvenser. De har den högsta tröskeln i hela Europa. Det nya Parlamentet blir då mindre representativt och överrepresentationen för AK-partiet större.

Jag har sammantaget lyssnat in många kritiska frågor, som kan bli grund för stora bekymmer om inte AK-partiet väljer en inkluderande väg efter valet. Det är helt klart att denna valrörelse ökat polariseringen i samhället, eldat massor på olika håll och retoriken entydigt syftat till att stärka vi eller dom. Hör även talas om att Erdogan talat med sunni-retorik för att söka samla sina mandat. Oroas nu även för de senaste signalerna när det gäller de kurdiska frågorna. Erdogan verkar retat upp många och på onsdag i nästa vecka upphör PKK:s eldupphör. Hör från Van att det är polistätt idag.

Ekonomin i Turkiet har gått som tåget, men ändå är det en hög arbetslöshet och många unga kommer inte in på arbetsmarkanden. Enligt en undersökning som presenterades för oss minskar också tilltron till valsystemet, hela 60% var missnöjda med demokratin. 65% anser att det inte råder likvärdiga möjligheter för partierna, men hela 45% anser att demokratin får vika för ekonomi ed.

Turkiet har ju en helt annan politisk kultur än vad vi är vana vid. Men även här noterar man nu det som händer. Valrörelsen är mer konfliktfylld än tidigare och det har stegrats för var dag. Så mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att det inte kommer att leda till våld under valdagen. Men det återstår att se.

Som man sår, får man skörda och det gäller säkert även i Turkiet. Så mot den bakgrunden blir det en riskfylld färd som lär följa. EU-medlemsskapet är en lugnande faktor för alla ledande politiska aktörer, som tur är. Men, om det blir så att AK-partiet driver fram en ny konstitution på egen hand - så har man kryddat för en het anrättning kommande år. Erdogan vill bli det nya Turkiets skapare, få bli en vald president 2014 med makt som Sarkozy eller andra starka presidenter. Frågan är om han skapat sitt lag i parlamentet för att säkra stöd och sudda ut det motstånd som finns i AK-partiet. Här styr ju i praktiken partiledaren hur listorna ser ut i de olika partierna. Med tanke på hur läget verkar blir frågan: Kommer valutgången underlätta för en rejäl demokratisk utveckling - inte bara för en enkel omskrivning av konstitutionen? Valet den 12 juni blir det 24:e de genomför - men demokratin mäts inte bara på valdagen. Det är de följande dagarna som blir avgörande för Turkiet, men säkert även för oss i övriga Europa. Här gäller det att tala klarspråk från alla vänner.

Maffiakungen spelar och alla dansar

2011-06-03T21:01:00.003+02:00

Nu har debattens vågor gått höga rätt länge om bilder som ska finnas, men ännu inte visats. Långt mindre har äktheten därmed kunnat prövas om de nu finns. I dessa tider vet vi alla hur lätt det är att klippa och klistra in både bilder och annat för att forma verkligheten som man vill. Det är bara att gå ut på nätet. Skulle även en oteknisk figur som jag kunna fixa.

Det är mot den bakgrunden så mäkta förvånande att denna, av vissa kallad Maffiakung, kan linda så många runt sina fingrar. Var finns den journalistiska kritiken? Om det är som Nuri Kino vill visa att denne man "äger" och blir förebild för många unga - inte minst i min hemstad Södertälje - då måste detta bli själva kröningen. Maffiakungen utmanar själva statschefen i Sverige. Han gör det mycket strategiskt för att få spekulationerna att ta fart och osäkerheten att sprida sig. Är det inte just att sprida osäkerhet, att kunna vrida på sant till falskt, kunna framstå som den som sitter på makten, den som håller i trådarna och när som helst kan slå till - som är maffians livsluft och metod?

Så vem granskar granskarna denna gång? Efter debatten i höstas står det ju klart att det finns ett visst slagläge mot monarkin - för de som vill avskaffa den till förmån för vald president. De senaste inslagen - agnade via Aftonbladet och TV4 har drivit på den debatten. Nog måste det smaka fågel för både Maffiakungen och de som anser att monarkin är förlegad. Här förenas Maffiabossen och republikanerna i gemensam jakt. Finns det ett uppsåt?

Själv är jag ju i grunden för republik men anser att vår konstitutionella monarki fungerar bra. Det är i grunden ett bra system som vi har, med tydlig makt i parlament och regering. Makt även att ändra statsskicket. Det finns alltid saker man kan diskutera när det gäller öppenhet, granskning och Succesionsordningen. Men, de kan och ska i så fall diskuteras på andra grunder än att någon Maffiaboss lägger ut snubbeltrådar eller att någon vän till kungen agerar helt oacceptabelt. Jag ger mig inte in på att recensera vare sig kungens intervjuer, böckerna eller annat. Jag kan bara konstatera att det ska bli intressant att i framtiden kunna betrakta denna historias olika aktörer. Vi vet och har sett det förut hur historier skapas som blir omöjliga att försvara sig emot. Hur försåtliga kommentarer späder på och gör det än värre. Så formas ett skuggspel som syftar till att leva sitt eget liv. Ingen kan riktigt komma åt dessa skuggor och ingen kan säga att det inte är som det ser ut. För tänk om...Och det är i den miljön som Maffiakungen verkar framstå som den som håller i taktpinnen, den alla nu verkar dansa efter. Märkligt!!!

Ta gärna en debatt om republik eller monarki - men gör det med blanka vapen och låna inte in någon Maffiakung som sanningssägare och regissör. För mig luktar detta illa lång väg. Vem vet vilka bilder som kan ha skapats imorgon, på någon annan som inte kan försvara sig mot falska anklagelser. För den som vill smeta ner någon, som har rymligt samvete när det gäller sant eller falskt kan alltid lyckas. Om man gör det strategiskt så hinner sensationsjournalistiken göra sitt innan det finns en chans för sanningen att få ett ord med i laget. Är det där vi befinner oss nu, undrar jag stilla.

Förlängd Libyen-insats - avgörandet nära

2011-06-01T18:23:00.004+02:00

Nu närmar sig klargörandets timma. Idag har NATO bestämt sig för att förlänga sin flyginsats till slutet av september. Den skulle annars löpa ut den 27 juni. Vi vet att det för Sveriges del nu startat planering för hemtagning av våra insatser. Det sa militären skulle ske om inget annat besked kom före månadsskiftet och där är vi nu. Ska det bli onödiga utgifter - för ny uppstart eller snabb hemtagning?

Så nu blir det upp till bevis för Juholt & Co. Kommer han nu efter NATO:s besked fortsatt hävda att det ska vara fartyg vi ska delta med eller blir det upp till andra att nu göra jobbet - att skydda civila och säkra FN:s mandat? Nu ska väl regeringen överlägga med både (s) och (mp) för att klargöra förutsättningarna - skyndsamt. Senast till torsdag i nästa vecka måste läget klarna. Då är det möten med den internationella kontaktgruppen och vad ska Sverige då säga? Pass? Vi tar hem våra flygplan? Vi vill delta med båtar istället? Vi vill inte alls delta i att hävda Resolution 1973?

Hvad hvilja soicaldemokraterna? Känner just nu att det är oerhört illa att Sveriges insats internationellt blir föremål för det schakrande som (s) visat. När jag lyssnar in en del inlägg känns det som om det är sandlådenivå. VI är sura på den för den sa så..eller vi vill inte nu för ni gjorde det då....

Men, med den hållningen är väl utgången nu också en lärdom inför höstens beslut om Afghanistan-insatsen. Vad månde blifva....

Turkiet - ett viktigt val

2011-05-26T10:07:00.003+02:00

Med 17 dagar kvar till parlamentsvalet i Turkiet den 12 juni nås vi av att en bomb exploderat i Istanbul och skadat minst 7 personer. Bomben uppges varit placerad i en soptunna. Måste säga att jag följer med stor vaksamhet vad som händer i Turkiet och hur olika händelser verkar hanteras av myndigheterna.

Jag var ju nyligen i Ankara för att förbereda den kommande valövervakningen som jag skall leda. Turkiet är ju en av grundar-nationerna till Europarådet. De har en lång tradition av val - 24 parlamentsval. Men landet har en lång, rik och blodig historia. Det ligger alltjämt i det ottomanska rikets och Atatürks skugga. Jag kan inte undgå att facineras av Turkiet. Under senare år har så mycket hänt till följd av EU-kandidatstatusen, inte minst en stark ekonomisk utveckling. Men samtidigt är det bedrövligt att man inte förmått skaka av sig de rädslor för frihet som format ett århundrande av nytt förtryck. Rädslor för oliktänkande, rädslor för fritänkare, rädslor för frihet och yttrandefrihet, för minoriteter både etniskt, språkligt och kulturellt. Rädslor för sin historia på gott och ont. Det är en grogrund för dagens problem.

De har en konstitution som delvis ändrades genom fjolårets folkomröstning, men har kvar tydliga spår från den som skrevs efter militärkuppen 1980. Det handlar om att kunna förbjuda partier och allt som hotar det Turkiet militären sett sig som yttersta försvarare av. Konstitutionen tillsammans med vallagar som har de högsta trösklarna för partier i hela Europa - 10%, ger Valmyndigheten mandat att tolka laggrunderna med makt att stoppa både partier och kandidater. Turkiet har för att mildra de höga trösklarna ett system med Oberoende kandidater som kan ställa upp i val. De partier som inte tror sig kunna klara trösklarna väljer att backa upp enskilda kandidater. I minsta valkretsen krävs det drygt 100 000 röster för detta, men i snitt krävs det 350 000 röster för ett mandat. Men detta är ändå vägen för partier att överlista spärrarna. Så gör t ex det Kurdiska partiet BDP. Sedan bildar de invalda en partigrupp väl inne i parlamentet. Inför detta val stoppade den centrala Valmyndigheten 12 kandidater varav 7 senare fick ställa upp. Det sades bero på att de inte hade lagt fram de papper som krävdes. De fick efter några dagar grönt ljus och det sades bero på att man då presenterat pappren. I år har man kraftigt höjt den ekonomiska insatsen för dessa kandidater, knappast i syfte att underlätta deltagande. Jag uppfattar ändå inte att Valmyndigheten agerar på egen hand, utan med stöd av de lagar som finns som ger detta utrymme - även till att tolka lagen bokstavligt. Det har i år dock blivit en öppnare process här - för partierna som ställer upp har möjlighet att följa det som händer.

Men, de signaler som hörs är bekymmersamma. I östra och syd-östra delarna talas det om växande motsättningar. Om valtält som rivs bort, om kandidater som hotas, partilokaler som bränns, om fängslanden och om trakasserier. Här har också direkta våldsamheter ägt rum med dödlig utgång. Media beskriver att själv-censuren ökar. Man tar inte upp vissa frågor, för att undvika påföljder. Speciellt tar man inte upp frågor som rör Erdogan, hans fru m fl. Det är signaler jag även hört i andra länder :/ I Turkiet gäller det tydligt för de privata bolagen medan för den statliga TV:n verkar man inte se att det är något problem. Det sänds väldigt mycket politisk TV - man följer timme, efter timme de olika ledarnas kampanjmöten. De är gigantiska och väl-regisserade.

Nu bedriver AK-partiet en tydlig kampanj med Erdogan som den store ledaren. Jag hörde uttryck som att han är en av Turkiets mest karismatiska ledare. Han tornar upp på bilder och i en kampanj med sikte på 2023. Det handlar om Turkiet 100 år och nog känns det som att han vill knyta an till en annan ledare som syns över hela landet -Atatürk. Alla väntar sig att AK-partiet skall vinna igen. Frågan är bara om de ska vinna en egen konstituionell majoritet, om de ska nå tröskeln för att kunna själva driva igenom en folkomröstning om konstitutionen eller inte alls. De flesta tror att de kommer att klara kraven på mandat för att driva fram en folkomröstning. En fråga är om det nu skandaliserade nationalistiska partiet MHP ska klara spärren eller inte. Om inte, då kan det säkra en större framgång för AK-partiet. Vissa talade konspiratoriskt om detta, när det 21 dagar före valet avslöjades sex-videos rörande ledare i MHP-partiet. Som av en händelse blir de just nu aktuella. Men, här liksom i andra fall svårt att visa vilka som ligger bakom och med vilka avsikter.

Noterar vissa som talar om att Erdogan vil driva igenom ett Presidentstyrt Turkiet och själv kunna kandidera. Men, sådant kan vara spännande konspirationsteorier från vissa också. Helt centralt är dock att det nyvalda parlamentet visar upp att man kan genomföra en konstitutionell reform - på ett inkluderande sätt. Om man nu verkligen vill förändra och öppna upp resterna från det gamla Turkiet är det centralt. Men, här ligger alltid en fara med egen majoritet. Det man blundar för kan vara att den uppnåtts via en kraftig överrepresentation till det största partiet till följd av valsystemet. Om man i det läget väljer att inte lyssna och söka samförstånd, då bäddar man illa för demokratiska lösningar och driver ut oppostionen till icke-demokrtiska arenor. Det har vi också sett alltför många dåliga exempel på genom historien. Speciellt viktigt är det om nu det största oppositionspartiet - CHP - faktiskt söker förnya sig och sin roll för att inte bara säga nej utan bli mer konstruktivt. Den rollen har de inte haft på länge. Men det är avgörande med en konstruktiv och aktiv opposition som kan erbjuda väljare verkliga alternativ. Det utmanar demokratiskt och det behövs.

Det finns många tankar inför det val som stundar och många har synpunkter förstås, även hemma i mitt Södertälje. För min och Europarådets del är det viktigt att vi rapporterar det vi ser, inte sprider rykten eller insinuerar något. Vi ska observera för att återberätta, inte döma. Syftet är att utveckla och hjälpa, inte stjälpa. Vi som granskar gör det över partigränserna för allsidighet. Det är inte svenska eller andra lagar som ska styra - det är Turkiets och deras åtaganden som medlem i Europarådet. Men självklart, det vi hör och ser som påverkar förutsättningarna för valet är viktigt att återberätta. Det är därför jag med intresse följer olika rapporter som kommer, även de riktigt sorgliga som dagens.

Samvetsfrihet - eller lika lag för alla?

2011-05-11T21:53:00.000+02:00

Idag hamnade vi i en rätt intensiv diskussion kring samvetsfrihet när vi i kammaren behandlade betänkandet om verksamheten i Europarådet. Bakgrunden var det beslut som Europarådets parlamentariska församling tog i oktober 2010, med 56 röster mot 51 och 313 frånvarande. Med fem röster röstade man in en uppmaning till alla länder att verka för samvetsfrihet för vårdanställda och sjukhus utan att man skulle drabbas av diskriminering e d.

Själv deltog jag då inte, vi öppnade riksdagen och jag kunde inte delta. Måhända deltog ngn annan istället för mig, möjligen EPP. Det är den politiska grupp som driver på i dylika frågor, ivrigt påhejad av den Heliga stolen. Det är med samvetsfrihet som man vill bygga en bakre försvarslinje mot fri abort. Då ska läkare och vårdpersonal kunna handla efter samvetet och inte utifrån lagstiftning som erkänner kvinnans rätt till sin kropp och rätt till säker och fri abort. Detta är förödande eftersom vi vet att det är just tillgången till fri och säker abort som räddar kvinnors liv - inte minst i många utvecklingsländer där kvinnor nekas bra vård.

Nu valde SD att göra stor sak av samvetet. Det hetsade upp KD som helt plötsligt under debatten sa att man inte stödde den hållning de redan ställt sig bakom, nämligen att vara kritisk mot resolutionen och signalera att delegationen i Europarådet bör verka för förändring. Här fanns det starkt kristna övertygelser och den religösa högern låg på och hetsade. Det som är märkligt är att helt plötsligt öppnar man dörren för en lagstiftning med samvetsundantag. Det innebär att samvetet hos den vårdanställde skulle bli viktigare än att den enskilde som söker vård får sin rätt enligt den lag som stiftats av riksdagen. För den kvinna som söker vård blir det mer tombola, beroende på de anställdas samvete.

Jag möter de som tycker att svensk lagstiftning inte ska gälla lika för alla. Det finns de som anser att man skall tillämpa Sharia-lagar för att ta ett annat exempel. Om det är så att vi skulle öppna för samvetsundantag så skulle det säkert applåderas av andra starkt religösa eller extrema. För om den ene utfirån sitt samvete kan bli undantagen från viss lagstiftning kan ju andra också hänvisa till sitt samvete som väl får anses lika mycket värt som någon annans. Då blir rättsystemet snart en schweizerost. Jag kan för egen del inte godta någon annan hållning än att svensk lag ska gälla lika för alla, inga undantag.

Om jag som individ känner att det jobb jag enligt lag ska utföra stämmer illa med mitt samvete, då är det upp till mig att välja ett annat jobb. Inte kräva att få ett lagligt stöd att göra som jag vill i relation till andras rätt. Jag kan inte komma ifrån att det känns som detta är ännu ett försök att flytta fram positionerna för olika religösa grupper. Det finns ett gemensamt intresse för dessa att driva på, ömsom via den ena frågan och ömsom via den andra. För min del gäller det att hävda rättstatens grundval - likhet inför lagen. Lika för alla. Jag kommer att verka för en förändring till förmån för att avvisa lagar à la carte :)

Krigsmateriel - export eller inte

2011-05-10T18:06:00.003+02:00

Har idag på nytt hanterat frågor om krigsmaterielexport. Vi har en lagstiftning som först regeringen Carl Bildt lade fast och som sedan bekräftades av regeringen Ingvar Carlsson. I den sistnämnda lagen bildades myndigheten som skulle ha kontroll över tillverkning export mm - nämligen Inspektionen för Strategiska produkter. Därmed lyftes i princip de ärenden ut från regeringen, som tidigare prövat krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska överväganden skulle fälla utslaget alltjämt. Den rådgivande nämd som fanns ombildades till rådet för samråd i exportkontrollfrågor.

Jag har nyligen blivit ledamot av Exportkontrollrådet. Av det skälet har jag ännu inte hunnit delta i några beslut, ge några råd. Men, det skall jag göra i framtiden. Jag kan konstatera att dagens lagstiftning lämnar rätt tydligt utrymme för att ge råd om till vilka länder som export skall få ske och inte ske. Här utvecklas ju praxis. Nu finns ett antal åtaganden som gjordes av den socialdemokratiska regeringen gällande bl a Pakistan och Saudi-Arabien. Men, det är fullt möjligt att även med dagens lagstiftning avbryta dylika godkännanden och/eller hindra att nya Pakistan eller Saudi-länder godkänns. Det handlar ju om att väga de olika intressen som lagen anger.

Under de gångna åren har två regeringar - dels regeringen Persson och sedan regeringen Reinfelt I brottats med den s k KRUT-utredningen. Den handlade om Krigsmaterielexport och en reformering av lagstiftningen. Ingen har hitintills mäktat eller önskat lägga fram förslag till riksdagen på dess grund. Orsakerna kan andra få spekulera kring. Själv nöjer jag mig med att nu konstatera att Utrikesutskottet står i begrepp att be riksdagen ge regeringen tillkänna ett förslag om ny lagstiftning för att skärpa exportkontrollen. Själv funderar jag även på importen - som idag är helt oreglerad. Men, det ska bli spännande att följa fortsättningen på detta ;p Själv drar jag slutsatsen att jag nu verklgien måste syna andras kort. Ska bli spännande även det ;p Vet inte om jag vill slå vad om utgången ;)

Dödsstraff - och skipande av rättvisa

2011-05-09T10:18:00.009+02:00

Studsade faktiskt till i morse, när jag hörde president Obama tala om att ifall man inte tyckte att rättvisa skipats när Bin Ladin skjutits, borde man undersöka huvudet. Med STOR reservation för att det inte är rätt översatt så känner jag att han här gör om samma misstag som Bush gjorde med Guantanamo. Han värnade rättstaten med icke-rättsliga metoder. Det ville ju Obama ändra på, använda rättstatens redskap för att bekämpa terrorism. Det var rätt då och det är rätt nu.

Men när nu terrornätverkets ledare är död, har då rättvisa skipats? Ja, på det sätt som man skipade rättvisa i Wild west. Till galgen eller genom att du tar din rätt med vapenkraft. Det är en syn på rättskipning som vi måste bekämpa. Speciellt alla vi som står upp för att vilja avskaffa dödsstraffet. Bin Ladin skulle ha dömts enligt amerikansk lag, om han tagits till fånga. Oavsett militär eller civil domstol hade det blivit dödsstraff. Om det lär det inte råda några tvivel. Utgången hade varit densamma således, men vägen dit hade varit en annan. Svårare?! Säkert många utmaningar med det vägvalet, men ändå den man borde förorda.

Jag kan mycket väl förstå, att det vid tillslaget i Abbottabad togs det säkra före det osäkra i riskbedömningen av vem man hade att göra med. Oaktat om det var skottlossning, kunde man ju tänka sig att det fanns både ett och annat alternativt hot i huset. Exakt vad som hände, hur läget var - det torde vi aldrig med total säkerhet veta. Dimridåer läggs nog ut från många håll, för att försvara eller anklaga. Men, oaktat utgången vid tillslaget som jag därför inte vill kritisera - kan jag inte undgå att reagera när jag idag hör resonemanget och tonläget från Obama. Genom detta ger han ammunition till andra som anser, utifrån sin lagstiftning och sina synsätt, att de kan göra processen kort med misshagliga.

Vi har ju tyvärr sett alltför många gömma sig bakom president Bush´s krig mot terrorismen. Med det mantrat har både det ena och det andra övergreppet motiverats. Vi har hört det från Gaddafi och andra härskare nu under upproret i Nordafrika. All opposition har blivit samhällets fiender och klassats som terror. Det har varit förödande. För visst ska terrorism bekämpas, ingen tvekan om detta. Men, det ska göras med blanka vapen - med rättstatens principer. För det är ju knappast så att allt är terrorism eller terrorister. Med en rättvis rättegång kan man skilja agnarna från vetet. Då kan man också uppnå att verklig rättvisa skipas.

Det är för alla oss som kämpar för att dödsstraffet ska avskaffas extra viktigt att vara varsamma med hur vi beskriver vad som är rättvisa och rättvis rättskipning. Det måste alltid handla om en rättvis rättegång, där brotten prövas mot gällande lag. Det gäller för hög som låg, för terrorister och andra gangsters. Det är därför som jag ogillar när jag hör hur Obama nu resonerar kring skipande av rättvisa. Men, det är väl ett förhållningssätt som bottnar i den syn som upprätthåller dödsstraffet - samma i USA som i Kina och annorstädes. Såg uppgift om att Hamas i Gaza förra veckan valde att verkställa en dödsdom samma dag som de skrev under försoningsavtal med Fatah. Detta väl medveten om att President Abbas förhindrat att någon dödsdom verkställts på Västbanken. De avrättade en som samarbetat med Israel, i deras bild troligen en "terrorist".

Spännande i Egypten

2011-05-07T13:58:00.004+02:00

Det stundar ju val i många länder i EU:s närhet. Själv ska jag särskilt granska valet i Turkiet. Men det blir extra spännande i de länder som kastat av sig årtionden av envåldshärskare, fejkade val och härskare som inte lyssnat.

Speciellt intresse finns förstås för vad som kommer att hända i Egypten. Det har varit många diskussioner om vilket val som skulle komma först. Presidentvalet ville de upproriska, men parlamentsvalet valde den styrande militären med bl a stöd av Mubaraks gamla parti och Muslimska Brödraskapet. Vattendelaren gick mellan de som behövde forma en organisation för att ställa upp i valet eller de som hade en organisation att tillgå.

Det har ju bildats ett parti utifrån Brödraskapet, det finns flera andra - bl a två syskonpartier till Centerpartiet, två medlemmar i Liberala Internationalen. Men det har ändå kännts rätt bekymmersamt. Hur ska alla de krafter som jobbade för att nå förändring, tas tillvara. Alla ungdomar och andra som deltog på Tahrirtorget och andra torg för att nå frihet, demokrati och MR får inte känna att deras uppror kidnappas av de gamla strukturerna. Det är därför oerhört uppmuntrande att höra om den samling som nu ska ske i Egypten. Om man fixar 2000 representanter från de olika grupperna och kan bilda en Allians, då finns hopp. Det vet vi, att splittring gynnar de gamla strukturerna men samling och Allians bryter ny väg. Det nationella rådslaget som kallas till ska försöka samla de Demokratiska krafterna från upproret till gemensamt agerande i parlamentsvalet. Det ska bli spännande att följa och stötta i bästa fall för att nå ett demokratiskt, fritt och välmående Egypten.

Obegripligt (s)vek

2011-05-05T22:47:00.000+02:00

Hörde just ett inslag i Aktuellt den 5 maj med Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson som sökte förklara hur Håkan Juholt och socialdemokraterna nu kan säga att Sverige ska lämna Libyeninsatsen den 1 juli. Han försöker säga att uppdraget kan avslutas för att uppgiften är slutförd. Men, när jag lyssnar till partiledare Juholt så är han ju tydlig med att någon annan ska ta över. Det är tid för någon annan att ta ansvar för att skydda Libyens folk. Uppenbarligen har Ahlin ( s ) och Juholt (s) olika bilder av vad som gäller.

Måste säga att jag är oerhört förvånad över det som nu, än en gång händer. Inför beslutet att Sverige skulle delta i insatsen började socialdemokraterna backa. Från att ha varit väldigt tydliga med vikten av att Sverige driver på för att förhindra Gaddafi från att angripa sitt folk, blev det helt plötsligt viktigt att Sverige inte medverkade till att slå ut militära mål som attackerade civila och civila områden. Jag kan ha respekt för denna syn, men jag måste säga att jag förvånades över både argumentationen om ”drogade barn” och att (s) hellre såg på från luften när Gaddafis militär slog mot civila, än faktiskt satte stopp för det.

När vi nu står i begrepp i utrikesutskottet att behandla bl a ett motionsyrkande från (s) om vikten att alla stater och det internationella samfundet lever upp till Skyldigheten att skydda (R2P) och utveckla detta, då väljer (s) att kliva av den första gång uppdraget prövas. Jag trodde att vi haft en samsyn om vikten att FN faktiskt förmår leva upp till sin Skyldighet att skydda civila – när den egna staten fallerar. Jag trodde tills nyligen att även (s) såg det som självklart att ställa upp för att säkra även den militära delen i detta uppdrag gällande Libyen. Men helt plötsligt och tydligt på 1 maj är det slut på Sveriges ansvar vid juni månads utgång. Då ska ansvaret att upprätthålla flygförbudszonen vila på någon annan. Det går lätt att ställa krav på någon annan, särskilt på demonstrationsplakat. Men jag känner verkligen inte igen socialdemokraterna och är mäkta förvånad över den nye partiledarens lättvindiga hållning till denna mycket allvarliga fråga. Det faktum att vi i riksdagen fattade beslut den 1 april var för min och Centerpartiets del inget aprilskämt. Frågan var och är djupt allvarlig. Utifrån vad situationen kräver måste vi vara beredda att fullfölja säkerhetsrådets mandat, värna det. Vi är beredda att göra mera om så krävs, inom säkerhetsrådets mandat. Att nu sända ut signalen att vi gjort vårt, att det är tid för någon annan att ta över Skyldigheten att skydda är ett (s)vek mot Libyens folk och mot FN.

Vilseledande om riksdagsbeslut - t ex kastrering av grisar

2011-04-27T19:53:00.006+02:00

Lyssnade nyss på Rapport som tillkännager att det nu blir förbjudet i Sverige att kastrera smågrisar utan bedövning. Hör hur Miljöpartiets ledamot i Miljö- och jordburksutskottet uttalar sig och det kryddas med en veterinär. Förlåt mig, men min konstitutionella nerv upprörs över vilseledande rapportering. Jag undrar om detta går att anmäla för granskning? Inte minst därför att det är en störande upprepning som media uppvisar. Än den ena gången, än den andra framgår det som att riksdagen beslutat om lag eller ekonomiskt anslag när det bara handlar om ett uttalande.

Efter att ha suttit först i KU under perioden 2002 - 2006 och granskat regeringen, granskat även tillkännagivanden och dessutom under fyra års tid ägnat mig åt att utreda vår Regeringsform och hur den skulle reformeras känner jag behov att reagera. Under min KU-period hade vi bl a att hantera frågan om länstillhörighet för Heby kommun. Här hade riksdagen inte en utan många gångar beslutat om att Heby skulle få byta län, från Västmanland till Uppsala. Kommunen hade folkomröstat, beslutat i fullmäktige och i alla delar sagt sig vilja byta län. Regeringen ville inte, men riksdagen sökte sig på att handla av egen kraft när regeringen vägrade gång på gång. Men, när vi prövade frågan om att skriva lag från KU:s sida stod det klart att det inte var möjligt. Det skulle strida mot beredningskrav som gäller för lagstiftning. Vi testade frågan med Lagrådet men konstaterade att den vägen var stängd. Det krävdes att regeringen lade fram lagförslaget till riksdagen, efter sedvanlig beredning.

Riksdagen har tydliga uppgifter - enligt RF - nämligen att stifta lag, att fatta beslut om skatter och budgetreglering samt att kontrollera regeringen och dess myndigheter. Numera ska vi även alltid genomföra en statsministeromröstning efter val. Det är statsministern som sätter samman sin regering och den styr riket. Regeringens mandat vilar på att den inte har en majoritet av riksdagen mot sig. Här har riksdagen möjlighet att visa sitt förtroende genom förtroendeomröstningar mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.

MEN, idag låter det som om det är riksdagen som fattar beslut om ditt och datt som en följd av motioner från oss som enskilda ledamöter. MEN så är det inte. Riksdagen kan visserligen uttala sin uppfattning med anledning av motioner från enskilda ledamöter, MEN uttalanden är inte lag. Uttalanden är önskemål som riktas mot regeringen att göra det ena eller det andra. I det läget som en enig riksdag gör ett uttalande så väger det tungt. MEN, om oppositionen enas om att gilla ett förslag i en motion är det ett uttalande som väger lätt enligt historiens praxis. FÖR det är regeringen som styr riket och även avgör om den delar oppositionens åsikt eller inte. Historien visar att regeringen sällan delar åsikterna som framkommer i dessa tillkännagivanden. Det krav som finns på regeringen är då att underrätta riksdagen om man inte avser tillgodose kraven i tillkännagivandet samt redovisa skälen för detta. Om det finns en tidsgräns angiven i tillkännagivandet bör denna redovisning ske inom ramen för den tid som angivits.

Regeringen lämnar årligen en skrivelse till riksdagen där man redovisar vilka åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens skrivelser. Av den granskning som jag var med och gjorde i KU framgick att mellan 1975- 1979/80 förekom hela 1 300 tillkännagivanden. Sedan minskade antalet ned till färre än 400 under perioden 2001 -2004/05. Orsaken var då liksom idag om regeirngen har en majoritet i riksdagen eller inte. När Göran Persson (s) samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet under första delen av 2000-talet minskade antalet tillkännagivanden. Men, trots att de på detta sätt hade majoritet fick vi uppleva 400 tillkännagivanden. Det innebar ju inte att det ledde till skarpa lagförslag från regeringen till riksdagen, men ett eller annat inslag i någon utredning kunde det bli. Men i många fall fick vi helt enkelt konstatera att regeringen inte delade riksdagsmajoritetens åsikt, att det inte fanns ekonomiskt utrymme eller liknande.

Det var utifrån denna erfarenhet som vi ändå i Grundlagsutredningen diskuterade om det skulle finnas skäl att närmare reglera Tillkännagivanden. Men, en enig utredning fann det klokast att fortsätta utan att närmare reglera riksdagens möjligheter att ge sin åsikt till känna för regeringen. Det innebär samtidigt att regeringen inte är konstitutionellt bunden av riksdagens uttalanden.

Det blir mot denna bakgrund helt vilseledande när media rapporterar att nu införs förbud mot kastrering av obedövade smågrisar, när det inte existerar något sådant lagförslag. Riksdagens majoritet med S,V, MP,SD är ett beslut om att ge regeringen tillkänna sin mening vad utskottet anför om förbud mot kastrering av obedövade smågrisar. Därmed biföll riksdagen motion 2010/11:MJ356 yrkande 9 och avslog motion 2010/11:MJ317. Detta är ett beslut som saknar rättslig verkan och som inte binder regeringen att göra något annat än att redovisa tillbaka vad man tänker göra och skälen för detta. Här har det ju stått klart att regeringen inte har för avsikt att vidta någon åtgärd. Rätt ska vara rätt, även i rapporteringen från riksdagens beslut i media.

Tjernobyl + 25

2011-04-25T22:09:00.004+02:00

För mig som i snart 40 år brottats med kärnkraftens risker har denna vår, inte minst de senaste månaderna blivit en rejäl påminnelse. Tänker naturligtvis på det som nu drabbat Japan och människorna runt Fukushima. Ett land som Japan, intensivt beroende av energi och utan egna råvaror men samtidigt så otroligt medveten om radiokativitetens förbannelser. Både den hög- och den lågfrekventa. Det är inte för inte som Japan leder kampen mot kärnvapen. Själv hade jag ju möjlighet att både besöka och lägga ner en krans vid minneselden i Hiroshima. Samtalade då även med den politiska ledningen om deras arbete för att samla världens kommuner bakom kraven på en kärnvapenfri värld. Nu drabbas ett nytt stort japanskt markområde av radioaktivitetens förbannelse. Människor tvingas på nytt lämna sitt liv bakom sig. Denna gången medveten om riskerna, något man inte var när man började röja upp och återvandra in i Hiroshima och Nagasakis alltjämt brinnande ruiner. Ånyo imponerad över japanernas förmåga att möta och övervinna motgångar.

När jag nu under den senaste veckan läst och följt olika reportage från Tjernobyl och hörde Catharina Elmsäter Svärd som infrastrukturminister (!) företräda regeringen vid 25-årsminnet i Kiev kändes det märkligt. Ännu en gång talade någon om den höga säkerheten i våra kärnkraftverk. Bra, men visst har det varit en del incidenter. Och är det inte en sak vi lärt, att det säkra i ett visst läge kan bli väldigt osäkert. Till och med livsfarligt för generationer. Den läxan lär Tjernobyl, Harrisburg och nu senast Fukushima. Är det inte om detta allt handlar när vi talar om försiktighetsprincipen.

Nu är jag övertygad om att vi kommer få se en rejäl satsning på alternativa lösningar på energifrågorna under kommande år. Både som en följd av klimatkraven och till följd av Fukushima. Japan har ju tagit ledningen tidigare och kan göra det igen. Kina satsar hårt, även om de också satsar på kärnkraft. I många länder tar man sig en ny funderare och i Tyskland verkar det ju klart att den öppning som regeringen tidigare lanserade stängts för gott. De åtta reaktorer som stannats kommer att förbli stoppade. När jag talade med mina FDP-kollegor som nyligen mött ett rejält nederlag, var kärnkraften inte längre en fråga. Den är politiskt död i Tyskland.

Ok, nog vet jag att kärnkraftsfrågorna kommer och går över tid. Energisystem är långlivade och så även kärnenergin i alla former. Således kan vi få uppleva både nya olyckor, nya stopp, nya starter och nya tekniska lösningar. För min del är kärnkraften inte framtiden. Jag skulle gärna se alla reaktorer avvecklade och ersatta av olika former av förnybar energi och effektivisering. Visst, Centerpartiet har gjort en energiöverenskommelse i regeringen. För min del handlar det om att låta marknaden avveckla det vi politiskt inte klarat. Men, det innebär inte att jag ser kärnkraften som en lösning på vare sig klimat- eller energifrågorna. Det finns de som gör det, även rätt många inom mitt parti - men jag tillhör inte dem. När nu klockan slår för 25-årsminnet efter klass 7-olyckan i Tjernobyl - 00.23.45 svensk tid så konstaterar jag ånyo att konsekvenserna av en olycka inte är acceptabla. Eftersom en olycka aldrig kan uteslutas måste kärnkraften uteslutas. Jag köper förnybar el och tänker av någon anledning på uttrycket lätt fånget lätt förgånget när det gäller energiöverenskommelsen. Det var inte den första som gjordes och lär heller inte bli den sista. Det handlade mer om regeringen än om långsiktigt nödvändiga energi- och klimatsatsningar.

Belarus - många bedrövliga nyheter

2011-04-20T14:00:00.002+02:00

I förra veckan drabbades Minsk av ett bombdåd i T-banan. Jag tillhör inte den som vill spekulera eller ägna mig åt den ena eller andra konspirationsteorin. Däremot är det helt uppenbart att detta hemska dåd används av regimen för att gå hårt åt både den ene och andre i Vitryssland. Rättsystemet är inte hållbart och några rättvisa rättegångar är de inte kända för.

I höstas diskuterade vi i Europarådet möjligheterna för Vitryssland att få komma med i Europarådet. Frågan om dödsstraffet är och har varit ett direkt hinder. Men, det såg faktiskt ut som att det fanns lite hopp om handling till det bättre - ända fram till valdagen den 19 december.Då förbyttes hoppet mot förtvivlan.Frågan om att häva suspenderingen av den speciella gäststatusen har stoppats.

I förra veckan hade vi möjlighet att ännu en gång samtala med ett antal företrädare för Human Right Defenders men också företrädare för OSCE, Kommittén för Internationell Kontroll att följa HR i Vitryssland - CICHR mfl. De målade en mycket bekymmersam bild av läget idag och de markerade också betydelsen av riktade sanktioner, lättare att få visa, att förändringarna måste komma innifrån och att det var viktigt att känna stödet från länderna i Europa. Det sista var entydigt en stark bild efter händelserna den 19 december.

Senare på kvällen fick vi höra att den vitryske ambassaden haft folk närvarande - helt OK i sig, men att de nu fått stor uppmärksamhet i Minsk och Vitryssland som femtekolonnare, svikare. Detta var samma dag som bomben i t-banan och då beskrevs det som upprörande att samtidigt som landet sörjde talade dessa i Strasbourg för skärpta sanktioner. De hade också fått uttalade hot riktade mot sig. Till följd av detta gjordes ett mycket tydligt uttalande till de vitryska myndigheterna att om de skulle fängslas när de återkom till Vitryssland skulle det betraktas som direkt riktat mot Europarådets arbete. Mig veterligen är de fortfarande fria, om än på det vitryska sättet. Någon kan alltid komma, eftersöka papper, dator m m.

Den här veckan nås vi då av besked om att de vitryska myndigheterna slagit till mot våra politiska samarbetspartners i Minsk mm. Det har handlat om Pavel Levinov, människorättsadvokat, Olga Karatch, ordförande i United Civic Party i Vitebsk, Oleg Barshevski, redaktör för tidningen Vitebskij Kurier. De har anklagats och uppenbarligen även fällts för huliganism. Fängelse och böter, samt diverse övergrepp. Det är helt uppenbart att händelseutvecklingen går i fel riktning. Inte långsamt och försiktigt, utan i snabb takt. Även mina ryska kollegor i Europarådet signalerar faktiskt viss oro.

Mot den här bakgrunden har jag både reagerat med en kontakt direkt till den vitryska ambassaden i Sverige, men också försäkrat mig om att informationen når både Europarådet och Sveriges ambassad i Minsk. Måhända finns det, att döma av tidigare reaktioner, visst intresse hos regimen av Europarådet alltjämt. Till vad verkan den månde hava - i vart fall bidrar det inte till tystnad från omvärlden.

Paritledarskiften att lära av?

2011-04-07T21:47:00.004+02:00

På väg hem från Strassbourg härom dagen insåg jag att historien ser ut att upprepa sig. Än en gång väljer ett relativt sammansvetsat gäng att utmana valberedning och övriga för att söka nå ett genombrott för sin kandidat och den profil man ser löser partiets problem.

För min del kommer jag mycket väl ihåg läget när Torbjörn Fälldin i vredesmod lämnade sin post. Detta trauma tärde rätt rejält på partiet ända in i dessa dagar. Då levde en dröm om en nystart för partiet, sveken som upplevdes när Barsebäck laddades och en rad andra regeringsprövningar hade tömt partiet på kraft. Vi var ovan att regera, ovan att ha statministerposten, ovana vid så stora framgångar. Karin Söder och Olof Johansson försökte visa sin soligaste sida för att söka överbrygga olika grupperingar, söka läka såren. Men där fanns tydliga ärr. När Olle efter Karins sjukdom valdes minns jag känslan, nu skulle det vända. Problemet var bara att verkligheten och väljarna förändrats. Även om glädjen fanns inom partiet, vände inte kräftgången. Men en ny regeringsperiod och senare det ekonomiska saneringssamarbetet med Göran Persson fick partiet att definitivt tröttna. Trots att det var kort tid till valet krävdes ett partiledarskifte för att hålla ihop partiet inför valet. Det blev dramatiskt och Lennart Daleus gavs stafettpinnen med några månader kvar. Han var medial, han var från Stockholm och han uppfattades som tydlig. Nu skulle allt vända. Minns känslan i partiet. Nu gällde omorientering, bort från socialdemokraterna men tydligt grönt - mot Mittens rike. Men efter valet, som blev en rejäl förlust söktes förklaringar. Maud Olofsson ledde den valanalysen. En lång rad val av förluster krävde ett omtag. Nu skulle vi söka efter vår själ. Vi skulle bygga en ny vision, innifrån och det resulterade sedan i nuvarande partiprogram - Där människor får växa. Det antogs 2001 och inte långt därefter tog nya grupper sats. De långa knivarnas natt resulterade i snabbt avslut för ännu en partiledare strax efter årsskiftet. Trots nytt partiprogram, trots ny partiledare med medial framtoning kunde inte partiet växa i mittens rike.

En ny partiledare tillkom, efter en öppen process med två kandidater. Den processen upplevde jag verkligen förlöste en hel del gammalt, fick sår att läka istället för att vara genom det osentimentala sätt som Lennart hanterade sin avgång på och hur kandidaterna framtonade. Det gav energi som stabiliserade oss internt, men gav inte mycket mer i det valet. Bättre gick det i EMU-omröstningen, i EP-valet och sedan inför valet 2006 bildades Alliansen. Det gav energi, gav nytändning och drömmar - blev en valframgång. Det gav en ny regering med nya tuffa tag. Återigen kärnkraften, en process och ett beslut som jag personligen har många tankar kring - men dessförinnan FRA-processen i relief mot Öppenhetsmanifest. Nog fick vi se många som kände sig svikna. Vi fick se Alliansen vinna, men partiet tappa. Nu verkar vi ännu en gång att få se hur knivarna slipas, för att ge plats för Lösningen - en ny partiledning. Innebär det att vi når förnyelse eller bara ett nytt persongalleri som flyttar in? Självklart, vi måste förnya partiet för utan förnyelse ingen framtid. Här finns ingen tvekan från min sida. Men jag funderar över analysen. Någon ny ska ta ledningen för förnyelsen. Vad är det för nytt med detta? En ledare som pekar med hela handen? I riktning vart? Been there done that ;p

Vad lär vi av tidigare partledarskiften? Vad säger det om vår kultur? Finns det bättre eller sämre erfarenheter? Är det verkligen förnyelse av politiken som står på agendan eller är det något annat? Nytt partiprogram till stämman 2012, ett snabbspår och knappast något visionsarbete inifrån denna gång. Partiledaren ska leda, leda förnyelse och nytt partiprogram. Är det nya grupper som känner sig säkra på att de bär på lösningen, även denna gång. Så vad är då egentligen nytt? Är det någon som ser ifall kejsaren är naken? Hvad hvilja vi med Centerpartiet? Till detta lovar jag återkomma i ett senare inlägg.

Floridapastor - religionshatets apostel

2011-04-03T14:03:00.004+02:00

I år är det 10 år sedan 11 september. Det kommer nog på många olika sätt att uppmärksammas. Som upptakt till detta får vi nog räkna med nya former av extremism. De som har intresse att skapa bättre grogrund för extrema krafter kommer självklart att göra allt vad de kan för att trycka på strategiska knappar. Gäller särskilt att angripa symboler, för att sätta sinnen i brand och skapa grund för att rättfärdiga sina egna extrema handlingar. Gäller att skapa en känsla av vi och dom, för att bygga sammanhållning och tryck på andra krafter att följa efter, tystna eller känna sig så hotade att de också måste formera sig till försvar eller motangrepp.

Det är ju symboliskt att USA 10 år efter 11 september börjar tillbakadragandet från Afghanistan. Det sker samtidigt som upptakten till nästa års presidentvalskampanj. I höst torde frågan vara - kommer Obama att besegras av...? Här ser vi hur den lilla högerextrema kristna församlingen skrider till verket, bränner en symbol för att förstärka känslor av rädsla och hat mot allt vad muslimer heter. Och när Floridapastorn löper amok, kommer svaren som ett brev på posten i Afghanistan och mer lär följa. Hatets och rädslornas apostlar vaknar till liv, skrider till verket som ringar på vattnet. Pastorn lovar ju mer av sitt brännande hat, han talar nu om att den 22 april bränna koraner utanför USA:s största moské. Det finns en tydlig politisk agenda bakom allt detta. Det handlar inte om religionsfrihet, det handlar om religionshat. Om religionsförtryck istället för religionsfrihet. På annat sätt kan man inte tolka de politiskt extrema handlingarna.

Själv funderar jag över vilka konsekvenser relgionshatet får. Idag talas det ofta om att vi behöver förstärka den religösa diplomatin, säkra att det t ex finns bättre kunskap om religioner hos våra verksamma i olika internationella verksamheter. Känner själv frustration över detta. Visst, vi behöver kunskap men också lära oss av de mörka sidor som skapat så mycket elände genom historien och ta fighten mot hatets predikanter. Göm er inte bakom era friheter, när ni sår hat för att skörda rädslor, oro, våld och död. Men, vi har all anledning att följa detta och visst, det som händer påverkar oss. Det påverkar utvecklingsinsatser i Afghanistan och andra länder, det påverkar säkerheten för de som ska bidra till afghanskt övertagande av säkerhetsinsatserna. Men det kräver av oss att visa mod, våga vara närvarande och visa att vi jobbar för att krympa utrymmet för extremisterna att verka. Vi behöver bygga en internationell allians mot extremisterna.

I Libyen utvecklar vi folkrätten

2011-03-30T12:14:00.004+02:00

Idag Utrikesnämnden, något sent kan man tycka eftersom alla som möttes redan var överens. Sverigedemokraterna har inte plats där. Men, formellt ska ju regeringen i alla utrikesärenden av större vikt samråda med Utrikesnämnden. Nu är det gjort och i riksdagen råder en dags motionsrätt på regeringens väl förankarade proposition. Imorgon torsdag ska Utrikesutskottet, som är ansvarig för beredningen i riksdagen, inbjuda Försvarsutskottet till sammansatt utskott. Sedan blir det ett beredande sammanträde. Pikant, eftersom Anders Fough Rasmussen även ska besöka utskottet imorgon. Sedan blir det justeringssammanträde på eftermiddagen. Debatt och beslut sker på fredag morgon. Säga vad man vill, men riksdagen är inte ett hinder mot snabba beslut.

I allt detta får vi inte glömma att Libyen-insatsen sker mot den bakgrund som givits av FN:s säkerhetsråd. De facto är det första gången som frågan om Responsability to Protect, R2P, faktiskt prövas. När jag var i FN och diskuterade frågan i höstas var det en no, no-fråga. Så fort någon fråga ens kom i närheten av FN:s och världssamfundets skyldighet att skydda, där staten inte klarar uppdraget och ytterst i strid mot berörd stat - var det tvärstopp. Den nationella integriteten är normalt oberörbar. Det faktum att den territoriella integritetens största banérförare - Ryssland och Kina, nu valde att både avstå vetot och lägga ner sin röst i Libyen-resolutionen är banbrytande. Detta om något visar hur akut situationen i Benghazi var. Risken för en massaker var överhängande. Fullt medveten om att läget kunde ha varit aldrig så alarmerande utan att länderna agerat som de gjorde om inte Arabförbundet enat sig om vädjan till FN.

Det är mot bakgrund aV att detta är första gången Säkerhetsrådet beslutar ta ansvar för att skydda civila som ett nytt kapitel nu skrivs i folkrätten. Hur det skrivs och vilka slutsatser som dras för framtiden beror självklart både på utgången, men också på hur de länder som fått uppdraget utför detsamma. Det är mot den bakgrunden viktigt för de som nu upprätthåller och söker verkställa resolutionerna, att politiken håller i och inte kidnappar resolutionen för att tolka in maximalt utrymme. Det gäller att handla i resolutionernas anda, inte mot den. När jag hör diskussionen om att beväpna rebellerna kan jag bara konstatera att det direkt strider mot den anda som öppnade dörren för insatsen. Skydd av civila, vapenembargo m m. Det är knappast heller brist på vapen i Libyen, däremot är det väl så att det är få rebellkrafter som är utbildade för att kunna bruka de som finns. Men, om budskapet är vapenvila och skydd av civila, då kan inte handlingen vara att dela ut fler vapen.

För min del handlar det här om folkrätten, men också om vår trovärdighet vis-a-vi Arabländerna och våra grannar söder om Medelhavet. Vi ska delta för att verkställa FN:s säkerhetsråds resolutioner. Vi ska stötta humanitära insatser och självklart ska EU också medverka till politiska lösningar. Men vi ska hålla rågången tydlig, det är befolkningen i Libyen som ska ha makten över sin framtid, precis som alla andra medborgare i andra länder.

Innebär denna profil att Sveriges insats bara kan vara att patrullera flygförbudszonen om vi skall hävda resolutionerna. Där blir mitt svar nej, vi skulle också ha kunnat medverka till att slå ut militära offensiva mål som hotar civilbefolkningen. Men här har vi då nått enighet med oppositionen, vilket inneburit att vi nu sänder iväg plan för en mycket begränsad uppgift. Värt pengarna? Ja, i allt väsentligt. Det handlar om att ta ansvar för en efterfrågad uppgift, för att säkerställa att säkerhetsrådets beslut inte blir ett slag i tomma luften. Ja, det handlar om att vi deltar för att säkra skydd av civila, mot en statsledning som kallar demonstranter för drogpåverkade ungdomar, kackerlackor m m. Jag vill inte begära av andra, det vi inte är beredda att göra själva. Det är mot den bakgrunden jag också hade kunnat tänka mig ett vidgat uppdrag, att slå mot markmål som är offensivt militära. Men, det är välkommet att det nu råder nästan total enighet om det mandat riksdagen ska ge på fredag. Det blir ett mycket allvarligt och viktigt beslut, den 1 april till trots.

Handlar inte om NATO

2011-03-24T16:33:00.003+01:00

Noterar min kollegas artikel i dagens SvD om behovet att diskutera NATO-medlemskap. Visst, allt måste kunna diskuteras. Men det som nu händer i skapandet av en flygförbuds-zon över Libyen är inget som vare sig talar för eller mot NATO-medlemsskap. Inte heller talar det för EU-egna styrkor. Snarare visar väl det som nu händer i Libyen att FN:s säkerhetsråd faktiskt förmår besluta om att skydda civila mot angrepp från den egna regeringen. Men däremot finns det inte någon koppling mellan ett sådant beslut i säkerhetsrådet och beslut om insatser i verkligheten.

Säkerhetsrådets medlemmar som beslutar om en insats, har naturligen ett ansvar att säkerställa att något också händer om vi står inför ett brott mot mänskligheten eller folkmord. Men, det räcker knappast med detta. Det är en uppmaning till alla FN:s medlemsländer att säkerställa att resolutionen verkställs. Så också för Sverige.

Men, jag frågar mig om viljan finns att finansiera insatserna. När jag var i FN för en tid sedan förväntade sig ingen någon insats från oss eller andra någon annanstans i världen, så länge insatserna i Afghanistan pågår. Det handlar ju förstås även om en budget. Det kostar åtskilligt att tillgripa militära insatser. Kostnader som nu kommer när de flesta länder inom EU drar ned försvarsbudgetarna. Är det inte just här vi har en del av förklaringen till diskussionerna nu. EU har inte varit beredda att gå in med insatser via sitt Battle Group-koncept - för ingen har än så länge ansett det värt kostnaden att sätta in dessa. Så EU-spåret är inte här och nu. Och när NATO nu diskuterar om man skall ta ledning eller inte är det väl också en fråga om att lyfta in, inte bara ledningsansvar, utan faktiskt också en breddad finansiering av insatserna. Nu står USA, Frankrike och UK först och främst för insatserna och kostnaderna. Förstår att USA vill dra sig ur ledningsansvaret så snart som möjligt och dela bördorna. Förstår att också andra vill hålla borta dessa kostnader från NATO- och nationsbudgeten.

Visst, det finns många olika skäl som påverkar det spännande samtal som nu förs, bl a i Bryssel, om ledningsansvar för operationen i Libyen. Men, jag kan inte se att medlemsskap eller inte i NATO skulle förändra vare sig vårt eller NATO:s agerande. Vi måste kunna delta i internationella insatser både utan och med NATO-ledning. Däremot har jag full förståelse för att det finns andra intressen än läget i Libyen, för att lyfta in diskussionen om NATO-medlemsskap nu. Från vissa som ett skäl att inte göra något nu. Jag har till och med hört argumentet att vi inte ska argumentera för FN-insatser för R2P, eftersom Sverige inte är medlem i NATO. Från andra verkar det som att om vi satt runt bordet så skulle consensus uppstå och NATO ta ledningen. Så NATO-medlemsskapsfrågan har tagits som skäl för både det ena och det andra i de diskussioner som förevarit. Men min hållning har varit, göm er inte bakom NATO-medlemsskapet om ni inte vill delta. Och min hållning är, vi kan medverka oaktat om det är NATO eller någon ur FN-koalitionen som leder.

Och nu Gaza - Israel

2011-03-23T15:06:00.002+01:00

Ser nu bilderna från bomben vid busstationen i Jerusalem som skadat ca 30 personer enligt uppgifter. Det var länge sedan vi behövde se dessa bilder, sedan detta drabbade Israels vardag. Självklart ska detta fördömas, som alla terrorhandlingar. Händelsen följer på en tid av ökande spänningar i området.

Själv har jag bara väntat mig att denna del av regionen också ska explodera. Tyvärr har jag inte sett många åtgärder som syftar till att minska spänningarna i området. Själv hade jag ett möte med både israeler och palestinier i Paris för en tid sedan. Var uppenbart att läget för samtal inte förelåg, istället för att förbättras hade det den senaste månaden snarare blivit tvärtom.

Först fick vi Al Jazeera-leaks som en liten bomb i Fatahland. Detta ökade bara kraven på insatser från Israel för att visa att Abbas nådde framgångar med sin politik. Istället för det kom uttalanden om nya bosättningar, om att Golanhöjderna inte skulle släppas och att israelisk militär skulle säkra dem även i framtiden. Med revolterna i Arabstaterna följde krav på val, på krafttag mot korruption och krav på förändringar i ledarskapet. Självklart påverkade och påverkar det även Israel och Palestina. Även om den konflikten inte varit närvarande i revolterna, ändrades spelplanen för alla. Inte minst påverkar förändringarna i Egypten läget. Palestinska presidenten utlovar val före september.

När det inte gavs någon påtaglig framgång i regionen valde palestinska ledningen att handla, att söka framgång internationellt. De sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för ett tydligt krav på stopp för bosättningarna och ett fördömande av byggandet på ockuperad mark. De var på god väg att nå denna framgång och drev därmed frågan till sin spets. Trött på att ha följt USA:s råd, följt Obamas krav på samtal utan att nå något resultat valde man att söka stöd i FN, tills USA la in sitt veto mot resolutionen.

Under den månad som gått sedan dess har vi sett hur en bosättarfamilj mördats och hur svaret blev beslut om nya stora bosättningar. Vi har sett demonstrationer med krav på Fatah och Hamas att enas, vi har sett Egypten kasta av sig Mubarak, vi har sett israelisk militär borda fartyg, hur spänningarna vid Gazas gräns ökat, hur Abbas sagt sig vilja komma för samtal till Gaza och hur nu raketer avfyrats från Gaza in i Israel. Vi har sett israeliskt flyg svara med bomber, sett nya raketer, nya flygbomber och nu en bomb i Jerusalem. Kan väl bara gissa vad svaret på denna attack blir.

Nog känns det som om vi sett detta hända förut. Vilka är det som trycker på knapparna denna gång, som siktar in sig på att få den förväntade utvecklingen att rulla igång? Vilka vinner på att stridigheterna blossar upp i denna konflikt? Vilka vinner på ett nytt Gaza-krig, om det skulle följa? I den nya omgivningen, vilka vinner på en uppblossad konflikt mellan israeler och palestinier? Vilka kan de nya följderna bli till följd av det som händer i Nordafrika? Vilka vinner eller förlorar på att öppna en ny front? En front, där det finns en stark samsyn bland människor i alla arabländer?

För egen del erkänner jag att jag fruktat för att denna front ska öppnas i det läge som nu råder i hela regionen. Jag har oerhört svårt att förstå hur den israeliska ledningen bygger säkerhet för sina medborgare? Mur, militär säkerhet, kärnvapen - men är det primär säkerhet och långsiktigt? Vilka signaler sänder man ut till sin omgivning? Noterar att det i flera länder finns en strategi att bygga No-problem-policy som utrikes- och säkerhetspolitisk strategi. D v s att söka vänskap med alla grannländer som ett sätt att bygga nationell säkerhet. Vilken strategi har Israels regering haft och hur vill man möta ett förändrat grannskap? Att inte visa svaghet är vitalt i regionen, jag frågar mig vad nästa steg nu blir? Finns det andra verktyg än de vi hitintills sett?

Tid för några samtal och att följa utvecklingen mycket noga.

77% ja

2011-03-20T23:02:00.004+01:00

Så har då folkomröstningen i Egypten avslutats. Enligt uppgifter har nära 18 miljoner gått till valurnan för att rösta. Av dem ska 77% ha sagt ja till de nio tilläggen till konstitutionen. Det var förslag som i stora stycken liknade de som Mubarak lade fram, sa flera jag talade med i Egypten. Men de kampanjade för ett nej, tillhörde oppositionsgrupperna. Det var ju Mubaraks NDP och Muslimska brödraskapet som sa ja.

De som pläderar för detta är förstås också det nu styrande militärrådet. De vill ju, vällovligt nog, inte styra landet utan återgå till sina förläggningar. Men sedan finns den oroande frågan hos oppositionen, ifall militären har en dold agenda. Ifall de i grunden vill gynna någon särskild utveckling. Förutom skyddet av sina privilegier då förstås.

Det var många samtal kring detta med valsystemet. En gällde hur röstkorten distribuerades. Det sas mig att det var många som delades ut särskilt till maktens stödgupper, att det var få som kunde hämta dem hos polisen och att det var många stationer som var stängda och att det var svårt att få fram röstkorten som de använder. De gamla gällde och det fanns många sådana att fördela. Vissa ville ha ett helt nytt system, som inte gick att fuska med som det nuvarande. Men några ville att identitetskort skulle gälla. Röstdeltagandet anges till 41%. Ska bli intressant att höra omdömen från ungdomsgruppen och från oppositionen nu. Misstänker att de ändå får acceptera resultatet, men läget är tufft. För med tilläggen godkända följer snart val. Ett val som följer samma upplägg. Godkänt nu, godkänt även då?

Det pågår ju också en intensiv diskussion om vilka val som ska komma först. Valet till parlamentet eller presidentvalet. Det verkade som om oppositionen helst ser presidentvalen först. Där finns tydliga kandidater med Moussa och El Baradei. Men Militärrådet verkar vilja se parlamentsvalen först. Det gynnar helt klart det gamla Mubarak-partiet NDP och Muslimska brödraskapet som redan har stark organisation och resurser. Blir tufft för övriga partier att hinna bildas, bli kända och attraktiva för väljarna som ett trovärdigt alternativ. Det snabba spåret med val i juni till parlamentet kan bli ett bakslag för demokratin. Det man kan hoppas på är väl att i så fall samlar oppositionen ihop sig till en Allians istället för att bli utspelade. En annan sak att hoppas på är väl att Muslimska brödraskapets olika fraktioner kommer upp till ytan och att flera islamska partier splittrar de religösa rösterna. Men jag hörde om att man även funderade på att bilda ett Koptiskt parti. Låter illa i mina öron, om den utvecklingen skulle skyndas fram när demokratin har en chans att flytta fram positionerna, rejält.

Men, det gäller väl att både hoppas och söka hjälpa oppositionen utan att göra sådant som riskerar stjälpa dem. Det går dock inte att komma ifrån att valsystemet verkar lämna en del övrigt att önska. Nåfon nämnde att ca 1/3 av valmanskåren fanns reigstrerade.

Gott så FN

2011-03-18T09:17:00.003+01:00

Beslutet i FN:s säkerhetsråd torsdag kväll var oerhört viktigt. Det kom i elfte timmen och efter stor vånda. Men, det var ett välkommet beslut. FN:s säkerhetsråd har ju entydigt ensamrätten att kunna ge mandat till också militär våldsanvändning. Utan ett sådant tydligt mandat får inte militärt våld tillgripas. Dock och det finns skäl att påminna om, har vi från svensk och andras sida också markerat att det i yttersta nödfall, kan få tillgripas om det är i enlighet med FN-stadgans anda. För min del är detta entydigt ett litet utrymme som skapats för att kunna ingripa till skydd mot allvarliga brott mot mänskligheten eller folkmord. Det gäller för det unika fall sådant riskeras samtidigt som säkerhetsrådet blockeras från att ge mandat till följd av ett veto, av entydigt intresse.

Jag är oerhört glad att det i fallet Libyen gick att nå fram till ett Kapitel VII-mandat i säkerhetsrådet. De fem länderna som lade ner sina röster var förutom Kina och Ryssland, Indien, Tyskland och Brasilien. Det faktum att man valde att inte rösta emot,är en förstärkning av mandatet. Rådets omröstning visar att inten gick emot beslutet. Självklart hade det inte varit möjligt att fatta om Ryssland och Kina hotat eller lagt in sitt veto. Detta visar ändå att FN:s säkerhetsråd kan handla och det stärker tilltron till systemet, minskar utrymmet för att gå vid sidan om detsamma. Även detta är i grunden bra.

Men det faktum att säkerhetsrådet kunde samla ihop sig i elfte timmen innebär inte att situationen för människorna i Libyen är löst. Inte alls. Besluta om en Flygförbudszon är en sak, upprättandet av den och upprätthållandet en annan. Utöver det så ligger nu i mandatet faktiskt möjlighet att genomföra även andra åtgärder av militär natur. Det går således att följa upp med insatser på marken, från havet. Här är det viktigt att de som nu åtar sig att genomföra uppdraget är noggranna. Här handlar det inte om övervåld ,men väl riktade insatser. Jag är fullt medveten om svårigheterna i det sista. Inte minst då jag är övertygad om att fällor kommer att gillras av Gaddafi. Självklart söker de locka till angrepp på civila och humanitära mål. Men, jag utgår ifrån säkerhetsmarginaler.

Nu återstår att se hur Gaddafi handlar. Han har ju varnat för angrepp och säger att han ska vara galen. Han hotar alla fartyg på Medelhavet och flygtrafik. Han har ju visat att ha är fullt kapabel att göra det galna, så inget kan uteslutas. Det torde också ha varit ett skäl bakom beslutet som äntligen kom i säkerhetsrådet. 10 - 0.

Libyen, Bahrain, Qatar..

2011-03-16T09:46:00.000+01:00

Känner mig förtvivlad. I dagarna utsätts FN-systemet för nya svåra prov. När en stat inte förmår skydda sin befolkning, utan bekrigar den så anser främst Kina och Ryssland att det är en inre angelägenhet. Det blockerar säkerhetsrådet från att agera. Skyddet för den territoriella integriteten är mycket högre än skyddet för mänskliga rättigheter. Efter folkmordet i Rwanda för snart 17 år sedan sa världen, aldrig mer. Nu skulle det finnas en skyldighet för världssamfundet att agera när staterna felade, när staterna inte förmådde hindra brott mot mänskligheten eller t o m folkmord. Det talas om Responsability to Protect, R2P.

Sedan fick vi Balkankriget och den etniska rensning som då följde. Från Europas sida stod vi förlamade och såg på. Säkerhetsrådet handlade inte, men NATO valde då att för nästan 12 år sedan blanda sig i för att hindra en katastrof. Det kan ifrågasättas om metoden att bomba var den rätta. Men vad var alternativen? Fortsatt etniskt blodbad medan världen såg på var inte ett av dem. Det var inte i NATO:s intresse strategiskt, fanns inte något egenintresse som agerade. Det fanns ett humanitärt imperativ. Det är för mig ett viktigt raster när jag prövar handlade i FN-stadgans anda. Om säkerhetsrådet är blockerat, alltmedan någon regim mördar sitt folk - då måste världen ytterst kunna kortsluta systemet för att handla till skydd för mänskligheten.

Det som nu händer i Nordafrika innebär en stor utmaning för människorna i berörda länder, men också för oss övriga. När människor störtade Ben Ali och Mubarak väcktes hopp i så många länder. Hopp hos en ny generation om ett bättre liv, ett friare liv och en bättre fungerande stat. Vi har sett demonstrationsvågen välla in över arabvärlden. I allt väsentligt fredliga demonstrationer har öppnat upp för löften om reformer i det ena landet efter det andra. Men det har också väckts krav på förtryckarna att lämna, på mer långtgående förändringar i ländernas styre. Och förtryckarna och envåldshärskarna har fram till Gaddafi sökt förhandlingar. För Gaddafi har det från början talats om hårda tag, om att driva ut rebellerna med det våld som krävs. Och det ser vi nu hända. Men vi ser också hur Bahrain kallar in stödtrupper för att med våld slå ner sitt uppror. Nu kommer således baksuget och frågan är om det blir så starkt att vågen helt avstannar, kanske helt drar sig tillbaka.

Jag fasar för vad som ska hända människorna i Benghazi, blir det en stad som jämnas med marken eller..? Hur stort kommer blodbadet att bli? Hur länge kommer det att dröja innan världen får kunskap? En sak är helt klar , Internationella Brottsmålsdomstolen kommer inte att kunna undersöka någonting av det Gaddafis styrkor gjort. Inte nu. Hur kommer det sig att världen, att EU- eller NATO-länderna inte förmår svara på de krav som kommit, inte förmår göra annat än att tala om vapenembargo och frysta tillgångar. Viktigt i och för sig - på sikt. Men hjälper det människorna som riskerar Gaddafis blodiga hämnd? Inte alls. Säkerhetsrådets hållning är helt klart oerhört avgörande, men frågan är också om vår förmåga att skydda. Irak och Afghanistan har tagit och tar så mycket kraft. Jordbävningen i Japan ändrar fokus på kameralinserna. Sedan ska vi inte glömma signaler från andra inflytelserika "stabila" arabländer, det höjer priset vid ett agerande. Oljeprisernas utveckling? Hur ser egenintressena ut denna gång?

Ska också bli i hög grad intressant att se hur EU, hur Italien, Frankrike med flera hanterar Libyen med Gaddafi kvar, efter att oppositionen krossats? Hur agerar Arabförbundet? Konsekvent och entydigt? Vilka blir följderna för grannländerna och arabvärlden? Gaddafi, Lukasjenko, Chavez, Ahmadinejad, Kim Jong Il, Mugabe....

När Egypten nu på lördag ska rösta om tillägg till konstitutionen, med i grunden samma innehåll som Mubarak föreslog frågar jag mig hur Libyen påverkar utfallet. Oppositionen är mycket kritisk, till folkomröstningen och till militärrådets hela tidtabell. De vill bl a få ett nej till de konstitutionella tilläggen. Under mina möten i Egypten förra veckan stod det klart att utvecklingen i Libyen är mycket närvarande. Likaså är oron över militärens eventuellt dolda agenda mcyket tydlig. Oppositionen balanserar, av rädsla för att militären ska tröttna och slå till. Vem inspireras idag av utvecklingen i Libyen, Bahrain...?

Fler, inte färre ambassader - Egardts utredning

2011-03-06T21:21:00.003+01:00

På tisdag ska Peter Egardt överlämna sin utredning om en Utrikesförvalnting i världsklass till Carl Bildt. Det ska bli spännande att se slutsatserna denna gång. Även om jag inte är hemma för att direkt lyssna när han drar det för Utrikesutskottet på tisdag. Hela hans tidigare upplägg bygde på att Ambassaderna inte längre ska vara egna myndigheter utan ingå i regeringskansliet. Det handlar om att skapa EN myndighet och att slopa de självständiga myndigheterna genom att lägga in dem i regeringskansliet. Men regeringskanlsiet är EN myndighet, som då skulle svälla ytterligare. Detta är principiellt viktigt för hela vår myndighetsstruktur. Ska vi slopa självständiga myndigheter eller värna dem? För min del handlar det om att värna istället för att avveckla. Jag ogillar tanken på att UD skulle ploga för ett svällande regeringskansli.

Frånsett denna principiella fråga, som även hänger samman med vår Regeingsform, finns det en hel del andra frågor av intresse. Vill vi ha en utrikesförvaltning i världsklass? Ja, är mitt enkla svar. Jag är bekymrad över att vi har för svag representation i världen. Det räcker inte med en aldrig så aktiv politisk ledning. För att kunna vara en aktiv utrikespolitisk aktör - även inom EU, krävs det en bred och kompetent närvaro i världen. Detta inte med ett uppdrag enbart, utan med en djupare närvaro i landet. Det gäller att vi inte bara förstår den politiska ledning som utrikesministrar och andra träffar, utan att vi kan förstå på djupet vad som rör sig. Då krävs breda kontakter i civila samhället, förmåga att bygga kontaktnät i olika miljöer och dra slutsatser. Då krävs faktisk närvaro i landet. Sedan håller jag med om att utrikesförvaltningen idag, än mer än tidigare, har ett mångfacetterat uppdrag. Det handlar sedan länge om mycket mer än internationell politik, om att globaliseringen ökar behoven för olika aktörer att samverka och söka förstå skeenden.

Det har varit tydligt länge att UD och regeringen vill rationalisera i Utrikesmyndigheterna. Detta för att snabbare och enklare kunna dra resurser dit där det anses mest motiverat att satsa. Det handlar om ökad flexibilitet, men också om mer och enklare styrmetoder. Att inkorporera myndigheterna i regeringskansliet innebär ju att maktdelningen minskar och styrmodellen med regleringsbrev kan överges.

Av delbetänkandet från ifjol framgick det ju tydligt att en effektiv utrikestjänst i värdlsklass kräver långsiktighet och inte kortsiktighet. Det är bara genom långvarig närvaro som relationer kan byggas och tillit skapas mellan länder. Flexibiliteten får därför inte innebära att vi öppnar och slår igen ambassader, ena gången si och andra gången så, från ett år till ett annat.

Ibland låter det också som att vi skulle kunna lägga ner vår utrikesförvaltning och överlämna till EU:s utriekstjänst att sköta helheten. Men, jag är övertygad om att det är avgörande att vi själva har öron, ögon och munnar i många länder för att kunna utgöra en bra aktör inom EU. Ett EU där bara de stora länderna finns i världen och vi finns hos ett antal av de stora, blir ett EU som rikserar tappa perspektiv och bli sämre på att anta sina utmaningar. Det är genom bred närvaro i världen som vi kan bidra till EU som global aktör och säkra att vi lever upp till våra värden.

Jag har låtit RUT titta lite på hur den nordiska närvaron ser ut och jämfört med Baltikum och BeNeLux - regioner med likt Norden långvarigt samarbete. Det jag ser är att det finns mycket utrymme för oss i Norden att göra mer för att bli bättre på samverkan. Inte minst gäller det den konsulära verksamheten. Möjlighterna att samlokalisera, forma miniambassader och samordna vissa funktioner mellan de nordiska länderna ska absolut tas till vara. Men samtidigt handlar det om att visa intresse för olika länder och regioner. Vi vet inte vad morgondagen kräver av oss. Det syns ju tydligt i vissa fall att länder bara finns närvarande i stora maktcentra. Hur morgondagens centrumstruktur ser ut kan vi idag bara fantisera om. Men länder och dess ledningar har en förmåga att ha långt minne. Också därför ska vi passa oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Kan ju inte komma ifrån att regeringen/UD hanterat de beslutade besparingarna på ett föga framsynt sätt. Ska nu Egardts utredning lägga ytterligare sten på den bördan? Vet ännu inte, men om så vore är jag inte med på upplägget.

Omöjlig hållning från Försvarsmakten

2011-03-03T18:15:00.003+01:00

Lyssnade med stigande vånda i morse till Generalmajor Grundevik i P1. Han diskuterade de tragiska dödsfallen för över ett år sedan. Den 7 februari ifjol, i samband med ett eldöverfall dog en afghansk tolk och två svenska officerare i Afghanistan. Vad som hände blev föremål för utredning och åklagare prövade brottsmisstanke. Någon misstanke om brott förelåg inte så detta avskrevs.

Från Försvarsmaktens sida uteslöt man inte att de båda svenska soldaterna kunde ha dött till följd av "egen eld". Det skulle således i stridens hetta ha kunnat gått så illa att de båda officerarna träffades av svenska soldaters kulor, vilket ledde till dödsfallen. Men, Försvarsmakten ville fokusera på eldöverfallet och många av oss fick nog ändå bilden av att det var - inte bara den troliga orsaken till, utan också att det var fientlig eld som dödade den 7 februari 2010. Detta även om vi hörde bisatsen och inte uteslöt något.

När det nu verkar som om obduktionsprotokollen pekar på att bisatsen är det vi borde fokuserat på kommer situationen i ett annat läge. Där jag tidigare funderat på hur soldaternas säkerhet kan ökas med diverse utrustning ställer jag mig nu frågan om det är något vi bortsett från? I strid kan allt visserligen hända, men det är ju viktigt att våra kvinnor och män som sänds iväg har så goda förutsättningar som möjligt. Är det andra frågor som borde ställas nästa gång vi möter Försvarsmakten i utskottet?

Inget brott har begåtts, här finns inget tvivel. Men, det gnager ändå ett tvivel kring hur detta hanterats. Det får aldrig bli så att Försvarsmakten bygger upp strukturer som handlar om att försvara sig själva. Har ju själv mött Grundevik och har höga tankar om honom och uppfattade hans genuina vilja att lyssna till soldaterna, skapa goda förutsättningar för dem. Kan fullt ut förstå viljan och ledningens ansvar att skydda soldater som varit med om allt detta och som säkert mår väldigt dåligt. Men, jag känner ändå en olust. För det finns ju anhöriga till soldater som offrade sitt liv för det uppdrag de fått att sköta. De har ju också en rätt. Många andra anhöriga frågar sig nog vad som skulle hända om deras soldater drabbades. Skulle då sanningar, även obekävma sådana lämnas ut eller hemligstämplas.

I mina funderingar och mina tvivel ligger även en annan oroande tanke. Om det utvecklas en kåranda som säger att vi alltid håller ihop, att ev felaktigheter talar vi tyst om - kan då det hända som hänt andra militära operationer? Vi såg hur franska soldater missbrukade sin ställning i Kongo, vi har sett US-army agera oförsvarligt och hur det har sökt tystas ner. Jag slår bort tanken, för något sådant kan väl aldrig hända vår blågula svenska trupp. Åtminstone vill jag tro på detta. Det är därför jag känner vånda när jag hör hur en så duktig man som Grundevik hanterar denna fråga. För jag vill ju inte vara blåögd och mitt ansvar är inte att blunda utan att se längre än till att försvara Försvaret.

Det stundar val - efter revolterna??

2011-02-27T17:46:00.003+01:00

Känner historiens vingslag, hur världsbilder förändras igen. Fördomar och schabloner utmanas idag av alla de människor som i Arabländerna kräver sina mänskliga rättigheter, sin rätt att få välja fritt och forma sina liv. Bakgrunden till revolterna ser olika ut i olika länder och olika bevekelsegrunder samlar människor på torgen. Men, det sker fredligt från människorna som kräver ett slut på förtrycket. Det visar styrka och mod som imponerar. Mot sådant biter inga kulor i längden.

Ledarna som vant sig härska via förtryck av friheter tappar kontrollen när de inte längre kan styra med våld, övergrepp och militär övermakt. De har blivit ett med sitt styres metoder, men möter helt nya krafter mot vilka de inte kan förhålla sig. Ny teknik som internet möter gamla vapen. Inte undra på att det som händer i Nordafrika nu sätter skräck i andra förtryckare. Kina höjer garden, Nordkorea likaså och i Iran är trycket hårt mot allt som luktar grönt, opposition. Kommer dessa herrar klara att omorientera sig i en ny värld? Noterar att även Kina röstar för US-resolutionen 1970 om sanktioner och undrar hur det ska tolkas. Ansiktslyft eller ansiktsmask för att dölja rädslan? Finns det hopp att vi även här får se frihetsvågen rulla vidare?

För västvärlden är det som händer i Nordafrika också omtumlande. Många har med tiden vant sig vid förtryckarnas närvaro i den internationella miljön. Övertygad om att de allra flesta inte gillat, utan önskat förändring. Många har vi sökt med ljus och lykta efter opposition och sökt stötta där det funnits sådan. Men, med åren har bilden skapats, att dessa härskare betyder stabilitet och att alternativet är extremism och kaos. Många av dem har också ridit på Iran-revolutionens utveckling och varnat för islamistisk extremism om de inte styrde. Det som hände i Algeriet, hände med Hamaz och Hezbollah har färgat in bilden. Skulle vara intressant att syna vilka intressen som haft intresse av att putsa på den bilden, så att den skulle synas tydligt. Kan inte komma ifrån känslan att vi levt med en lögn, låtit lura oss, lånat oss till att bli någras sköld och delvis lånat deras språkbruk. Ställer mig själv frågan, vilka slutsatserna blir för framtiden av denna tanke?

Men, idag vet ingen av oss vad som följer på dessa revolter. Hur kommer morgondagens styre att formas? Kommer det att bli arabiska demokratier? Blir det nya häskare som tar vid men följer i de gamlas fotspår? Här har vi haft att göra med personer som har rötter i någon slags kolonial frigörelse. Nu får vi ledare med rötter i en annan mylla? Internet och globala byn har säkert format delar, andra kanske har fäst sin tilltro till det enda "fria" rum som funnits - moskéerna. Två nya schabloner eller? Hur ser civila samhällets sociala strukturer ut i de olika länderna? Är det familjer/klaner, etnicitet eller starka säkerhetsdstrukturer eller annat som formar sociala nät? Finns politiska rörelser i någon form? Vilken maktbas kommer de nya ledarna ur? Svaren kan säkert bli olika och många.

Människorna som kastat ut gamla förtryckare möter stora utmaningar. Där ekonomin varit ansatt, arbetslösheten hög och livsmedelspriserna stigit medan köpkraften sjunkit blir de kommande månaderna inte en dans på rosor. Aven om landet är rikt på resurser, är ett nytt styre inte liktydigt med att det ramlar manna från himlen. När land efter land i EU:s södra grannskap nu står inför en chans till förnyelse, frihet och demokrati är det viktigt att vi kraftsamlar för att räcka ut handen till de länder som vill ha hjälp. Inom ett halvår står flera av länderna inför en valrörelse där utgången kommer att få stor betydelse för oss alla. Då kommer en ny våg att rulla över de Nordafrikanska länderna, vilken kan få stora effekter för väldigt många. En framgångsvåg för frihet och demokrati kommer att inspirera hela världen. En missnöjesvåg baserad på valfusk, oroligheter och övergrepp riskerar bana väg för extremism i olika former. Det är viktigt att vi nu förmår att se djupet i hela regionen och inte låter TV-kamrornas strålkastarljus förblinda seendet. En jätteutmaning för EU:s nya utrikestjänst, för UN och för oss alla. Men ack så fantastiskt att människor nu öppnat upp möjligheter till en bättre framtid. Det kommer att finnas ett val.

Igår Tunis och Cairo, idag Tripoli och imorgon ?

2011-02-21T19:38:00.002+01:00

Det är med bestörtning jag nu följer utvecklingen i Nordafrika. Efter de fredliga demonstrationerna i Tunisien och Egypten, delvis fredliga i andra arabländer följer nu Libyen. Gadaffi har uppenbart inte tänkt ge upp som de andra härskarna. Han har, som uppgifterna nu anger, hyrt in "legoknektar" för att likt andra härskare genom historien med kraftfullt våld kunna kväsa upproret. Med lejda soldater vill han väl säkra att miliätren inte ska agera som i Tunisien och Egypten. Han har sett att militären inte ställt upp på ledningen, utan förhållit sig neutrala eller ställt sig på folkets sida. Sagt och gjort tänker Gadaffi, hyr in en extern här som man kan lita på inte står på folkets sida. Några som kan använda tillräckligt mycket våld för att skrämma tillbaka demonstranterna.

Men, jag kan inte undgå tnaken att detta är ett tecken på att Libyens ledning saknar rådighet över den egna militären och statsförvaltningen. Är detta denna skurkregims dödsryckningar? Men här gnager oron, om ledningen är beredd att sätta in stridsplan mot demonstranter - finns det då någon gräns för vad man är beredd att göra för att behålla makten. Hotet om inbördeskrig, är det vad som kan vänta genom det agerande som ledningen stakar ut? Är det så att de återstående envåldshärskarna eller som de nog själv ser sig som - upplysta despoterna, bestämt sig för att nu får det räcka med revolter. Libyen ska bli det land som sätter punkt för den våg som svept över de Nordafrikanska länderna. Är det så vissa tänker?

Sedan ser jag Frattini, Italiens utrikesminister uttala sig om Libyen och hörde tidigare att Berlusconi talat om att han inte vill störa Gadaffi och att han kan tänka sig sälja Milan till honom. Han såg ju tidigare Mubarak som en rättskaffens man och en referenspunkt i tillvaron, han gillar Vitrysslands Lukasjenko då han ser att de två är mästare på att "vinna val". Är det dessa herrar som färgar in den utrikespolitik som ska vara EU:s kan jag inte gilla läget. Känner att det krävs ett annat klarspråk för att inte göra oss alla till Berlusconis springpojkar :@

Kan inte heller undgå att fundera på hur EU ska kunna finna ett mer värdebaserat förhållningssätt till våra södra grannar. Det talas om islam som liktydigt med extremism, men är det inte tid att avslöja detta mantra. De herrar som tidigare styrt har förvisso också varit muslimer, men inte demokrater. De har uppenbart gillats? Varför är det värre med demokrater? Funderar på om det är de kristna religösa extremisterna som söker sätta fyr under rädslorna? Märker ju i Europarådet att Vatikanen söker expendera sitt inflytande. Det görs ofta under täckmanteln av rädsla för islam. Tänker alltmer att det är hög tid att ta ett nappatag med vår egen bjälke innan vi ondgör oss om grandet i vår nästas öga. Självklart ska vi stödja demokrater på alla torg och i alla regeringar, inte extremister. De sista ska bekämpas, oavsett religös hemvist. Om egyptierna och tunisierna utvecklar ett demokratiskt styre skulle det få oerhörd betydelse i hela regionen. Måhända får då den demokratiska och Judiska staten Israel sällskap av några Islamska demokratiska stater.

Efter Mubarak? #egypten

2011-02-10T16:23:00.002+01:00

Konstaterar att det i tisdags samlades fler än tidigare på Tahrirtorget i Cairo. Det var tisdagar och torsdagar som "De vise" hade uppmanat folket att samlas till protest. Det verkar ju ha hörsammats. Nu samlas läkare, lärare, busschaufförer i strejker och tillsammans med de protesterande på torgen. Det sprider sig över Egypten.

Jag hör nu från den nyvalde Generalsekreteraren i National Democratic Party, att Mubarak väntas tala till nationen ikväll. Har han nu insett att det inte finns möjlighet att sitta kvar om det skall öppnas en övergång till något nytt, möjligen och äntligen till demokrati och frihet för människorna i Egypten. Protesterna har fortsatt och förstärkts. Människorna har också i ökad utsträckning organiserat sig. Självklart är detta inte en garanti för att Egypten går mot demokrati, men det finns en större chans än förut.

Om Mubarak fortsätter att sitta kvar, då ökar risken för att protesterna växer och radikaliseras. Då växer också risken för att ekonomin hinner raseras ytterligare. Om han vill folket väl, ja då måste han lämna medan tid är för att hitta fram till en dialog för övergång.

Men signalen om att Armén - de som så länge genom historien styrt landet, nu hela tiden följer utvecklingen för att säkra människornas säkerhet är tudelat. Det kan tala för att militären tar över. Men det kan också vara en signal att man, om Mubarak avgår, inte tänker godta anarki eller något som skulle kunna öppna för inbördeskrig. Det finns ju starka anhängare av Mubarak som agerat tidigare med synliga följder för människorna både på Tahrirtorget och annorstädes. Jag hoppas att det är skydd man signalerar och inget annat. Det borde i vart fall USA ha markerat mycket klart.

När Mubarak avgår kommer också frågan om vad/vem/vilka som skall följa? Vicepresidenten Suleiman måste inse att det krävs en övergångsregering som ska förbereda en ny kosntitution för val av både parlament och president. Här krävs det tydlighet från både USA och EU. Den otydlighet som präglat dessa strukturer är trist, men jag noterade idag att Kabinettsekreteraren på vårt utskott beskrev att särskilt USA blivit allt tydligare. EU icke så. Det är trist och förödande att inte bara EU utan även dess olika nationella ledare tassat så försiktigt. Jag hoppas dock att när Mubarak lämnat så skall det gå lättare för EU att agera för att främja en demokratisk utveckling i hela regionen.

Mubarak måste lämna #egypt

2011-02-01T18:24:00.004+01:00

För mig står det nu klart att det måste talas klarspråk från EU. Mubarak måste lämna sin post och arbetet för att hitta en övergångsledning för Egypten måste formas i dialog med oppositionen. Det är növändigt för att inte driva fram en utveckling mot ökad radikalisering av upproret. För att ge en tydlig signal om att färdvägen går mot öppna och fria val - både av president och parlament så krävs det en entydig förändring. Så länge Mubarak sitter kvar kommer ingen att uppfatta detta som möjligt. En början på en ordnad övergång kräver att han lämnar.

När jag då hör EU:s utrikesministrar tala väl om demokrati och val, men inte se det som en lösning att Mubarak lämnar skorrar det alltmer illa. Det är rätt att sikta på presidentval, men inte med löften från Mubarak & son. Här har EU:s utrikesministrar och snart Europeiska rådet ett tydligt ansvar att agera för att ge EU ett tydligare ansikte i den nya region som kommer att växa fram. Jag har full förståelse för att mycket pågår under ytan, mycket samråd och att det finns många goda och onda krafter inblandade. Men, det måste också räckas ut en hjälpande hand till de krafter som vill demokrati, som vill frihet, som vill se en annan utveckling än den islamistiska. Jag noterar att Irans utrikesminister uttalar sitt stöd för de demonstrerande och känner ilska. Från en diktatur till en annan, nog måste vi visa att det är skillnad på falska och riktiga vänner.

Men då gäller det inte att visa ett halvhjärtat stöd, utan att verkligen ta detta stora uppdrag på allvar för att bygga stabilitet med demokrati och frihet för människor. Tunisien är en viktig stötta för detta, men Egypten är avgörande. Här krävs mod från EU:s sida och från den svenska likaså. Dags för fotbyte för förändring. Exakt vad som följer kan vi inte veta, men om vi sköter det rätt kan Sverige och EU påverka - innan det är för sent. Alternativet ser för mig mycket mer skrämmande ut.

Det brinner på gatorna...nu i Egypten

2011-01-29T20:29:00.003+01:00

Har idag försökt följa media fortlöpande över utvecklingen i Egypten. Det faktum att så många människor trotsar Mubarak och hans starkt kontrollerande statsapparatus utan att armén griper in visar att något stort håller på att hända. Efter valet i höstas som ju var ett skämt, många demokratiska krafter bojkottade det och vissa andra fick inte ställa upp, verkar det nu som om tiden räknas ner fortare än någon trott. Den tändande gnistan från Tunis har spridit sig på ett sätt som man kunde anta. Jag trodde att det skulle trigga alla maktstrukturer att slå till, att människor skulle bli massarresterade och trampade på. Men, det har man inte lyckats med eller också överraskats. Den våg som nu sköljer över de Medelhavsnära arabstaterna kan komma att svepa med sig hela den gamla makteliten. Frågan är hur långt den bär, vilka/vilken den sköljer över härnäst? Jordanien, Yemen, Syrien, Västbanken... Säkerhetspolitiskt och utrikespolitiskt kommer detta att få betydelse. När EU:s utrikesministrar möts imorgon får nog både en och annan fundera över EU:s och sin roll. Stå upp för demokrati, rättstat och mänskliga rättigheter. EU:s förmåga att hantera detta kommer att vägas av många. Visa färg, visa mod!

Själv börjar jag känna likheter med Berlinmurens fall, Solidaritets gnista i Polen och gränssprängarna i det gamla östblocket. Det kom som en överraskning, gick fort och spred sig som Dominobrickor tills hela det gamla styret försvunnit. På papperet i vart fall. För det vi sett därefter är ju hur långlivade gamla strukturer är. De återuppstår under andra namn. Så finns det ett alternativt ledarskap eller bara nya makthavare som kliver in i gamla strukturer?

I Spanien, Grekland och Portugal hade demokratin en stark historia. När diktatorerna föll, fanns det en annan väg för människorna att välja. I de länder i öst där demokratin aldrig fått fäste, där har utvecklingen en mycket svårare väg mot demokrati. Men, varje land och varje dylik förändring har sin egen dynamik och av de man själv kan blicka tillbaka på finns både goda och dåliga resultat. Fokus flyttas hela tiden, men nu gäller både teleobjektiv och vidvinkel för att se vad som följer när vågen dragit vidare. Men, jag kan en dag som denna inte låta mig nedslås av orosmoln. Jag vill tro, jag vill hoppas, jag vill söka möjligheter i det som nu händer. Det kan bli något riktigt stort för människorna, för regionen och för den internationella utvecklingen.

Fridolins historia

2011-01-18T22:47:00.003+01:00

Måste säga att jag med viss nyfikenhet läste min gamle KU-granne, Gustav Fridolins DN-artikel idag. Ännu ett parti som ska inta mitten i den svenska politiken. Ännu ett parti som söker sig till liberala idéer? Nja, kan väl känna att det verkar lite krystat när Gustav försöker positionera sig som Folkskolläraren. Lika krystat blir det när han talar om Staaf, om överideologiserade alternativ och borgerlig vänster. Har Gustav behov att skaffa sig en ny image?

Den Fridolin jag hörde i valrörelsen var en stark vänsterröst. Han lät mer som språkrörskandidat för Vänsterpartiet light än för ett Miljöparti och inte alls som en borgerlig kandidat. Han är en klassisk stoppa, krossa och kräv-politiker. Visserligen tar säkert åldern ut sin rätt, men det skorrar lätt falskt i mina öron. Säg inte att även Gustav Fridolin drev på för en politik som han egentligen inte trodde på?

Sedan då frågan om den enskildes frihet. Den kan väl inte bara gälla nätet? Kan fundera över varför det verkar vara svårt för Fridolin att förstå att makt över lönen är viktig för varje medborgare. Om politiken ska frigöra medborgarnas makt och säkra att vi inte behöver acceptera beslut fattade över våra huvuden, är då inte mer makt över hela lönen en del av politikens uppgift. Om det är medborgarens utrymme att bestämma själv som Fridolin vill låta växa, var finns då förslagen? Inte i DN-artikeln i vart fall. Den är tom på sådana förslag men mer fylld av viljan att bli ett nytt maktbärande parti. Man ska "inta" mitten i svensk politik. Från vem, funderar jag? Vem är det man utmanar? Är det socialdemokraterna han vill fortsätta äta? I brist på opposition söker Fridolin också rollen som dess språkrör!!

När jag sedan flyttar blicken till nästa sida finner jag en föga upplyftande valanalys från Anna-Greta Leijon gällande socialdemokraterna i Stockholm. Efter att ha läst den förstår jag att Fridolin försöker. Men, nog måste vi kunna vänta oss mer av socialdemokraterna än så! För övrigt finns det mycket valanalyser i luften nu. Återkommer till det en annan gång.

Tunisien visar vägen - vart?

2011-01-15T21:24:00.003+01:00

Händelseutvecklingen i Tunisien vållar nog många ledare en hel del oro. Under 23 år har ex-president Ben Ali styrt landet med järnhand. Men samtidigt har det funnits fönster som öppnats för andra partier och för sociala rättigheter. Landet har satsat på utbildning av både pojkar och flickor. Det är därför en relativt bra utbildad befolkning, här finns en relativt stor medelklass och det är en för regionen sekulär stat.

Vi har på senare tid kunnat se att regimen inte mäktat med att möta de problem landet har med växande arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Järnhanden har blivit synligare, fler arresterats och frihetsfönster stängts. Men människorna accepterade inte den utvecklingen och ännu en härskare har fallit. Vi har sett detta hända förut, men frågan är vart det leder denna gång. Val skall nu hållas om 60 dagar och vi får hoppas att de verkligen kan hållas. Men, det förutsätter att Talmannen och den övergångsregering som ska formas verkligen klarar att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. Det torde finnas många intressenter i det vakum som nu uppstår som är intresserade av att skriva sin agenda. En del i blod.

När männsikorna i Teheran störtade Shahen fick vi istället ett Mullah-välde. Vi såg vad som hände i grannlandet Algeriet när valen pekade i fel riktning. Vi har många grannländer som fruktar en framgång för demokrati i Tunisien. En sådan väg skulle inspirera andra. Vi har ju kunnat möta den effekt som den Oranga revolutionen i Ukraina fick, tron på att det faktiskt var möjligt att välja en demokratisk väg och de shockvågor som det sände till grannländerna och då inte minst Ryssland. Rädslan för den smittan ökade ju snarare de repressiva regimernas förtryck mot oliktänkande. Kommer vi få se samma hända i de repressiva arabländerna?

Sedan finns det förstås alltid en oro för att det finns krafter som både vill framkalla kaos och i dess spår få fäste för nya terrorceller. Men, det jag hoppas är att de gånga årtiondenas utveckling, den relativt starka medelklassen och den utbildade befolkningen skall ge förutsättningar för ett demokratiskt vägval och förhindra ett nytt terrorvälde eller envälde att få fäste.

Just nu finns det många skäl att varsamt följa utvecklingen i Medelhavsområdet. För EU:s höge representant blir detta ännu en utmaning att ta sig an. Men måhända blir det istället Sarkozy som igen rycker ut?? Först Libanon och nu Tunisien?? Gammal kärlek rostar inte?? Vad säger det om EU:s förmåga och trovärdighet i regionen?? Vilken väg visar det i så fall för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik?? Just nu fler frågor än svar, men de lär inte låta vänta på sig! Då måste även Sverige dra slutsatser och forma vår agenda, gärna tillsammans med andra likeminded.

Utlandsrepresentationen bör stärkas

2011-01-10T22:04:00.003+01:00

Vi avslutade riksdagens höst med att i Utrikesutskottet bli informerad om den nedläggning av utlandsmyndigheter som regeringen planerar. Skälet för att göra detta är resursmässiga. Riksdagen har sänkt ramen för regeringskansliet med 300 miljoner för 2011. Rent matematiskt svarar UD för ca 40% av anslaget och av detta utgör ca 70%kostnader i utlandet. Regeringen väljer att möta Riksdagens röd-gröna-SD-beslut rent matematiskt. Är detta rätt???

Har roat mig med att läsa det delbetänkande om Utrikesförvaltning i Världsklass som kom i höstas från Peter Egardt. Det framgår tydligt att Sverige i jämförelse med andra likartade länder ligger lågt i vår satsning på global närvaro. De förändringar som ägt rum genom åren har baserat sig på förändringar i omvärlden som påverkat svenska intressen samt resursmässiga förutsättningar. Konstaterar samtidigt att detta inte är den första och inte heller den sista utredningen om Utrikesförvaltningen. Jag har personligen en hel del frågetecken inför utredningen som sådan. Inte minst då förslaget att göra alla utlandsmyndigheter till en myndighet av samma typ som Försäkringskassan m fl. Tycker inte att det vore rimligt att göra Försäkringskassan till en del av Regeringskansliet under Socialdepartementet. På samma sätt anser jag inte att myndigheten Regeringskansliet sk få rollen att sköta all utrikesförvaltning. Istället för outsourca och stärka självständiga myndigheter så skulle detta bli tvärt om. Det stämmer inte heller med intentionerna i Regeringsformen kan jag tycka.

Men huvudfrågan är i detta läge är inte myndighetsorganisationen, utan om Regeringen som helhet analyserat hur man vill möta Globaliseringen. Ökad flexibilitet i Utrikesförvaltningen kan behövas, samtidigt som det är långsiktiga relationer som gör skillnad. Det är därför andra länder möter förändringar genom att dra ned på sin representation till det minimala utan att behöva stänga ambassader. Egardt konstaterar att flera skäl talar för långsiktighet i fråga om planeringen av utlandsreprsentationen. Vi har över åren sett hur en och samma ambassad stängts och öppnats, eller lagts ned och återupprättats med bara några års mellanrum. Detta är på alla sätt oerhört kostsamt, både resursmässigt och politiskt. Jag kan för egen del bara se hur ambassaden i Angola hanterades för något år sedan. Den avvecklades och öppnades inom loppet av några månader och utrikesministern skrev ursäktande brev till ledningen i Angola. För mig var detta ett exempel på dålig beredning och bristfällig analys.

Jag befarar att vi tyvärr riskerar att få se mer av detta. Jag önskade att vi skulle agera mycket strategiskt och tydligt, söka samverkan med våra nordiska grannar och säkra att svenska samlade intressen tas till vara på bästa sätt i en alltmer globaliserad värld. Vi vet ännu inte effekten av EU:s utlandstjänst och hur andra länder agerar. Vi har inte skäl att avsäga oss möjligheter innan vi vet och kan analysera alternativen.

Vår utriksrepresentation måste byggas för att möta olika behov och ha en ökad flexiblitet. Men, den måste ha längre perspektiv än en regeringsperiod och en Utrikesminister. Jag är oerhört trött på Urban Ahlins surande över att det inte blev en parlamentarisk utredning om Utrikesförvaltningen. Men, jag noterar Jan Eliassons insikter och respekterar dem. Det behövs verkligen inte mer socialdemokratisk nostalgi, men det behövs mer strategisk analys om hur vi formar framtidens utlandsnärvaro. Jag kan tyvärr inte påstå att jag upplever att den analysen givits en framträdande roll i regeringens decemberbeslut. Det kan inte vara så att vårt svenska intresse reduceras till konfliktländer och G20 med några tillägg. Ska vi forma en Utrikesförvaltning i Världsklass krävs det ett mycket bättre underlag än en matematisk exercis, en bredare debatt om vad som krävs för att nå målet. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli följden av det utredningsarbete som pågår. Men,här föll måhända ett antal ambassader i onödan på regeringens eget argumentationsgrepp. Finansdepartementet må le, men jag befarar att skrattet fastnar i halsen när kortsiktigheten får styra.

Klimatmöte - igen och igen...

2010-12-11T11:25:00.003+01:00

Klimatmötet i Cancun slutspurtar och signalerna från mötet är blandade. Nu var det väl ingen som trodde att detta möte skulle leda till ett nytt avtal. Frågan är om det finns chans att nå ett överhuvudtaget. Det är inte förvånande att Joakim Sonnegård, utredare åt Expertgruppen för miljöstudier idag skriver på DN debatt att EU bör lämna FN:s klimatförhandlingar. Formatet på dessa förhandlingar är en utmaning. När alla ska komma överens så blandas äpplen och päron. Den som vill, kan eller har minst att förlora eller vinna ställer sig i vart sitt hörn. Och den ene kan alltid blockera den andre.

Men innebär det att man ska ge upp? Nej, men däremot finns det skäl att fundera på alternativa former för att komma fram med lösningar på de globala problemen. När det gäller ekonomin har det formats ett G20 och de har ju nu tagit ett grepp även när det handlar om Utvecklingsfrågor. På samma sätt pågår det inom snart varje område aktiviteter utanför FN-systemet men i direkt koppling till, för att söka mejsla ut lösningar på gemensamma problem. Men, vem gör detta inom klimatområdet?

När jag i höst rörde mig runt i FN-systemet så var det en av slutsatserna jag drog, att det som ska hända ska vara väl förberett utanför FN-systemet. EU borde således inte lämna, utan istälelt aktivit agera för att skapa fora som kan bereda vägen för lösningar. FN-systemet fungerar ju som ett stort förhandlingsmaskineri men i olika grupperingar. Syntes också tydligt när jag följde NPT-översynen i slutet av maj. Hur formerar vi kreativa spår inom klimatklustren?

Det krävs andra vägar framåt än de stora avtalen. Det finns ett antal givna stationer för klimatfrågorna. Först Sydafrika nästa år, sedan Rio +20 2012 och så MillenieDevelopmentGoals 2015. Men vid sidan om händer ju hela tiden andra viktiga händelser som påverkar. Vi har t ex presidentval i USA 2012. Jag lutar alltmer mot att Sverige, EU m fl måste hitta vägar framåt som inte blir blockerade hela tiden. Flera olika avtal, inte juridiskt men moraliskt bindande, väl fungerande uppföljning och bra strukturer??? Coalitions of the willing? Hur formar vi utmaningar som inte går att motstå? Ett G20 för klimatet eller ett ansvar för ett nytt säkerhetsråd. Klimatfrågorna är ju i sanning en säkerhetsfråga för oss alla. Det gäller att skapa en dynamik i frågorna istället för de låsningar som nu är för handen. Oaktat utgången av Cancun krävs de som söker, finner och formar stigar framåt. Stillastående vatten blir direkt ohälsosamt.

Frihet för vissa och ofrihet för andra

2010-12-08T21:53:00.002+01:00

Ser med växande bryderi på det som händer till följd av de kvinnor som anmält Assange för sexbrott i Sverige. Helt plötsligt blir de mångdubbelt misstänkliggjorda. Det handlar inte om dem längre, om deras rätt -utan om något annat. Nu skrivs den ena konspirationsteorin efter den andra. Detta ska vara en del i en komplott dirigerad från USA för att stoppa Wikileaks. Det ger ett antal aktörer inspiration till att attackera anonymnt och via nätet för att påverka.

Oaktat vad någon anklagas för, måste vi i en rättstat öppet kunna pröva anklagelserna i domstol. De som verkar agera för att påverka detta via olika nät-attacker följer i samma spår som vi sett genom historien. Det må gälla MC-klubbar som hotar vittnen eller rättsystemet, maffia av olika sorter, regimer som anser sig stå över lagen m fl, m fl. Nu funderar jag på om vissa nätaktörer anser att de också skall stå över lagen?

Det faktum att någon begår ev brott i Sverige ska naturligen prövas enligt vårt rättssystem. Att de kvinnor som nu anmält Assange kanske måste få skydd, att deras advokat utsätts för hot och måste få skydd tyder på att något nytt håller på att hända. Om nätets frihet leder till någon annans ofrihet krävs en rejäl debatt om frihetens gränser. Ska personer eller hela samhällen kunna utsättas för allvarliga hot utan att kunna få sin rätt prövad? I så fall undrar jag över vilket samhälle som väntar runt hörnet? I händerna på några få osynliga? Det öppna samhälle som man säger sig vilja skapa, måste formas i stor öppenhet. Men den som väljer att viska hemligheter eller skvallra har sällan enbart goda avsikter. De som väljer att viska i Wikileaks öron har förstås sina avsikter. Stor frihet kräver också stort ansvar. Även ansvar för ens handlingar om de drabbar andra och möjlighet för andra att kunna utkräva ansvar.

Det finns ju politiska krafter som vill se anarki. Men om man söker uppnå det genom ett agerande i skydd av nätets frihet, måste samhället få skydda sig. Revolution med nätet som vapen är måhända något vissa drömmer om, men det vapnet är lika oacceptabelt som andra - när det riktas mot det öppna samhället och demokratin.

Kyotoavtal, Cancun och sedan..

2010-12-03T19:21:00.003+01:00

Noterar just ett inslag på Rapport om intresset för klimatfrågan i USA. Det är ju tyvärr en gammal nyhet, att intresset för klimat- och miljöfrågorna är lågt bland amerikaner. Slagits av detta under mina besök, mina samtal med både politiker och andra i US. Nu är det inte bara i US som det saknas folkligt tryck på det politiska och ekonomiska systemet att hitta fram till ett nytt klimatavtal. Ett avtal som säkrar att temperaturhöjningen stannar på max 2 grader till 2050. Denna verkligeht gäller för väldigt många stater.

Jag upplever att vi låtit lura oss av det engagemang som manifesterats av Al Gore och arbetet i några delstater som t ex California. Men det finns ingen miljörörelse att tala om och ingen Tea Party-rörelse eller gräsrotsrörelse för klimatavtal. Snarare tvärtom. När jag var där nu i november bekräftades bara det svåra läget. Dels politiskt med uppdraget att förhindra allt som kunde tolkas som en framgång för Obama, hjälpt av valutslaget och sedan av den inställning som finns till stora avtal av denna sort. Och det ovanpå det ointresse som finns bland väljarna och politikerna. När jag frågade om de såg någon effekt av oljekatastrofen i Mexikanska gulfen så var det inte på klimatfrågan, snarare tvärtom. Oljan är omöjlig att tänka bort som grund för transporterna. Förnybar energi ja, men rör inte oljan för bilarna.

Men, frågan är vad som ska göras för att komma fram i sak för att klara klimatutmaningarna. När jag lyssnade runt i FN-systemet kändes det snarare som om det krävs flera olika spår för att ta sig fram. Istället för ett samlat avtal är frågan om det krävs ett antal olika avtal som tillsammans kan bygga en helhet? Många tror att det inte heller kommer att vara möjligt att nå fram i Sydafrika 2011, och nästa anhalt är Rio 2012. 40 år efter Stockholmskonferensen om miljö och 20 år efter Rio. Kan man sätta upp en Agenda 21 för Klimatet? Enas om ett antal mål som ska nås, offensivt på medellång sikt? Nu fokuserar man ju på att komma igång med snabbstartspengar, men sedan då? Sedan känner ju jag ett behov att samla ihop de globala uppdragen, till en utvecklingspolitik för globen. För det kan inte samtidigt med klimatdebatten dras igång en separat diskussion om vad som följer på Milleniemålen 2015. Hur formar vi en politisk agenda för att säkra jordens överlevnad och människors möjligheter till ett gott liv? Här borde vi politiskt sätta vår agenda. Sedan kämpa för att Sverige ska ta ledningen inom området, t ex energieffektivisering och förnybart/alternativ energi.

Men, i dessa kyliga dagar är det många som i våra delar av världen tycker att det inte gör något om det vore varmare. Så även hos oss kommer bilden av klimatbekymren att utmanas av de som anser att det inte bara är överdrifter, utan också dumt att driva klimatåtgärder. Också en debatt att ta ;)

Moldavien - ännu ett val

2010-11-30T16:57:00.004+01:00

Så har jag då valövervakat igen, denna gång i Moldavien. Europas fattigaste land, med runt 25% av den arbetsföra befolkningen utomlands. På frågan varifrån pengarna kommer till byarna blev svaret, från utlandet. De som kan får söka jobb och skicka pengar till de som stannar kvar i byarna. Landet blev självständigt den 27 augusti 1991, i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Dessförinnan har landet i olika omgångar varit delar av det Mongoliska, Ottomanska, Ryska, Storrumänska riket och Sovjetunionen. En del av landet, Transnistrien, utropade sig självständigt utan att erkännas av omvärlden och efter ett krig 1992 råder eldupphör med den ryska 14:e armén stationerad där. Som i Sydossetien och Abchasien :/ Ännu en av Europas olösta konflikter, som givit rum för allehanda verksamheter med förgreningar ut i övriga Europa. I denna del av Moldavien förekom således inte val.

Men i övriga Moldavien var det val i söndags, den 28 november. Det var ett i allt väsentligt väl genomfört val. Jag har inte övervakat ett val i forna öst som hade så stark profil av integritet och som fungerade så väl. Men så har de också övat på senare tid. Konstitutionen för landet delar makten mellan Presidenten och Premiärministtern, men säger att parlamentet skall utse president. Parlamentet med 101 ledamöter ska välja president med 2/3 majoritet vilket kräver 61 röster. Presidenten pekar sedan efter konsultationer ut premiärministern.

Efter parlamentsvalet i april 2009 uppstod omfattande oroligheter. Kommunisterna segrade då, men oppositionen erkände inte resultatet. Valkommissionen tillkännagav slutligen resultatet att Kommunistpartiet fått 60 av 101 mandat. Det ledde till att ingen president kunde utses och det utlystes nyval till juli 2009. Men inte heller detta val resulterade i en lösning på presidentfrågan. Nu vann oppositionen som bildade en Allians för Europeisk Integration. Men inte heller de lyckades nå 61 mandat. Efter många turer och försök till lösningar, ledde det till att man utlyste en folkomröstning kring en konstitutionell reform som skulle innebära att Presidenten valdes i direkta val. Folkomröstningen ägde rum den 5 sseptember i år. Men, för att godtas krävdes att 1/3 av de registrerade väljarna deltog. Detta lyckades man inte uppnå. Således inte någon lösning på President-frågan. Då upplöste Konstitutionsdomstolen parlamentet och tidiga Parlamentsval utlystes till den 28 november,d v s i söndags. Men, även om valen nu genomfördes bra, blev resultatet dock detsamma. Inget parti eller gruppering som kan tänkas bilda majoritet uppnår de nödvändiga 61 rösterna. Så om detta resultat står sig när även utlandsrösterna räknats och Valkommissionen sedan fastställer valresultatet den 2 december är man åter på ruta 1.

Imorgon den 1 december ska Kommunistpartiet organisera en stor demonstration i Chisinau. Voronin som är ledare för Kommunisterna har varnat för att det kan komma att rinna blod på gatorna om CPRM känner sig bestulna på segern. Och en seger hade de inte. De minskade sin procentandel av rösterna. Om de kan gå samman med något annat parti är högst osäkert. Och även då visar dagens siffror inte att det leder till den magiska gräns som gör att president kan väljas. Så vad händer? Jag håller andan och avvaktar. Men en sak är klar, frågan om hur ett ev nytt dödläge kan brytas kommer att kräva mycken uppmärksamhet den kommande tiden både där och här, både i Moldavien, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Washington, OSCE, EU och Europarådet samt Venedigkommissionen.

En sak stod i vart fall klar. Även om valen varit många och nära i tid har inte väljarna tröttnat och lagt sig på sofflocket. Alltid något att glädjas åt :)

Clintons offentliga löften ohållbara

2010-11-23T22:35:00.004+01:00

Kan inte undgå en kommentar om turerna kring ev återupptagna fredssamtal mellan Israel och Palestina. Det är uppenbart att Obama vill sätta press för att samtalen ska återupptas. Men, nog låter det som om det är kortlivade samtal man väntar sig. Vad ska hända efter de 90 dagarna, den föreslagna stopptiden för nya bosättningar?

Efter alla dessa år kan det knappast framstå som troligt att Obama/Clinton skulle kunna uppnå en lösning på 90 dagar. Även om under förekommit i Mellanöstern tidigare verkar det föga troligt just nu! Om man från USA:s sida utlovar att man efter de 90 dagarna inte ska kräva nya stopp för bosättningar, vad innebär det i praktiken? Ska de då acceptera nya bosättningar?

Förstår inte hur detta ska kunna uppfattas som ett lockande upplägg för Abbas och palestinierna? Det skulle bara öppna för fredssamtal där Israel kan sitta och vänta ut tiden. Till råga på allt talas det om att Israel efter ett sådant byggstopp både ska slippa nya krav och samtidigt ha löfte om att USA ska stoppa kritik mot Israel i säkerhetsrådet. Med ett sådant upplägg verkar USA närmast desperat i sina försök att få igång fredssamtalen. Men, samtal på sådana villkor är ju bara att binda ris åt egen rygg. För om man inte lyckas nå break-even under denna tid väntar vad? Ett stort svart hål?

Jag frågar mid vad det verkligen är USA önskar åstadkomma? Det måste vara mer än ett byggstopp i 90 dagar. Hoppas de på att spräcka den israeliska regeringen? Har de några ess i rockärmen som inte är utspelade? I annat fall måste jag erkänna att det hela framstår som helt obegripligt. För alla oss som vill se två självständiga och välmående stater inom säkra och erkända gränser är fortsatta israeliska bosättningar oacceptabla. Om man skulle nå fram under 90 dagar till ett avtal om gränser blir bosättningarna stoppade med automatik. Men chansen att nå detta på 90 dagar kräver ju mer tryck än vad USA åstadkommer just nu med sina löften.

Visserligen befinner vi oss i Lame-duck-perioden efter kongressvalet, men den riskerar förlängas till hela övriga valperioden för presidenten om 90-dagarsgreppet misslyckas. Utan framgång återstår bara rundgång i den amerikanska utrikespolitiken. Alla som talar om att utrikespolitiken ska bli Obamas framgångssaga under kommande år kan möjligen vilja satsa allt på detta kort, men sedan det spelats står man tomhänt. Om man då inte vinner är spelet förlorat. Då har man sålt smöret och tappat pengarna.

Här krävs att EU kliver ner från den politiska läktaren och inte lämnar allt till USA. Någon måste våga ställa krav på både USA och på Israel. Det behövs mottryck i debatten för att inte lämna fältet fritt till de värsta hökarna. Det krävs klarspråk om vad som krävs för att uppnå en framgång. Då krävs ett klart slut på nya bosättningar - även i Jerusalem. Inte bara under 90 dagar utan under tiden fram tills dess gränserna är utklarade.

Libanon - värt ett besök

2010-11-22T20:05:00.002+01:00

Efter mitt besök på IPI i New York kändes det viktigt och riktigt att söka lite djupare kunskap om läget i Libanon. Sagt och gjort när chansen kom, valde jag att delta på ILFRY:s General Assembey i Beirut. Här kommer riksdagens studiepengar väl till pass för att förbättra djupseendet.

Libanons historia är mycket lång, men inte som självständigt land. Som i hela denna del av välrden har olika härskare kommit och gått, lämnat sina spår. Frankrikes inflytande och relationen mellan länderna verkar stark. Inte för inte som franska språket har en stark ställning. Landet var ju franskt mandat efter 1:a världskriget och fram till självständigheten 1943. Relationerna med andra grannländer är mer komplicerad. Hörde att man var irriterad över att den nybyggda stora moskén uppförts i ottomansk stil. Ottomanerna ahde man kämpat länge för att bli fria ifrån. Men inte bara dem. Nu kändes det som att Syriens makt över landet är en vattendelare alltjämt. Däremot verkar stor enighet råda när det gäller synen på Israel och den är mycket mörk.

Detta är ett land där etniska och religösa grupper balanserar på en knivsegg. Kristna, muslimer och druser har en känslig och labil maktdelning mellan sig. Den vilar på ett avtal från självständigheten som utsatts för återkommande utmaningar och justeringar. Kriget med Israel 1948 innebar inte bara stora flyktingströmmar till Libanon, att demografiska förändringar påverkade balansen mellan grupperna det lade också grunden lades för det som senare blev ett mycket blodigt inbördeskrig under 15 år fram till 1990.

Libanon har genom åren varit ett slagfält för många olika makter och grupper. När Taif-avtalet slöts som en ny balansakt mellan de olika religösa grupperna ingick också en avväpning av olika milisgrupper. Men alla avväpnades inte och det har varit en källa till återkommande fortsatta strider. Här har Israel, Syrien m fl haft sina fingrar med i spelet för att hålla igång striderna. Det har motiverat att Hizbollah har behållit sina vapen för att möta Israeliska angrepp och de har i sin tur också lockat till sig angrepp genom sitt agerande.

Det är inte någon tvekan om hur Libanon ser på Israel. Libanon har inte slutit fred med Israel som fortfarande ockuperar Shebaagårdarna. Det har genom åren varit återkommande strider i södra Libanon. Nu hör jag att Israels regering beslutat dra tillbaka sina trupper från Ghajar där de varit alltjämt efter vapenvilan från det senaste öppna kriget 2006. De ska dras tillbaka söder om FN:s Blå linje. Alltid något, men misstron är stor.

Men, misstro är överhuvudtaget något som präglar det politiska landskapet i området. När jag nu ahde möjlighet att möta och diskutera med olika politiker verkar det blåsa upp och frågan är om det ska utfärdas någon klass 5-varning? Just nu handlar det om den Speciella Tribunalen för Libanon och dess utslag när det gäller vem/vilka som anklagas ligga bakom mordet på den förre Premiärministern Hariri 2005. Här talar Hizbollahledaren om Stabilitet eller Rättvisa och gör ingen hemlighet av att ingen ska få gripa någon från Hizbollah.

Av de jag talade med var det vissa som menade att Hizbollah tappade en del av sin roll när de angrep TV-stationer i Beirut och när de skickade in raketer i Israel som ledde till att Beirut bombades. Efter det såg många inte Hizbollah som en skyddare mot Israel, utan snarare som ett hot. Någon trodde att Hizbolalh nu stod inför en legitimitetskris och att det påverkar deras agerande. De har inte avväpnats, de har stora vapenarsenaler men kommer de att användas i Libanon? Om så är, kommer den Libanesiska armén att kunna försvara eller...? Här hörde jag stora frågetecken efter hur man agerade förra gången mot Hizbollah.

Hizbollahs ledning talar om STL som ett påfund från Israel och väst. Men det verkar finnas ett starkt stöd för de som kräver rättvisa. Känslan av att bli tagna som gisslan, att rättvisan inte fungerar, att journalister och politiker hotas och mördas om de kräver självständighet från yttre makter - främst Syrien - vill man bli kvitt. Det finns hos de s k 14 mars-anhängarna, de som i en stor demonstration krävde slut på syrisk närvaro och stod för Cederrevolutionen, en klar vilja att inte låta sig skrämmas. Och det finns hos Hizbollah och de sk 8 mars-anhängarna (de som demonstrerade för Syrien 2005) en vilja att skrämmas med instabilitet.

Före nyår ska utslaget komma och nu pågår intensiva försök att hitta en ny balanspunkt för att hindra nya explosioner. Men, som alltid är det en balans på slak lina över öppen eld som pågår. Jag hoppas verkligen att man tar sig över helskinnade utan att förlora den demokratiska drömmen. Beirut är en fantastisk stad med stora möjligheter att uppleva nya storhetstider som en mötesplats för många kulturer, religioner och människor. Det har byggts otroligt mycket och byggkranarna tornar upp sig i alla riktningar även idag. Kändes som en väldigt öppen stad i de delar jag var. Att gå igenom en väsentligen muslimskt dominerad stadsdel och se tända julgranar förstärker öppenhetskänslan. Även om religionen spelar sådan betydelse i landet domineras inte staden av religösa byggnader, snarare tvärtom. Lätt förvånad noterar jag också det. Intressant land, med många entreprenörer inom och utom landet.

Europarådet i Paris -några tankar

2010-11-18T15:33:00.002+01:00

Sitter nu på möte med Political Affairs i Paris och lyssnar till olika företrädare från Vitryssland. Där den ene säger att det kommer att bli fria och rättvisa val säger den andre att det inte är möjligt. Det är i vart fall spännande att både företrädare för och mot Lukasjenko kan bli hörda och vara så tydliga. Just nu en företrädare för media och då särskilt den oppositionella pressen. Men, här återstår mycket innan det går att tala om något som ens liknar demokrati.

Men dessförinnan har vi ägnat diskussionstid åt Europarådets behov av reformer och mitt rapportområde - EU:s anslutning till konventionen om mänskliga rättigheter. Här kan det nog bli en injektionsspruta i Europarådet om och när EU ansluter sig. Förväntas vara klara resultat av förhandlingarna våren 2011. Det blir spännande att se vad som händer under våren och här finns jag nu med i en arbetsgrupp som ska vara gemensam för EU och Europarådet.

Men, måste säga att jag även här med förvåning hör talas om att Europarådet är viktigt för att fånga upp de länder osm inte under överskådlig tid blir EU-medlemmar. Och här nämner då företrädaren för Generalsekreteraren länder som Ryssland, Ukraina och Turkiet i en och samma mening. För mig blir detta ännu en markering av vad som verkar pågå runt om Europa. Man omnämner Turkiet som ett icke- EU-land. Och gör det i samma andetag som Ryssland!!! Det finns alla skäl att reagera och granska hur våra institutioner söker distansera sig från kandidatlandet Turkiet.

Efter Mona, inte Lago

2010-11-15T17:24:00.003+01:00

Just nu ägnas varje inslag i medierna om Mona Sahlins avgång och vad som nu ska komma. Jag undrar för hur länge detta ska gälla?

Kan ändå inte själv låta bli att trots min vånda ägna några rader åt Socialdemokraterna. Det är ett parti som levt länge på att befinna sig som regeringsbärare. Det har präglat partiet och dess politiska orientering. Det var ju en chock för "rörelsen" när Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten 1976. Det uppfattades nästan som en stöld. Men, trots detta satt Olof Palme kvar och återkom först efter riksdagsvalet 1982. Under den tiden hade man inte förnyat sin politik. Men den förnyades rejält under 80-talet då man avreglerade valuta- och finansmarkanden och ekonomin rusade. Här kom ju mordet på Olof Palme att påverka svensk politisk debatt och övergången till Ingvar Carlsson med stoppaket, EU-medlemsskap och annat för att söka få stopp på den överhettning som drabbade ekonomin. Så fick socialdemokraterna en ny chans till politisk förnyelse när regeringen Bildt bildades. Men, då var ju fastighetsbubblan ett faktum och krishantering av ekonomin fick ersätta rejäl förnyelse, då partiet såg att man skulle få ta över regeringmakten nästa gång. Så skedde och den interna diskussionen fick vila igen. Den gamla argumentationen att de borgerliga var regeringsodugliga, inte kunde hålla sams och raserade ekonomin kunde i brist på egen politisk vision användas som ett samlande grepp för att samla rörelsen.

Så kom Göran Persson snart att bestämma och styra ända fram till 2006. Då förlorade de makten mot en samlad Allians för Sverige. Här skulle då förnyelsen dra igång men istället blev det ny partiledare och intern dialog. Under tiden växte opinionssiffrorna. Alla kunde läsa in sin egen önskebild, vilken politik partiet skulle driva. Och med växande opinionsframgångar minskade intresset av förnyelse och politiken blev otydligare. Ända tills Mona Sahlin presenterade samarbetsplanerna med Miljöpartiet, men sedan snabbt fick backa och ta med Vänsterpartiet. Istället för förnyelse blev det nu många återställare och med politiken synliggjord förlorades opinionen.

Och så förlorades ånyo regeringsmakten, det starkaste sammanhållande kittet i partiet var därmed återigen borta. Inte undra på att det nu jäser och kokar över både här och där. Det finns skäl för både Centerpartiet och andra att fundera lite över denna läxa. Den dag makten blir det viktigaste och inte uppdraget att förändra då riskerar man tappa bort sin själ. Då blir man fångad av regerandets sötma och det ger inte utrymme för intern förnyelse då kravet blir för starkt att hålla samman, försvara regeringen och inte störa maktutövandet. Uppvaknandet kan då bli bryskt den dag väljarna ger makten till andra.

När jag ser utvecklingen inom Socialdemokratin oroas jag. Nu blir det de långa knivarnas natt som gäller. Person går alltid före politisk debatt. Återigen blir det rum för att låta skenet, politisk personprojicering och förväntningar styra valet med risk för nya besvikelser när verkligheten hinner ikapp. Det tär på energin och riskerar lämna många med en bitter eftersmak. Därmed riskerar Allians för Sverige att tappa en stark opposition och det är illa. Det är bra för regeringsmakten med en pigg opposition.

I detta läge pågår en rad spekulationer om vem som ska ta över. Inte förvånande. Men, när det tala om Anders Lago känner jag att jag inte kan tiga. Har jobbat med honom rätt många år i Södertälje - på olika poster för både honom och mig. Han har omgett sig med flyhänta direktörer och rådgivare, men inte är han själv en spännande ledare. Han lyfter inte debatterna, har inte lyft Södertälje - snarare tvärtom är han en del av problemet. Om han skulle bli valet är problemet och krisen för Socialdemokraterna långt mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Och då är det långt kvar tills dess Socialdemokraterna kan utmana regeringsmakten i landet.

Valdag igen

2010-11-02T12:06:00.003+01:00

Så får man än en gång uppleva en valdag. Denna gång i USA och New York. Spännande som alltid. Här handlar det om midterm-election. Och ekonomin står i fokus för valet - men här talar man inte om finanskrisen som briserade här. Då 2 miljoner förlorade sina jobb mellan Obama blev vald och insvuren. Det handlar om jobb, jobb, jobb.

Men än mer verkar det här valet handla om besvikelse. Obama blev vald på sitt budskap om Change och han blåste verkligen in hopp om förändring i många grupper som förlorat det. Väljarna röstade FÖR förändring. Men, nu verkar detta vändas emot honom. Teaparty-rörelsen och Republikanerna verkar entydigt ha sökt hitta engamenamget och energin från de som är mest upprörda över Obama-administrationens förslag. De har gjort valet till en folkomröstning om Obama. Sett en del debatter och kan bara konstatera att Demokraterna aldrig tar fighten för det Obama ville uppnå. De distanserar sig hela tiden och blir bara än mer anklagade för att göra vad Obama vill. Demokrater jag spanat in på C-span t ex ger inte bilden av att föra ett samlat budskap. Medan Republikanerna i alla läger anklagar Demokraterna - för Obama och sedan talar om mindre stat och lägre skatter och regler. Visst, budskapen känns igen - men här med en annan klangbotten än hos oss. Åtminstone än hos mig.

Förvånar mig att inte Demokraterna har en tydligare gemensam agenda. Inte konstigt att det ser tufft ut. Men, måhända är de fortfarande stukade eller rädda för den hälsovårdsreform de röstade igenom med så mycken vånda. Såg just uppgifter om att det som främst förenar de amerikanska väljarna är att man denna gång röstar MOT en person. Det kan självfallet vara kandidater man ogillar men också emot presidenten. Detta mellanårsval är således ett protestval - man är EMOT. När de stora förväntningarna inte infrias - t ex om migrationsreformer som Latinogrupperna önskat - så väljer man att rösta på den som är mest emot eller stannar hemma. Ett sätt att visa att man protesterar, men knappast ett sätt att åstadkomma skillnad i de frågor man brinner för.

Det här är det andra valet i rad då USA visat att man kan hitta nya vägar att mobilisera väljare. Obamas kampanj var ju verkligen en gräsrotsmobilisering och denna gång har Republikanerna stöd av Teaparty-rörelsen som verkligen givit entusiasm till många. Självklart handlar alla val om att mobilisera väljare och det har Repubikanerna lyckats bäst med denna gång. Där finns entusiasmen, där finns drivet och där finns viljan. Obama-administrationen har dragit igång, men känns som det varit alldeles för sent. Såg t ex Michelle Obama göra ett oerhört starkt framträdande i Nevada igår. Men, jag tror det är alldeles för sent de vaknat.

Som sagt, detta är ett Kongressval där Demokraterna förväntas förlora Representanthuset men har chans behålla majoriteten i Senaten. Men, det är inte det enda valet. Här ska också väljas 37 guvernörer. Och här kommer en hel del intresse att finnas. Här kan vi hitta de kandidater som kan tänkas bli aktuella inte minst på den republikanska sidan att ställa upp inför kommande presidentsvalskampanj. Det är en kampanj som lär börja på andra sidan valdagen och om ett år är det fullt sving i den. USA är ett land där det alltid pågår valförberedelser och där det balanserade politiska utrymmet att nå resultat är begränsat. Det ligger i systemet. Det verkar också ligga i systemet att presidenten förlorar i det första midterm-valet. Frågan är bara med hur mycket? Det kan bli en spännande natt - men förhoppningsvis inga problem med valmatematiken. Ny utrustning införskaffad. Men, som ledamot i Valprövningsnämnden har jag visst intresse även här ;p

USA - politiska utmaningar

2010-10-30T14:47:00.004+02:00

Första veckan i New York har väsentligen inriktat sig på FN och dess utmaningar - när det gäller hela verksamhetsfältet MR, folkrätt, utveckling, fred och säkerhet. Igår tog vi The Amtrak till Washington DC. Resan gick fort då jag ägnade den helt till diskussion med en amerikan och en britt som jobbade med Green energi and renewables. Bjöd många tankar men en bild jag gärna vill dela var att Demokraterna och Republikanerna har två olika sätt att möta sina åhörare. Demokraterna har sjävlbilden att de är kunniga och upplysta och de som inte håller med blir idioter - ex Sarah Palin. Men Republikanerna har istället självbilden att de står för det goda och då blir alla som inte håller med onda. Det är därför Republikanerna är bäst på vinna val, folk tycker synd om och ogillar det onda.

den amerikanska politiken står inför många utmaningar kommande år. Även om Obama vann valet på att söka ena landet och sökt med t ex hälsoreformen bjuda in till samtal med Republikanerna har verkligheten blivit tvärtom. Demokraterna har ännu majoriteten i både Senaten och Representanthuset men har inte lyckats använda den. Filibustrandets konst har nått nya höjder för att hindra beslut. Det krävs 60% av rösterna i senaten för att kunna sätta punkt och gå till beslut. Republikanerna har gjort detta till en konst för att skydda minoriteter i landet. De säger annars i princip nej till allt som Obama föreslår.

Nu förväntas halvtidsvalet på tisdag leda till att åtminstone majoriteten i Representanthuset går över till Republikanerna. Det öppnar dörren för att dra igång olika smutskampanjer och undersökningar av administrationen. Agendan är tydlig att göra Obama till en one-term-president. Det kan leda till att det blir ett stand by-läge i inrikespolitiken och att det mesta som kan hända är i delstater eller där Presidenten har egen makt. Nu väntar vissa att Demokraterna skall söka utnyttja den Lame duck-preiod på sex veckor som infaller mellan valet och tills nyår. Då kallas den gamla kongressen in och den gamla majoriteten gäller. Men, jag tycker det verkar tveksamt om de nu skall kunna samla ihop till några beslut. Väntar gör t ex START-avtalet med Ryssland som Republikanerna inte vill släppa igenom. När det gäller insatser inför Cancun och ett post-Kyotoavtal är läget svart. Finns ingen chans att några beslut tas. Ingen fjäder av någon sort till Obama är upplägget för Republikanerna, bara sådant som visar att han inte KAN leverera till väljarna.

Vissa tror uppenbart att de kommande två åren med ett Republikanskt Representanthus ska ägnas mer åt utrikespolitik, men jag tvivlar. Obama har inte lätt att leverera där heller och många som såg hopp i honom är svikna. Både här i USA och utomlands. Men utmaningar skärper förmågan och det visade ju Obama inför presidentvalet. Nu har han bytt ut en del av sin stab. De verkar också insett att det inte räcker att ha vunnit valet - man måste också vinna mellanvalsperioden.

Men, USA och därmed övriga världen står inför stora utmaningar som kräver politisk förmåga att ta beslut. USA har ännu stora problem med sin bostadsmarknad, hörde uppgifter om att 4 - 5 miljoner bostäder måste arbetas bort. De har ånyo ett rekordstort budgetunderskott. De har satsat en billion USD de senaste tio åren på Irak och Afghanistan. De ha en för US rekordhög arbetslöshet på 9,5%. Till skillnad från tidigare tillfällen då den snabbt gått ner är nu många människor fast och vissa lämnar helt arbetsmarknaden. De stora stimulanspaketen går ut nu under andra halvåret 2010. Och Obamas möjligheter att nå finanspolitiska resultat verkar små. Återtår penningpolitiken men räntevapnet är obrukbart då den ligger på 0 - 0.25%. Av de andra åtgärder som finns är en penningmängden. FED har tryckt upp mer USD som ligger ute hos bankerna. Vissa räknar med att man kommer börja släppa på kranarna om några veckor och låta inflationen kicka in. Det blir förstås tufft för många som redan har det svårt, men det var så man tog ned underskotten efter Vietnamkriget.

Republikanernas strategi så här långt verkar ha varit ju värre desto bättre. Det man kan hoppas på är att de skärper sig om de tror det finns en chans att vinna Presidentämbetet 2012. Med ökad makt borde följa ett ökat ansvar. Men, denna stora demokrati är oerhört komplex och spännande. Viktigt för oss att följa, för det som händer här rör faktiskt också i slutänden oss alla. Vi känner ju bara ett jordklot ;)

Vad händer i Libanon?

2010-10-29T13:25:00.004+02:00

Hade igår tillfälle att samtala på djupet med Terje Röd-Larsen, IPI. Han har Ban Ki-moons uppdrag att hålla koll på Libanon och Syrien. Han hade igår varit i Säkerhetsrådet och givit sin bild - den var alarmerande minst sagt. Han beskriver spelet och liknar det vid Chamberleins resa till Berlin. Det som pågår i ME är en upptrappning på flera fronter. Det var samma budskap jag hörde från Gulfrepresentanter jag mötte förra veckan. Många i området oroas och rädslan kan ju som alltid spela många spratt. Många stora som har stora intressen här. Rädslan som byggs upp - uppenbart även i säkerhetsrådet - är i sig oroande.

Han beskriver det som att det finns ett tält som skyddar och det har två fästpålar - det ena är palestinierna och det andra Libanon. Men Libanon är hårt anspänd och riskerar falla. Det är Hizbollah som har starkt grepp, de vill inte se sannningen i vitögat om Haririmordet och de jobbar hårt för att strypa stödet till denna. Men, koalitionsregeringen leds av Hariris son. Nu har Druserna med Jumblatt sedan en tid gjort ett totalt fotbyte, från Hariri/västorientering till Hizbollah/Iran och därmed riskeras den sköra regeringen. Riskerna tornar upp sig för både det ena och det andra. En Hizbollaregim i Libanon - vad blir följderna i regionen? Hur reagerar Israel? Hur reagerar den modererande arabvärlden? Tryckkokaren är påsatt och värmen stiger alldeles uppenbart.

Funderar över vem som kidnappar vem i denna akt? Funderar över vad som kan sänka trycket? En framgång för Palestinierna vid förhandlingsbordet? Uppgörelse med Syrien? För att tro att det går att strypa Tribunalen från att lägga fram sin slutsats om ansvaret för mordet på Hariri är naivt. Även om Hizbollah tror och med säkert alla metoder är beredd att försöka, så finns alla fakta redan där. Sanningen går aldrig i längden att tysta.

Lite olika intryck och tankar senaste dagarna

2010-10-25T00:20:00.002+02:00

Veckorna har gått i raketfart. Har knappast hunnit med alla motioner jag tänkte väcka, men får väl pröva andra vägar. Det kommer ju också fler möjligheter. Om nu någon väntade få se ngn motion som inte dök upp så hav överseende.

Alexandria handlar för mig om Svenska Institutet i Alexandria. Det är ett litet institut som startades genom avtal mellan Sverige och Egypten för 10 år sedan. Nu firades detta med Round-tables. Själv hann jag med främst styrelsemötet, där jag sitter med sedan ett år. Vi ska bidra till dialog, men det kan ju vara mycket i denna region. Nu, med ny ledning, söker vi fokusera mera. Finns mycket att göra.

Men, en del av mina intryck handlar också om Egypten och vart det bär hän. Talade rätt mycket med flera om detta. Nu stundar val till parlamentet som tidslagts till den 28 november. Men samtidigt kommer information om att tidningar och TV-kanaler stängs ner, att oppositionella fängslas. Det låter väldigt illa. Under ett samtal med flera olika egyptier framskymtar dock en gemensam hållning till en TV-kanal som stängts ner därför att den ägnats sig åt religös extremism. Talar en hel del om detta samt om muslimer och kopter. Om Umma och Zakat, vilket ger mig nya perspektiv att fundera över. Men också om gulfstaernas rädsla för Irans expansionism och självklart om Israel och Palestina. Om Arabförundets möte. Hörde med viss sorg att samtalen mellan Fatah och Hamas verkar osäkra. Hade visst varit ett rejält gräl med Abbas vid mötet i förra veckan. ORO!

Och så kan jag inte undgå att beröra hur våra största tidningar driver fram olika Aghanistanlinjer. Från DN:s ledarsida framkommer en trötthet som manar till eftertanke. Om det enligt PW var rätt att starta för 9 år sedan, är det då rätt att nu bara lämna? Lämna för att göra "nytta på andra håll i världen"? Nytta för vem och vad, tänker jag. Om man som Peter Wolodarski konstaterar att lämna kommer att skapa mycket lidande och orsaka politisk turbulens - undrar jag vilka signaler detta sänder till "andra håll i världen"? Vem ska våga lita på svenska insatser då? Ofta annars brukar vi från liberalt håll tala om R2P - responisbility to protect. Då handlar det om att om gå in i ett land med FN-mandat där regeringen inte klarar sin uppgift att skydda befolkningen. SKA man göra det om man inte är beredd att göra en längre insats. Om man bara tror eller vill göra akutinsatser - snabbt in och lika snabbt ut - är det nog lika bra att hålla sig helt borta. Det handlar om ansvar att inte dra igång något, tända hopp hos många om en bättre framtid för att sedan svika. Man får allt se till att inte bara skicka ut båten fylld med människor, man må se till att den kommer i land. Det tycker jag måste gälla även afghaner.

Och nu sittr jag i New York och lyssnar på C-span och hör bara Tea-partyinslag. Först Florida-debatt som bar bedrövlig och nu West Virgina. Kongressval den 3 november och det osar svavel. Nu talar John Raese om att Amerika och amerikaner är exceptionella och anser att Obama inte vet vad det betyder då han säger att även andra är exceptionella - som fransmän och engelsmän. Och så låter det svavel när han talar om West Virgina som kolproducerande stat och att man måste sätta stopp för allt som luktar koldioxidskatt och utsläppshandel. Men också alla andra skatter. De låter nästan som Lars Ohly - fast tvärtom. Oavsett vad det handlar om - så rör det skatter ;p Denna rörelse är en annan variant av Obamas förmåga att mobilisera. Ska bli intressant att följa slutskedet och fundera över vart det hopp som tändes med Obama kommer att ta vägen?

Afghanistan på gott och ont

2010-10-17T16:03:00.002+02:00

Igår nåddes vi alla av budet om ännu ett dödsfall för en svensk soldat i Mazar-e Sharif. Det är oerhört tragiskt och mitt djupa deltagande med familj och vänner till vår dödade soldat. Men min tankar går också till hans kamrater i förbandet. Våra soldater gör och har gjort stora insatser för att bidra till ett samhälle med ökad säkerhet, frihet och välstånd för den afghanska befolkningen.

Det är verkligen en insats på gott och ont. Gott därför att man bidrar till att försöka bygga säkerhet för människorna, har möjliggjort att fler flickor och kvinnor går i skolan, kan få vård, kan delta i samhällslivet. Gott därför att det ändå är så att det finns en utveckling, fler får elektricitet, infrastrukturen rustas, den afghanska armén förbättras och den Afghanska regeringen och parlamentet kan verka. Ont därför att människor dödas, därför att det pågår ett inbördeskrig, därför att säkerheten ännu är alldeles för svag och därmed blir ekonomin svag och arbetslösheten hög. Afghanistan är ett land som skulle kunna ha en utveckling mot ökade mänskliga rättigheter och ökat välstånd. Men först måste säkerheten förbättras och rättsäkerhet upprättas. De hårdföra religösa extremisterna kan då inte ges utrymme att återta makten i landet. Det måste gå att forma en annan väg framåt - ledd av den afghanska regeringen och stödd av det internationella samfundet.

Det är det stödet som våra trupper bland annat ger till den afghanska armén. De ingår delvis som inbäddade rådgivare. Dessa s k OMLT-soldater har en mycket mer utsatt position än andra. Jag minns när jag besökte dem så berättade de att man fått frågan om även våra svenska soldater skulle hålla sig undan och lämna afghanerna att strida själva om den situationen uppkom. Men deras svar hade varit nej, svenska trupper skulle delta. Afghanerna hade nog, utifrån sin erfarenhet, väntat sig ett annat svar. Men, eftersom den afghanska armén ännu har stora brister så innebär denna hållning naturligen en högre risk. Detta är dock en del av förutsättningen för att den afghanska armén och även polisen sedan själva ska kunna ta ansvar för säkerheten.

Nu kommer med stor sannolikhet debatten om vår närvaro i Afghanistan att få nytt bränsle. Jag hoppas att vi skall kunna föra den på ett sätt som inte äventyrar våra utsända soldater och utsätter dem för större fara än vad de redan upplever. Själv funderar jag över hur afghanerna upplever det när de som nu försöker bygga upp armé och polis för att kunna ta ansvar, hör att det diskuteras att vi ska dra oss ur deras arbete. Känner de inte att väst sviker igen?? Om länder som Sverige, med långvarig närvaro och utan sidoagenda drar sig tillbaka, vem ska de då lita på. Det afghanska folket är vana att ligga lågt för att kunna överleva olika herrar. Ska de som vågat satsa på att kliva fram för att bygga ett annat Afghanistan få sota för det? Jag hoppas och tror att vi i Sverige, i hyfsat bred enighet ändå ska kunna hitta fram till en annan lösning.

Bodströms advokatyr

2010-10-15T10:38:00.003+02:00

Har med viss förvåning följt turerna kring Thomas Bodström. Kan inte undgå att tycka att det är förtjusande att en av landets mest omtalade advokater och den tidigare justitieministern önskat en Lex Bodström. Och i hans tappning skulle den innebära att en riksdagsledamot skulle kunna få föräldraledigt från riksdagen på deltid - utan att behöva tjänstgöra övrig tid!!!!

Han framställer det som att riksdagen är omodern och nästan gör det omöjligt att vara "föräldraledig pappa" och riksdagsledamot. Men hallå där, hr advokaten. Det är många som under mina åtta år i riksdagen beviljats föräldraledighet. Det är således inte ett problem. Frågan om ledighet på deltid är däremot ett problem utifrån dagens regelverk. Och det kan man säkert behöva fundera över, ifall det ska bli möjligt.

MEN, om man är föräldraledig på deltid så måste man ju vara i riksdagen på den övriga tiden!!! Eller anser hr advokaten att rätten till föräldraledigt på deltid ska tolkas som heltid? I riksdagen?? I arbetslivet i stort?? Är detta också socialdemokraternas politik??

Ingen har svävat i tvivelsmål om Thomas Bodströms avsikt att åka till USA denna höst. Han har varit mycket tydlig sedan länge. Inte minst mot den bakgrunden häpnar jag över att han inte klarat ut förutsättningarna för sin föräldraledighet. Oavsett om han varit Justitieminister eller riksdagsledamot borde frågan ha gällt på vilka grunder han kunde ta ut föräldraledigt i USA?? Det ska anmälas till Försäkringskassan för prövning senast 2 månader i förväg. Eftersom Thomas Bodström själv vetat om sin vilja att ta föräldraledigt rätt länge, tycker jag att han kunde klarat ut sina förutsättningar långt tidigare. Nog borde han kunnat få veta att det inte var möjligt med föräldraledighet på heltid för ett barn som går i skolan. Oavsett om det gällt minister- eller riksdagsuppdrag.

Jag frågar mig om detta blev ett andrahandsalternativ som konstruerades i all hast efter valet? Var planerna några andra? I annat fall är hela denna historia obegriplig. För om han själv vetat om att det var föräldraledighet han ville ha, nog hade tid funnits att klara ut förutsättningarna. Och om han klarat ut grunderna, nog borde han ha insett att även om han var föräldraledig på deltid uppkom ett problem att klara övrig tid. För på den tid han inte hade föräldraledigt skulle han ju antingen fullgöra sitt minsiteruppdrag eller riksdagsuppdrag. OCH hur skulle han göra det när han bodde i USA? Visserligen skötte han valrörelsen via blogg, Facebook och internet - men på det sättet kunde han väl ändå inte i sin vildaste fantasi ha tänkt sig sköta minister- eller riksdagsuppdraget?

Vi har fått en Lex Bodström, men den säger något helt annat än vad uppenbart Thomas Bodström och Mona Sahlin tänkte. Inte undra på att den socialdemokratiske gruppledaren Sven-Erik Österberg såg bekymrad ut.

Grattis Liu Xiaobo

2010-10-08T13:30:00.004+02:00

Noterar att Jagland och Norska Nobelkommittén nu gjort ett bra val. De har vågat utmana det kinesiaka ledarskapet och deras syn på mänskliga rättigheter. Liu är en av Kinas mest kända regimkritiker. Han har funnits med i demokratirörelsen, fanns med vid händelserna å Himmelska fridens torg 1989. Han skrev tillaammans med andra intelektuella under ett manifest för ökad demokrati 2008, Charta 08. Han har förra året dömts till 11 års fängelse för omstörtande verksamhet.

Så agerar den Kommunistiska ledningen när de upplever att någon vågar kritisera partiet med stort P. Partiet går alltid först och där visar nuvarande styre inte någon vilja till ny öppenhet. Även om det sker saker på andra håll i det kinesiska samhället finns det inte utrymme för mänskliga friheter som kan riskera minska partiets frihet.

Som vanligt när man lyfter dessa frågor eller frågan om dödsstraff med de kinesiska ledarna svarar de med att demokratikämparna är brottslingar. De definerar omstörtande verksamhet som allt som hotar partiet. Så formar de lagarna och så dömer man alla som vågar säga sin åsikt, som kräver demokrati. När Kinas ledarskap nu säger att Liu Xiaobo är kriminell bygger det just på att han vill främja demokrati. Den som vill bygga fred, måste våga bygga demokrati och frihet. Det är därför bra att Norska Nobelkommittén vågat ge Liu fredspriset. Jagland som ordförande i kommittén är ju också Europarådets Generalsekreterare och därmed blir det en extra krydda att priset nu går till en demokratikämpe i det land som har de flesta antalet dödsdomar. Ett salt är också förstås att Liu varit verksam vid Oslos universitet.

Hoppet ligger i att droppen urholkar stenen. Att även det kinesiska folket ska få uppleva demokrati istället för att bli dömd till mångåriga fängelsestraff eller döden.

Tycka synd om-taktik

2010-10-07T21:37:00.002+02:00

"Tycka synd om"-taktiken har firat nya politiska segrar den senaste tiden. Det är uppenbart att det som Junilistan, Ny Demokrati och Piratpartiet lyckades med också fungerat i detta val. Om bilden kan sättas att det är alla mot en så väcks mångas medkänsla och man tycker synd om. Om bilden är att de etablerade vill förhindra någon som vill sticka upp, då tar vi parti för uppstickaren. David mot Goliat och då vinner alltid den lille. Konstigt att den läxan är så svår att lära.

Det blev spinn på Mona Sahlins försök att vinna röster genom att peka finger mot Fredrik Reinfeldt för otydlighet vis-a-vi Sd. Spekulationerna skapade utrymme för att trissa upp frågan till "ta-inte-i-med-tång"-nivå. Sd måste ha jublat och tackat för trampolinen in i Sveriges Riksdag.

Och sedan har det i olika sammanhang framställts som om riksdagen skulle närma sig sandlådenivån. Finns skäl för självkritik, visst. Men, själv blev jag förvånad när jag veckan efter valet upptäckte journalister som gick runt och tittade sig omkring för att se vilka scener som kunde utspelas i riksdagshuset. Leken gällde vem skulle sitta med vem. Var kunde Sd-ledamöter få sina rum. Kunde inte undgå kommentaren att det var viktiga journalistiska uppdrag som utfördes, för medborgarnas upplysning. Och svaret blev i stil med, det finns inget att skriva om. Så illa kan jag inte tänka mig att det var. Men, däremot kan jag tänka mig att det spekulerades vilt om olika kittlande scenarier som kunde uppkomma. För spåret låg ju utlagt, för att spegla fortsättningen på det kittlande dramat från valrörelsen. Alliansen hade ju vunnit och höll ihop, ingen spänning. Hur skulle det gå med de rödgröna? Där fanns lite drama att spekulera kring - men de toppade inte spänningen kring Sd. Min fundering är om sandlådan är en illusion som skapats för att fylla ett medialt tomrum? Må den då spricka när vi snart går in i den politiska processen. Då är det upp till alla att visa korten, låta dem granskas och debatteras inför kommande beslut. Vi ska möta oppositionen med tydlighet i värderingar och syna deras förslag. Vi ska ta debatten och besluten.

Cirkus Sahlin snurrar vidare

2010-10-02T13:34:00.006+02:00

Har verkligen förundrats över hur socialdemokraterna agerat mot slutet av valrörelsen och nu inför riskdagsstarten. Mona Sahlin har envetet sökt fokusera på Sverigedemokraterna och att hon inte vill ha med dem att göra. Gott så. Men hon har också hela tiden krävt besked från Alliansens partier om deras syn. Om Allianspartierna kan tänka sig regera med stöd av SD, aktivt eller passivt. På det sättet har hon aktivt lyft in dem i den politiska debatten. Men hon har debatterat om och inte med dem. Känns ändå som ett mycket märkligt politiskt fokus av den som vill vara oppositionens ledare.

Jag frågar mig varför? Hörde också Lars Ohly idag (lördag). Inte bara Mona utan även han talar om vikten av en majoritetsregering. För hans del bara en vänsterkartell förstås. Det känns som om både Mona Sahlin och Lars Ohly nästan krampaktigt talar om vikten av en majoritetsregering. Varför?? För Mona Sahlin och socialdemokraterna som överlevt en stor del av sin regeringstid som minoritetsregering borde det inte vara livsavgörande med majoritetsregering. Men, just nu verkar det vara så. Är denna envetna fokusering på majoritetsregering ett mantra som vänsterkartellen upprepar för att hålla liv i sin kartell? Är de rädda för att om detta fokus upphör så upphör kartellen?? Om det visar sig att en minoritetskartell fungerar så kanske det börjar ifrågasättas om alla behövs i vänsterkartellen??? Är Lars Ohly rädd att på nytt bli akterseglad??

På måndag ska vi rösta om talman och vice talmän. Här var det förra gången strid. Socialdemokraterna ansåg att det största partiet i riksdagen ska inneha talmansposten. På det sättet har de vant sig att det ska vara. Även om det inte alltid gällt. Men, de vill ha monopol på vissa positioner och tolkningsföreträde. Nu vann dock Alliansen förra gången och vi var ense om att det störta partiet i det vinnande laget skulle inneha talmansposten. Men, nu vill Mona Sahlin efter att ha förlorat stort och nästan tappat positionen som största parti, lägga en massa prestige i att kunna ta strid om talmansposten. Inte strid i sak, och nog inte om person men - ändå strid. För hon accepterar i grunden att talmansposten ska baseras på block. Hon lägger fram ett röd-grönt förslag. Först försökte hon och de rödgröna med förre talmannen Björn von Sydow som har ett stort och brett förtroende. Men, han avböjde då han inte ville riskera bli vald med röster från Sd. Han såg väl att han kanske kunde bli vald. Detta trodde många var en tydlig signal till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men icke så, hon framhärdar med att söka strid och testar nu med Kent Härstedt. Inget ont om Kent - eller som (s)-kollegerna kallar honom Kent Här och Därstedt. Men detta om något visar väl att de inte är seriösa, ingen som tror sig om att kunna bli vald ställer upp. Slutsatsen är att de vill regissera talmansvalet och säkra att det till alla pris blir en omröstning. Detta verkar vara det överordnade målet. Det är således vare sig i sak eller person man söker strid, det finns en annan agenda. Markering av att det är en minoritetsregering? Eller vill man söka strid kring ifall regeringen indirekt stöds av Sd? Eller vill man hålla liv i tanken på ett extraval för att skapa ett yttre tryck på sina frustrerade partimedlemmar?

Genom att markera att de inte bryr sig om vem som röstar på dem eller deras förslag tar de loven av sina egna argument. Det blir därmed helt OK att vinna en omröstning med Sverigedeokraternas stöd. Det som är OK för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väsnterpartiet är förstås lika OK för andra eller....??? Vad är motiven för denna sinnesförändring? Har Mona siktet inställt på att söka manöverera riksdagen in i ett läge där de kan tala om regerandets sönderfall. Och på den grunden resa misstroendevotum och hoppas på extraval??? Ska de under tiden visa upp en totalt ansvarslös opposition. Vill de på det sättet bilda skola för framtiden??

Centerpartiet har genom åren visat att vi kan ta ansvar även i opposition, även för att släppa fram minoritetsregeringar och lösa allvarliga frågor. Men med Mona Sahlin i ledningen för socialdemokraterna verkar det vara slut på ansvar och öppet för ökenvandring??? Är det fighten för Monas och Lars överlevnad vi nu ser eller är det bara en Potemkinkuliss för att dölja den inre upplösning som pågår????

Ska med intresse följa de nya turer som kan förutses. Cirkus Sahlin verkar snurra vidare =/ Och tänk om Sd ger en Judaskyss till både Vänsterkartellen och Alliansen. Tänk om gruppen t ex röstar på både Kent och Pär...Misstänker att de inte vill göra det för enkelt vare sig för Vänstern eller Alliansen.

Kvinnors frihet - hotas av fundamentalister???

2010-09-29T21:47:00.008+02:00

Känner att jag måste lyfta upp de kvinnor som försöker göra skillnad, som vågar säga enough is enough. Hade för avsikt att titta på lite valsiffror men lyssnade samtidigt allt mer på Korrespondenterna. Det var oerhört intressant - igen.
Jag sitter ju i styrelsen för Svenska Institutet i Alexandria. Försöker på olika sätt få den dialogverksamhet som vi ska främja att lyfta kvinnornas situation. Denna kväll lyfte de upp de religösa fundamentalister som finns både här och där, över hela vår värld. Det som jag under mina tidigare år uppfattade som ett krympande problem har ju de senaste decenniet kommit att snarare växa.

I religionsfrihetens namn, som är viktig att hävda - söker man nu ta allt fler steg in i samhället för att påverka. Och den påverkan handlar inte om att man skall ha rätt till sin tro och att få utöva den. Det handlar om en samhällsyn som lämnat förnuftets väg. Tron handlar om hela livet, om hela samhället och därmed blir den enes frihet den andres tvång.

När nu de ultraortodoxa i Israel inte bara driver konflikter och hotar fredssamtalen, utan uppenbart också lyckats få alltfler busslinjer med åtskillnad mellan var kvinnor och män får sitta - då tror jag inte mina öron. Ortodoxa judar som inte kan se på en kvinna, utan tilltalar via män, som döljer sina ansikten för att slippa se kvinnor. Och samhällets politiska företrädare ser på och verkar acceptera. Är detta verkligen sant?? Uppenbarligen. Det går en ortodox religös våg genom delar av Mellanöstern och den syns också i Israel. Det finns ju så många gemensamma kulturdrag. Men, varianter av denna ortodoxi syns också i USA: kristna höger och här i Europa - även spår hos oss. Det är den patriarkala synen som frodas i ortodoxa eller alltmer fundamentalistiska kretsar. Smittspridning pågår.

Det är hög tid för oss att vakna upp och reagera. Det är uppenbart att det finns kvinnor som både stängs inne och som söker säga ifrån. Här har vi ett tydligt uppdrag att bilda kvinnlig kedja för att stötta de som vågar hävda sin rätt, sin frihet som människa. Vi måste ta debatten mot fundamentalister av alla sorter. Jag vill därför passa på att uppmärksamma på den ortodoxa judiska författarinnan Naomi Ragen som utmanar genom att dra en tydlig red-line. Hon driver sin rätt och hon är tydlig. Läs gärna om hennes kampanj - I´m not sitting at the Back of the Bus här: http://www.naomiragen.com/Columns/I%20Am%20Not%20Sitting%20at%20the%20Back%20of%20the%20Bus.htm.

Jag ska ta med mig detta och funderar på kloka råd om hur jag och vi kan gå vidare - även i dailogarbetet i ME. Om du har tankar så hör gärna av dig. Kvinnor är nyckeln till förändring, för frihet och mänskliga rättigheter för flera - inte färre.

Kristen höger även här?

2010-09-27T15:58:00.003+02:00

Så här i efterdyningarna till valet kan jag inte låta bli att fundera över en del strömningar jag mött i valrörelsen. Många talar just nu om Sverigedemokraterna och ägnar tid åt att spekuera kring deras rasistiska rötter. Fullt förståligt, men själv funderar jag mer över vart de är på väg och vad som händer i väljarkåren.

Lär väl få vänta på SOM-institutets redogörelse för detta så småningom. Men helt ovetenskapligt har jag denna gång mött personer i valrörelsen som står för en oerhört värdekonservativ hållning, flera av dem har starkt religös hållning till världen. När jag lyssnar till en del av de budskap som Sverigedemokraterna går ut med så har de ju skruvat sig för att passa dessa väljare. De går till storms mot muslimer på samma sätt som delar av den kristna högern i USA. Det låter ibland som att de skulle haft några utsända på Teaparty-rörelsens möten. Inte för att det är någon kopia, långt därifrån. Men det finns strömningar som söker sina företrädare och som jag funderar om SD söker fånga upp.

De politiskt kontrastsökande religösa grupperna finns också i Sverige. De finns även hos många nysvenskar. Det ökade religösa politiska inslaget är en strömning som nog finns skäl att granska lite närmare och fundera på vart det tar vägen. Här har vi sekulära politiker lite svårt att både se, förstå och ännu mer ta debatt med dessa. Politiska värderingar i debatt med trosuppfattningar är ingen enkel ekvation. Men frågan är om vi inte måste försöka oss på att hitta någon formel för det. För frågan jag ställer mig är om vi inte är på väg att få en kristen höger även här?

Fredssamtal hotas

2010-09-26T13:14:00.003+02:00

Rapporterna från Västbanken/Israel är många idag. Ska Israels regering förlänga det s k byggstoppet eller inte? Oaktat utgången så är det ju helt klart att alla bosättningar på ockuperad mark är olagliga. Detta måste Israel erkänna för sig själv och för andra. Det som väntar är således en förflyttning som kommer att bli kostsam för hela det israeliska samhället. Kostsam både humant, ekonomiskt och opinionsmässigt.

Minns att jag upplevde det mycket speciellt att Israel faktiskt både bygger upp infrastruktur och samhällen i det blivande Palestina. Delvis byggs faktiskt detta av palestinier men med israelisk finansiering. Den dagen en Palestinsk stat utropas så kommer den att omfatta huvuddelen av det som byggts för bosättarna. En viktig fråga för oss alla måste vara att föra diskussionen om detta. Det finns ju rätt många som upplever att all mark, alla områden som tagits i anspråk av bosättningar är en del av Israel och att man koloniserar Palestina. Men, även om det finns de i Israel som driver den linjen så måste de mötas av klarspråk. Inte minst från omvärlden.

När nu frågan står på högkant kring förlängning av byggstoppet står mycket på spel, för alla. Inte minst för människorna i regionen. Ett slut på fredssamtalen nu och sedan? Vad följer då? Alla är ju på det klara med att det inte finns en militär lösning, bara en politisk. Men, ett slut kommer att öppna för nya attacker och motattacker. Igen. Och en förlängning av byggstoppet kan innebära att den israeliska regeringen faller, men för min del är det inte ett problem. Däremot är det riktigt illa om Abbas/Fayed nu skulle försvinna från den palestinska arenan. Men om de skulle säga ja till fortsatta förhandlingar, med fortsatta bosättningar - har de då kvar någon trovärdighet. Vad bjuder då Netanyahu? Stopp för fortsatta rivningar i östra Jerusalem?? Flyttning av muren från ockuperad mark, slopade vägspärrar??

Det är mycket som står på spel och jag hoppas att Obamas tydliga vilja att göra skillnad i detta ska kunna bli framgångsrik. Men, måhända finns här också ett spel för att påverka kommande kongressval. Netanyahu och extremhögern i Israel vill gärna främja den kristna högern i USA. Men jag hoppas att de som röstade för förändring står upp för att göra den möjlig när viljan nu ska prövas i höst. Det blir på många sätt en tuff utrikespolitisk höst vi går till mötes. Här och där.

Efter skogen - TACK

2010-09-23T15:17:00.003+02:00

Tog på mig för en rejäl promenad för att glädjas åt hyfsat väder denna höstdagjämning. Sneglat på valmyndighetens resultattavlor och väntat. Verkade som om två valdistrikt aldrig ville bli färdigräknade, typiskt nog i Södertälje. Hittade faktiskt både lite svamp och blåbär. Så kom då äntligen signalen att rösterna i Stockholms län var färdigräknade.

Förstår att vissa känner besvikelse över kryssandelar. Visst hade det varit toppen att få bli personvald. Men, det är sannerligen inte lätt i vårt län. Själv ska jag erkänna att jag är oerhört tacksam. Jag känner ju själv att jag som utrikespolitiker varit mer borta än hemma, varit mindre medialt närvarande än förut och inte funnits på nätet så hett som jag borde göra. Så visst såg jag framför mig att jag skulle bli akterseglad av andra glatt kampanjande kompisar i länet. Har själv kvar en hel del jante i mitt bagage och därmed blir det mindre kampanjande för egen del.

Jag konstaterar att kryssviljan ökat med röstetalet. Det säger säkert något om bra kandidater på listan och vikten av kampanjer. Vi låg på i runda tal 4245 kryss 2006 och nu ligger vi på 6060. Det syns att kampanjer i vart fall ökar intresset för att kryssa och förhoppningsvis att välja också. Är mot den bakgrunden mycket tacksam över att ändå ha fått flest kryss. I sanning, det trodde jag inte. Jag ska nu fundera över hur jag ska kunna mostvara ert förtroende. Är öppen för idéer på hur jag ska jobba för att du ska känna att du är med, kan påverka. Att kunna ha en dialog i frågor som du och jag tycker är viktiga - även mellan valen. Inte alltid lätt, men viktigt. Visst finns det telefon, SMS och mail, visst har jag lyssnat hittills. Men finns det något annat att göra? Facebook-grupper, blogg....??????? Vad tycker du? Vad vill du???? Har du motionsuppslag så är jag idel öra. Än en gång TACK FÖR FÖRTROENDET!

Sjukt eller inte??

2010-09-22T21:14:00.002+02:00

Måste säga att jag börjar fundera över hur vår sjukförsäkring fungerar. Detta efter att ha hört GD:n idag. Det må vara något skumt med enskilda fall så som de speglas i media. Sällan att hela sanningen ges. Men, oaktat detta känner jag klar irritation över om vi har ett så fyrkantigt sjukförsäkringssystem att enskilda kommer i kläm.

För mig var det otvetydigt att det gamla systemet måste förändras. Det såg inte människor. Många var de personer som fastnat, utan att någon upptäckt detta. År har lagts till år utan att någon efterfrågat dem. Att ha en tidsgräns är därför bra. Det tvingar fram action. Då ska alla prövas mot arbetsmarknaden för att se om man kan arbeta. Om man kan jobba ska man få hjälp att hitta jobb. Om man ändå i arbetsprövningen visar sig vara för sjuk ska man åter söka sjukförsäkring och fortsatt rehabilitering. Detta bygger ju på att man ska kunna komma tillbaka i jobb, helt eller delvis. Bra.

Men nu stör det mig om det är så att människor som är för sjuka för att jobba överförs till Arbetsförmedlingen - för principens skull. Att de ska ta vägen via AF och aktivitetsgarantin för 3 månader- därför - känns som att gå över ån efter vatten. Det känns fyrkantigt och mer systemkramande än vad jag gillar. Jag frågar mig om vi här åter håller på att få ett omänskligt system, fast på ett nytt sätt. System som producerar meningslös rundgång msåte kunna kortslutas. Och här är jag väl medveten om att jag inte har detaljkunskaper om systemet. Men, det känns som att jag måste söka mig detta. Irritationen börjar växa :(

Valspaning pågår

2010-09-21T17:02:00.002+02:00

Ser ut över landet så gott tiden räcker för att se vad som ser ut att ha hänt, om man bara ser till siffror. Det är spännande, vad döljer sig där bakom? Om man ser till valet så finns ju den tydliga trenden att Moderaterna växer tillsammans med Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Alla andra tappar i varierande grad. Det ska vi naturligtvis fundera över orsakerna till?

När man tittar på avvikarna så finner man Stockholmsregionen - kommun och län. I Stockholm tappar Moderaterna nästan lika mycket som Centerpartiet vinner men även Kd ökar lite. Sedan stämmer trenden. I länet vinner Moderaterna mer än oss men båda ökar medan övriga tappar, förutom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som följer trenden.

Ser man under ytan i länet finner jag kommuner där Centerpartiet eller Folkpartiet på grund av tydlig lokal profilering i sakfrågor, vinner starka framgångar på i första hand Moderaternas bekostnad. Annars följer en svag uppgång för (c)i de Stockholmsnärmaste kommunerna. Trenden avtar dock och i de yttre regionkommunerna backar centerpartiet. Sedan finns det lite olika skäl bakom, som personfrågor, lokalpartier som bildas eller tappar m m. Men, notabelt är att där moderaterna varit väldigt dominerande tappar de, som i Täby, Vaxholm, Danderyd, Lidingö. Finns det någon lärdom att dra här för oss??

Socialdemokraterna avviker i några fall. De går starkt Stockholmsregionen i Sigtuna och i Södertälje. Men också i t ex Gullspång, Åmål, Robertsfors och Håbo. Varför???

Ser jag ut över landet finns likartade tendenser. Vi tappar minst i Göteborg och Malmö, så stora städer går något bättre. De stora procentuella tappen finns på Gotland samt i Kalmar, Gävleborg, Dalarna, Jämtland, Värmland, Västra Götaland norra, Västerbotten och Västernorrland. Här är tappat över 2% enligt valnattens resultat. Vad är orsaken till detta? Tål att fundera över...och säkert inga solklara eller enkla sanningar. Varför???

Ser jag på Norrbotten som ligger under -2% hittar jag tre tydliga utstickare. I Kiruna går vi lokalt fram rejält med 13,8% enligt valnatten och där rasar det lokala Kirunapartiet. I Arvidsjaur är det rejäla kast där centerpartiet gör en rejäl framgång, på socialdemokraternas bekostnad. Återigen en tydlig lokal politisk fråga. Det ser vi även i Älvsbyn. Och i Arjeplog. Lokala frågor har betydelse, det vet vi. Liksom personfrågor kan ha detta. Lokal politik kan också dra riksdagsvalet. Men utan lokal tydlig politik slår rikstrenden igenom.

Det finns några tydliga fästen för FI och Piratpartiet - studentorter främst - men genomslag för FI bara i Gudruns hemkommun Simrishamn. Annars finns en brokig floara av lokala och nya partier. I många fall lockar de med ortsnamn. Det må gälla Södertäljepartiet, Järnapartiet eller Grythyttelistan, Framtidspartiet i Lekeberg, Götene framtid, Ödeshögspartiet, Filipstadspartiet, Norapartiet, Hela Edas lista m fl. Noterar att det nationalsocialistiska Svenskarnas parti är synliga även i Mönsterås, inte bara i Grästorp där de fick mandat. Mörkret sprider sig och det beror inte på att det är höst. Ser att det också finns lokala varianter av typen Välfärdspartiet och många med demokrater i namnet. Man kan fundera över vad detta egentligen står för. Något att fundera över för oss??

Avslutningsvis noterar jag att vi har ett antal mandatlösa kommuner alltjämt. I Stockholms län bytte vi Huddinge mot Botkyrka. Sedan följer Malmö, Göteborg, Helsingborg, Landskrona, Öckerö, Åsele, Malå och Gällivare. Således saknar Centerpartiet mandat i 9 av landets 290 kommuner. Varför???

Visst finns det något att lära av detta också? Men, det viktiga är att vi drar lärdom och funderar över vad vi vill uppnå nästa gång - supervalåret 2014. Då väljer vi först till Europaparlamentet i juni och sedan till riksdagen 2 söndagen i september.

Valanalys krävs

2010-09-20T20:22:00.003+02:00

Då är nu detta val historia. Något att lära av, samtidigt som vi blickar framåt för att forma framtiden. För min egen del är jag inte förvånad över att vi nu har SD i riksdagen. Befarade ett tag att de skulle bli ännu större, när jag lyssnade till de sista dagarnas samlade fokus på att prata OM Sverigedemokraterna. För mig obegripligt. Såg framför mig Junilistans sista dagar inför Europaparlamentsvalet. Men måhända kom de "hemliga" opinionsuppgifterna från socialdemokraterna att locka tillbaka en del missnöjda (s)-väljare i sista kurvan. När man fick upp vittringen på regeringsmakten lockade det säkert några som hoppades på regeringsskifte. Annars hade kanske raset för socialdemokraterna blivit större.

Samtidigt har Alliansen nu fått förnyat förtroende och det ÄR historiskt. Vi hade en borgerlig period under Fälldin 1 och 2. Nu finns det en ny möjlighet. Det är i sak väldigt positivt att vi nu kan få fullfölja en förnyelse av Sverige för att bli både mer klimatsmarta och företagsamma, för ökad frihet för den enskilde, för att säkra att det lönar sig att både studera och arbeta. De möjligheterna ska tas tillvara.

Men, detta får inte skymma att också Centerpartiet har gjort ett dåligt val. Detta tydligt i förhållande till de mål vi satt upp. De framgångar som gjorts i vissa kommuner, procentuellt i riksdagsvalet i Stockholms kommun och län får inte skymma att vi missat att nå ökad styrka. Det innebär inte att vi ska gräva ner oss och sura, det innebär att vi måste erkänna fakta, analysera och söka en strategi framåt.
Det är extra tufft i ett läge när Alliansen firar det som är Moderaternas framgång.

Nu måste vi verkligen våga lyfta på täcket och resonera igenom vart vi vill bära hän. Programarbetet kan vara en sådan möjlighet, men det räcker inte. Vilken är vår samlade politik. Hur arbetar vi med att få fart på det politiska utvecklingsarbetet -även om idéerna sticker ut i relation till Alliansen. M m m m...Tankarna om att gå vidare i Alliansarbetet måste i den delen bli beroende av den interna dialog som krävs och strategin för framtiden.

Återkommer i ett kommande inlägg till en analys av läget i landet. Har ägnat hela dagen åt att djupdyka i valstatistik över landet.

Afghanistan

2010-09-17T22:12:00.003+02:00

Om några timmar öppnar vallokalerna i Afghanistan. Inte överallt, men på fler ställen än om Talibanerna skulle återkomma till makten. Det torde knappast bli ett fritt och problemfritt val denna gången heller. De som ställer upp och deltar - både som kandidater och som väljare riskerar livet. Men, som en kvinnlig kandidat sa - det gäller att kämpa för ett bättre Afghanistan.

Jag hoppas att valdagen kommer att förlöpa utifrån omständigheterna bra. nu finns det många närvarande för att säkra valet. Men hoten är många och för de som är redo att sätta livet till, finns det alltid sätt att slå till för att söka bygga rädslans terror.

Noterar att också våra svenska trupper har drabbats av olika vägbomber dessa dagar. Det kan finnas många skäl, men känner också att det kan finnas risk för ökad fara till följd av valet hos oss på söndag. Det har ju hänt förut att man sökt påverka den nationella debatten genom att gå till angrepp. Det var för att förhindra att vi utsatte våra soldater för fara som vi vid vårt senaste riksdagsbeslut säkrade en mycket snabb behandling. De som vill kasta ut utländska trupper gör sitt bästa för att påverka debatten i länderna som sänder trupp. De söker särskilt påverka vid sådana tillfällen då beslut ska fattas och då deras agerande kan stärka de som vill dra sig ur.

De val som stundar kan innebära ökat våld i Afghanistan. Låt oss bara hoppas att säkerhetsstyrkorna och människorna hindrar detta. Demokratin måste segra.

Kläder - ditt val eller statens??

2010-09-15T09:43:00.002+02:00

Kan inte låta bli ett kort inlägg om den franska senatens beslut att förbjuda ett klädesplagg på offentlig plats. När vi kampanjar för kvinnors frihet att få välja själva, kritiserar talibanerna för att de tvingar kvinnor att bära burqha när de går ut - så kommer här ett statligt beslut i klädfrågan. Jag måste säga att jag är upprörd.

Det är helt okey att kräva att man visar ansiktet om man jobbar i vården, i kassan eller i skolan - för att ta några exempel. Då handlar det om att man kan identifieras, att de man har kontakt med ska kunna se varandra i ögonen och avläsa ansiktsuttryck. Det handlar om yrkesroller där det krävs öppenhet och tilltro mellan människor.

Men, däremot känner jag mig arg över om staten skulle ange vad jag INTE får ha på mig om jag går på gatorna. Det är oerhört störande. Frankrike har först bestämt sig för att kollektivt utvisa romer och nu förbjuder de ett klädesplagg. Vad blir nästa steg?

Efter detta skulle det inte förvåna mig om den nya "fighten" mellan länder blir att förbjuda olika klädesplagg. Tänk om länder som har muslimsk kultur börjar kräva att alla bär burqha på deras gator och torg. Kommer vi dit som turist ska vi göra detsamma. Frankrike är i vart fall ett land som måste vara tyst om det skulle inträffa. De har ju öppnat dörren för en sådan utveckling. Illa, illa tycker jag.

Val om ny grundlag #val2010 #centerpartiet

2010-09-13T09:37:00.006+02:00

I Turkiet var det igår folkomröstning om förändring eller inte av deras grundlag. Det var många olika förslag till tillägg. I grunden handlade det om att stärka Turkiets demokratiska struktur. Det handlar om makten över militären men också om de högsta domarna. Hoppas vi nu slipper se historien upprepa sig, att Turkiet nu fortsätter vägen som bär in i EU.

I Sverige har vi inte folkomröstning om det nya förslag till Regeringsform som riksdagen tagit ett första beslut om. Vi har i valrörelsen möjlighet att diskutera förslaget. Nu är alla riksdagens partier enig om förslaget så debatt uteblir. Jag känner bara att jag måste uppmärksamma att detta är en fråga - även i vårt val. Även vårt förslag till ny Regeringsform innehåller många stora och små ändringar. Det är en tydlig kompromiss, på sedvanligt sätt. Det handlar om att hitta en gemensam bas för hur vårt samhälle ska styras.

Jag och Centerpartiet hade önskat en mer federalistisk Regeringsform, ett entydigt personval utan spärrar, en starkare äganderätt, ett starkare skydd av det kommunala självstyret, en författningsdomstol - både en abstrakt och konkret lagprövningsrätt starkare skrivningar om nationella minoriteter, stärkt makt för riksdagen m m. Men vi drog utredningen så långt det gick denna gång. Det är därför jag ser valet och den uteblivna valdebatten som en signal om att det var en godtagbar kompromiss vi gjort. Den riksdag som väljs den 19 september kommer att få ta sitt andra beslut nu i höst. Därmed har vi en ny Regeringsform från 2011.

Den innebär att Valdagen nästa gång är den andra söndagen i september istället för den tredje. Den innebär att vi i alla val får samma spärr för personvalet - 5%. Idag gäller den i alla val utom till riksdagen där 8% krävs. Den nya grundlagen innebär en stärkning av äganderätten genom markören att man ska få full ersättning vid intrång. Vi inför ett nytt kapitel om kommunalt självstyre med förtydligande om proportionalitetsprincipen, möjlighet till kommunala extraval i extrema fall, krav på folkomröstning om 10% av väljarna vill ha det i en fråga som kommunfullmäktige har makt i. Vi inför möjlighet till konkret lagprövning för alla domstolar genom att slopa det s k Uppenbarhetsrekvisitet. Vi markerar vår Ursprungsbefolkning med en skrivning om samerna. Dessutom stärks riksdagens kontrollmöjligheter utifrån de erfarenheter jag m fl upplevde i bl a Tsunamigranskningen. Men alla utskotts kontrollfunktion markeras. Dessutom ska riksdagen alltid ha ett ord med i vem som ska vara statsminister efter ett val - en obligatorisk statsministeromröstning. Den nya Regeringsformen tydliggör att Sverige är medlem i EU. Vi markerar också andra organisationer som har direkt effekt på oss medborgare - nämligen Europarådet och FN.

Vill du läsa mer om detta se följande sidor:
www.regeringen.se/sb/d/108/a/137077
www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GX01KU19

Kommunister i regeringen #val2010 #centerpartiet

2010-09-09T09:39:00.003+02:00

Maud var glasklar i SVT:s utfrågning. Aldrig att jag sätter mig i en regering med kommunister! Där fanns ingen tvekan. Annat var det med Mona Sahlin. Hon ville inte heller ha med kommunisterna i sitt regeringsalternativ men vänstersocialisterna i hennes rörelse ville annorlunda. Nu sitter hon med kommunister i regeringen om Ohlyckan är framme.

Efter Mauds klara markör har det blivit en snackis i många medier om Vänsterpartiet är kommunister eller om de gjort upp med sin historia. Flera medier ifrågasätter vad som är så farligt med just kommunism? Jag häpnar!

Av detta drar jag slutsatsen att Maud klev på en för många öm tå. Det är allvarligt att socialdemokrater nu söker tona ner farorna med kommunismen. Det framställs som att Vänsterprtiet gjort upp med sin historia genom att Lars Ohly nu sagt upp sitt medlemsskap i Cubanska vänskapsföreningen och kritiserat Sovjetstaten. Men, detta är inte att göra upp med historien, det är att göra en kosmetisk makeover.

Det allvarliga är att Vänsterkartellen nu stärker de socialistiska krafterna inom Socialdemokratin och att de poltiskt samkör med kommunisterna i Vänsterpartiet. Allt under Miljöpartiets överinseende och gröna kamoflagemålning. Det är ingen tvekan om vart Vänsterpartiet strävar, att göra upp med det ekonomiska system vi känner. Det handlar om att driva på för ett statligt ägande inom flera områden, om kommunalt ägande på andra områden. Allt för att säkra det de kallar "demokrati". Det innebär att valda ombud ska äga beslutsmakten över allt. Privat ägande är avskaffat. Ur partiprogrammet läser jag: "Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter – den måste göras till folkets makt över samhället." Det är ett nytt sätt att säga att marknadsekomin som de kallar kapitalismen, ska avskaffas och ersättas av samhälleligt ägande. Det är därför de hyllar Chavez och riktar all sin kritik mot väst och mot USA. Där har de identifierat sina fiender.

Det är inte för inte som kommunister och vänstersocialister förenas i kampen för ständigt högre skatter och statligt återtagande av apotek och annat. De gör det under täckmanteln att förbättra välfärden. Men, i grund och botten är det en ekonomisk inriktning som leder mot avgrunden - också för välfärden. Det leder till mindre ekonomiskt utrymme och mindre egenmakt för dig. Vänsterpartiet färgar Socialdemokraterna mörkrödare. Det var vad striden som Mona Sahlin förlorade i grunden handlade om. Mona Sahlin sökte en annan inriktning när hon talade om samarbetet med enbart Miljöpartiet. Men hon och hennes falang förlorade och likaså alla mer liberala Miljöpartister.

Jag hoppas att Mauds tydliga signal och den debatt som nu följer bidrar till att tydliggöra att ränderna inte gått ur, att Vänsterkartellen har en tydlig Vänsteragenda - både i den nationella, Europeiska och internationella politiken. Det är en ulv i fårakläder som tagit form i Vänsterkartellen.

Religösa extremister

2010-09-08T22:16:00.005+02:00

Självklart ska vi hävda religionsfrihet som en mänsklig rättighet. Men, vi måste också ta tydlig debatt mot de religiösa extremisterna, varhelst de dyker upp. Det är en sak att ha och utöva sin tro, men när man utifrån denna tro vill forma hela samhället handlar det om någonting annat - om politik. Den ska inte ha någon skyddad tillvaro. Den ska synas och debatteras öppet.

Det finns de som anser att man genom att gömma sig bakom religionsfriheten, kan ha rätten på sin sida att göra vad som helst. Extremister finns inom alla religioner. Nu hör vi om en liten kyrka - 10 medlemmar?! - som offentligt ska bränna Koraner den 11 september. Så oerhört enfaldigt och dumt. Bokbränning har vi sett genomföras i totalitära sammanhang. Att bränna biblar, koraner, torarullar eller andra skrifter blir ett säkert sätt att tända eld på konflikter mellan religösa extremister. Det är medvetet något som görs för att hetsa, att angripa något man vet betydelsen av för de mest religösa av annan tro. Att göra det och samtidigt tala om religionsfrihet är helt obegripligt. Det skulle här kunna dömas som hets och det borde man kunna komma åt även i USA. Fördömanden är bra, men nog borde man kunna agera mot dessa religösa extremister också legalt.

Men, det finns ju så ofantligt många exempel på religös extremism. Ta Iran som ett annat exempel. Där ska flera kvinnor men även några män nu igen möta döden genom att stenas. Dödsstraffet är i sig oacceptabelt och måste avskaffas. Men i ett land som Iran känns det som ett gigantiskt steg när man fortfarande talar om att stena till döds. Återigen religös extremism som håller människor i ett järngrepp. De kraftiga fördömanden och den uppmärksamhet som tvåbarnsmamman fått verkar ha haft viss effekt. Men, tillåt mig tvivla på om den är långsiktig. Iran är ännu ett exempel på vad som följer i förlängningen i ett samhälle där man inte tar debatten mot religös extremism, precis på samma sätt som mot politisk extremism.

Ohly dyre vän #val2010 #centerpartiet

2010-09-04T19:51:00.004+02:00

Och så var det idag dags igen. Ett nytt utspel av Lars Ohly. Vänsterpartiet vill lägga 5% högre skatt på visstidsanställningar för att straffa arbetsgivare som inte ger fast anställning. Sedan vet vi alla att det följer en lagstiftning som ska ge rätt till heltid för alla, om Vänstertrion vinner.

Det ska kosta att komma in på arbetsmarknaden. Till alla företagare som våndas över om de vågar anställa blir det raka besked, anställ inte. Hårdast drabbar det förstås de som ännu inte har någon historia att visa upp, m a o unga och nya svenskar. För de unga rosar man dessutom tillvaron extra. Om Vänstertrion vinner blir du dubbelt så dyr att anställa direkt. Då fördubblas arbetsgivaravgiften för alla unga upp til 26 år. Som om inte detta räckte för att göra djungeln tätare kring arbetsmarknaden är man självkart inte beredd att röra LAS. Istället vet vi att både Ohly och Sahlin vill ha bort undantagen för de små företagen.

Själv stod jag och pratade med en företagare idag som också gav raka besked: "Om arbetsgivaravgiften fördubblas för mina unga, då får jag lägga ner." Ofta är det små marginaler för de små företagarna. Ofta får de arbeta dubbelt själva för att klara anställda och dessutom många gånger till lägre lön än sina anställda. Det är många små företagare beredd till för de tror på sin idé och vill komma vidare. Dom möts nu av Ohlys nya skattekrav.

Det ska kosta att vara företagare,är Vänstertrions budskap. Så vill Ohly säkra att vi inte har små företag som går med vinst. Då blir det lättare att både peka finger och ta över. Då får vi fler kommunala företag och färre privata.

Säga vad man vill om Lars Ohly och Vänstertrion, men de vet hur de ska höja kostnader för att anställa. Särksilt unga. Vi läser på affischer att de inte kan vänta. Men vi måte göra allt för att de ska få göra det. Nu är det upp till oss att kämpa för att de inte ska få chansen att straffa Sveriges unga, Sveriges företagare och nya svenskar. Straffa oss alla och våra möjligheter till välstånd och smarta kimatlösningar.

Rödgrön fastighetsskatt #val2010 #centerpartiet

2010-09-02T21:21:00.003+02:00

Hörde Peter Eriksson debattera fastighetsskatten och skatt på förmögna. Jag måste säga att de gör skäl för epitetet rödgrön fastighetsskatte-röra. Den ene vill undanta villor från den nya skatten på förmögna och den andre vill att de ska ingå. Men fastighetsskatt vill de ha. Ja, sedan ska fastighetsskatten och den på förmögna inbringa miljarder - men den ska knappast drabbba någon. Det är en handfull där och en handfull här som ska beröras. Ingen behöver vara rädd - utom de som direkt kan pekas ut. Väntar bara på att Expressen eller Aftonbladet avslöjar: "Här är de som ska betala de rödgrönas fastighetsksatt!! Hela listan på sid 5 - högst uppe till vänster."

Visst blir det märkligt med en skattepolitik som syftar till att pin-pointa 1% av svenska skattebetalare. Jag drar mig till minnes hur socialdemokrater insåg att det inte var lönsamt för Sverige med ett skattesystem som driver ut människor eller kaptial från landet. Människor som i många fall är mer rörliga än andra. Tänker på HM:s Persson men också på Kamprad och andra.

Min slutsats är att de söker blanda bort korten för väljarna. Väl vid makten kommer fastghetsskatten och förmögenhetsskatten åter. Där vill de hämta finansiering av alla sina löften, där finns sedelpressen. Varningsflagg hissad!

Din egenmakt hotas #val2010 #centerpartiet

2010-09-01T21:41:00.004+02:00

Nu känns det som om buden duggar lite väl tätt för att det ska kännas bra. Lovar Alliansen 1, lovar Vänstertrion 2. Men lovar Vänstertrion 3, lovar Alliansen 4. Detta alltid under förutsättning att det ekonomiska utrymmet tillåter. På det sättet kan man läsa hela Vänstertrions plattform. Det blir oerhört mycket åt alla och på alla plan, förutsatt att det ekonomiska utrymmet tillåter.

Personligen gillar jag inte denna typ av valrörelse där alla söker lurpassa för att neutralisera allt som den andre gör. Det känns som att det kan komma surt efter. Men nog har vi väl upplevt detta förut! Jo, men jag känner att årets valrörelse tar priset så här långt. Vänstertrion toppar allt. Hela deras retorik bygger på att bevisa att de alltid har 12 miljarder mer till välfärd där Alliansen sänker inkomstskatten. Det är Vänstertrions försök att koka ner valröreslen till att handla om det de önskar. För allt smör i Småland måste de visa att det behövs skattehöjningar. De måste i varje läge ha förslag som skall locka än den ena än den andra att rösta för skattehöjning. Det är ju det enda man kan vara helt säker på med Vänstertrion. För det vi vet är att Vänstrepartiet vill höja skatter på allt, att de vill bygga ut bidrag och offentlig sektor men strypa den privata. Socialdemokraterna kör en lightversion på detta - men när man ska få ihop budgetens löften återstår skattehöjningarna.

I slutänden handlar det om mindre egenmakt och mer makt till regering och byråkrater. Om detta står val-slaget. Det handlar om ekonomisk utveckling eller vänsteräventyr som vi sett i Europa med eländiga följder. Det handlar om ett framtidsinriktat eller bakåtsträvande Sverige. Det handlar om viljan att ta lead för klimatet, fred och frihet eller att ställa sig på läktaren med plakat och skrika högst.

Det kommer att bli en tuff avslutning på denna valrörelse. Ingen tvekan, underskatta aldrig motståndarna eller medspelarna. Räkna inte ut Mona. Men, låt oss hoppas att vi slipper förråande smutskampanjer.

SNF valbluffar? #val2010 #centerpartiet

2010-08-31T15:55:00.004+02:00

Har ju varje val haft en fight med SNF och deras valenkäter. De gör sig till sanningssägare när det gäller vad som är bra respektive dålig miljöpolitik. De gör det ibland utifrån att granska olika förslag som presenterats i riksdagen. Så var det när vi drev kretsloppsfrågorna från regeringsställning. Då var centerpartiet usla. Minns hur Lennart Daléus utmanade dem på debatt utifrån deras granskning och omdömen inför det valet.

Nu har de ånyo gjort en valenkät och finner då att de bedömer Miljöpartiet som bäst. Tätt följd av vänsterpartiet och så lyfter man kd och fp före Centepartiet. Måste synas tänkte jag och gick in och letade efter svaren. Och, som vanligt fann jag svar som är hur svårtydda som helst. De har ju också sin agenda. Bara man svarar ja eller nej som SNF vill, kan man sedan i kommentarer skriva bort både det ena och det andra men bli SNF-godkänd.

Tittade bland annat på en fråga om skydd av skogsmark över respektive under gränsen för fjällnära skog. Där gällde det att spara minst 100 000 ha över och 350 000 ha under gränsen. Där svarar FP ja och C nej. Rätt eller fel således. Men ser jag sedan på kommentarerna finner jag att fp skriver att de vill höja ambitionsnivån men inte binda sig till nivåer och Centerpartiet säger att man vill fortsätta stärka skyddet men inte binda sig till nivåer. Känns det som att SNF avslöjat stora avgörande skillnader för miljön?

Noterar att SNF:s frågor handlar väldigt mycket om stoppa, straffa och skatta. Flygskatt är en skatt som ger pluspoäng. Men, vi instämmer inte då vi konstaterar att flyget från 2012 ingår i utsläppshandeln. De vill vidare t ex ge myndigheter förordningsrätt. Själv känner jag i morrhåren att det blir mer jakt på de små företagarna. Själv träffar jag många som är irriterade på miljöförvaltningarnas agerande. Istället för mer av rådgivande och hjälp gäller avgifter och straff. Mer av den varan för inte miljöarbetet framåt, det skapar bara miljöirritation och motarbetare. Själv vill jag inte jaga människor eller småföretagare, utan stimulera och underlätta för alla att handla klimatsmart.

Sedan vill jag också varna för den hållning som SNF redovisar när det gäller skatteväxling, oberoende av skattetryck. De öppnar för vänstertrions relativitetsteori även när det gäller miljöskatter. Miljöskatterna ska öka i förhållande till skatten på arbete/inkomster. Men med det resonemanget kan det bli grönt ljust för vänstertrion att höja både mijöskatter och inkomstskatter. Då handlar det inte, enligt mig, om skatteväxling längre. Då handlar det enbart om klassisk skattehöjning. Det oaktat välsignelse från MP eller försök till grön kamoflagemålning. En väg som bär bakåt - inte framåt.

Besvärad Jan Eliasson ( s ) #val2010 # centerpartiet

2010-08-30T09:24:00.002+02:00

Kan inte låta att bli att fundera över val - både här och där. Just nu går vår valrörelse in i sitt mest intensiva skede. På onsdag öppnar lokalerna för förtidsröstning.Vilken möjlighet det är för oss. I många andra länder är detta en omöjlighet.

Tänker på Afghanistan som också går till parlamentsval denna månad. Söndagen före oss. Där har valarbetare till en kvinnlig kandidat först kidnappats och nu hittats dödade. En annan kandidat har också mördats. Ändå är det 2 500 personer som ställer sig upp och kandiderar till de 249 platserna. Fantastiskt. Det krävs mod för att bygga demokrati och det är vad dessa afghaner visar. Klart att de utmanar de krafter som inte vill se demokrati, inte vill se kvinnor kandidera och som vill destabilisera Afghanistan. Det kommer också krävas mod för att rösta, att gå till vallokalerna. Om de hårdföra talibanerna kommer tillbaka riskerar de som vågat bygga demokrati att straffas.

Jag frågar mig om de som kandiderar skulle vågat om alla utändska trupper sa att de nu planerar för att snabbt åka hem. Under den mandatperiod ni kandiderar för lämnar vi alla och ni får stödja er på biståndsarbetare, på era egna trupper och poliser. Det är ju annars det besked som vänstertrion ger och vill att alla andra också ska ge. Man kan tycka illa om hur USA agerat tidigare, för olika inslag i det som hänt - men blir slutsatsen av det att vi nu ska överge det afghanska folket och de som nu kandiderar för att bygga demokratin?

Jag såg SVT-debatten mellan Jan Eliasson och Carl Bildt igår. Oj så obekväm Jan Eliasson såg ut att vara. Har väl aldrig hört Jan Eliasson låta så svag, så inrepeterad och så tunn! Det var pinsamt. Tur att Carl Bildt var återhållsam. För annars hade jag tyckt ännu mer synd om Jan Eliasson än vad jag nu faktiskt gjorde. Jag såg tidigare Carl debattera mot Ohly - och där lät det inte inrepeterat. Helt annat än Jan Eliasson, men inte bätre för det. Alldeles märkligt blir det när Ohly söker påstå att det är hans tolkning som ligger i fas med Afghanistans och världens ledare. Patetiskt!!!

Sedan är det väl alldeles uppenbart att om vi börjar dra ner trupp våren 2011 måste frågan ställas om vi ska överlämna ledningen för MeZ till någon annan? Vi kan väl inte ha ledningen för säkerheten i området och samtidigt börja dra oss ur. Det ökar ju inte vår trovärdighet bland Afghanerna i området. Och hur ska vi bli trovärdiga i utbildning och stöd för den afghanska säkerhetsstrukturen. Hur jobbigt det än är med att arbeta i Afghanistan - det känns oerhört osolidariskt att partier som kandiderar i vårt trygga Sverige ger signalen till de som kandiderar i det otrygga Afghanistan att ni får klara er säkerhet själva. Visserligen har vi varit och vill vara i Afghanistan långsiktigt, men er säkerhet vill vi lösa med biståndsarbetare som inte tar ställning mellan er och hårdföra Talibangrupper. Tror vänstertrion att detta känns tryggare för blivande parlamentariker i Afghanistan????

Ohly vann om Afghanistan

2010-08-27T15:05:00.002+02:00

Så har då de Ohly hämtat hem ännu en seger. Vänstersvängarna i utrikespolitiken fortsätter. Ohly ville börja dra hem trupperna omedelbart och det blir 2011. Propositionen kommer att beslutas i riksdagen nov/dec 2010. Tidigare var socialdemokraterna och Miljöpartiet eniga om att de skulle utvärdera våra insatser under 2011. Men, nu behövs det inte längre. Det räckte med att Mona Sahlin reste till Afghanistan några dagar nu i sommar.

Visserligen sa hon då att vi skulle vara kvar så länge vår insats behövs, men nu har Ohly sagt sitt och då blir det vänstersväng. Kabulkonferensen la fast att den afghanska armén och polisen skulle ta över ansvaret för säkerheten från 2015. Förutsättningen för det är att vi då kunnat bygga upp deras förmåga. Men, nu ska Sverige smita ut från det vi påbörjat - alldeles oavsett. Det är det som är vänsterns praktiska solidaritet. Sedan ska man väl satsa bara på bistånd. Men, vem ska säkra att det inte blir som i södra Sudan? Där fick alla internationella organisationer lämna, av säkerhetsskäl. Är det Finland, Norge och övriga ISAF/NATO-länder som ska bygga säkerheten eller vem lämnar vi ansvaret till? Varför ska Afghanistan och afgahner överhuvudtaget tro på oss och vår vilja att hjälpa? Osolidariskt politik är min kommentar.

Både Och #val2010 #Centerpartiet

2010-08-25T10:56:00.002+02:00

För mig handlar valet denna gång om Både Och. Jag väljer både Alliansen och Centerpartiet. Jag väljer både Människa och Miljö. Jag väljer både Sverige och världen. Jag väljer både välfärd och valfrihet. Jag väljer både jobb och företagande. I min kampanj väljer jag både miljöbil och cykel, både högklackat och joggingskor.Jag kommer att blogga om min syn på detta kommande veckor och tala om det på gator och torg vid min mobila "valbyrå".

Jag är övertygad om att vi människor kan försätta berg och rädda klimatet. Jag är övertygad om att vi med kunskap, utmaningar i form av klimatkrav och morötter löser miljöutmaningarna vi står inför. Både här hemma och i världen. För mig handlar det inte om klimatnationalism, allt här hemma. Snarare handlar det om att göra insatser där varje krona når bäst effekt. Visst behövs både piskor och morötter. Piskorna för mig handlar om utmaningar, vissa skatter och tydliga krav - inte om att straffa människor. Morötterna handlar om sänkta skatter, att göra det möjligt för alla att faktiskt handla klimatsmart om man anstränger sig lite. Jag är övertygad om att vi alltid når bästa utfall om vi människor känner att vi har ett val, att vi inte jagas. Om vi är jagade eller känner oss trängda tenderar vi att slå tillbaka och i protest göra tvärtom. Barnsligt, dumt - men mänskligt.

Därför vill jag både höja skatter på det som skadar miljön - som koldioxidskatt och sänka skatt på arbete som vi vill ha mer av. Klassisk skatteväxling således.

När jag tänker på Alliansen så finns det ju skillnader i synen på detta. Men här har Centerpartiet ett självklart ansvar att gå före - så som vi gjort när det gäller fossilfria fordon med miljöbilspremie, fordonsskatt och nu supermiljöbilspremie. Vi vill inte jaga människor eller bilar - bara utsläppen. Så ska vi gå vidare. Om vi höjer miljöskatter ska vi sänka skatt på inkomster. Då får alla chansen att handla klimatsmart.

När jag tänker alternativet till vänster ser jag vissa intressanta förslag. Men, mitt dominerande intryck är att vänstern och socialdemokraterna använder miljöpartiets miljöskatter till att höja sina bidrag. Följden för människor blir enbart skattehöjningar och det såg vi i gårdagens ekonomidebatt också. Deras vårbudget var övertydlig på detta. En röst på Miljölpartiet är i själva verket en röst på Ohly och resultatet blir en grönt kamoflagemålad skattechock.

Brytningstider som förälder

2010-08-22T14:11:00.002+02:00

Ägnar just nu mycket fokus åt min yngsta dotter - Katarina 18. Tisdag fm har vi vinkat av henne på Arlanda,på väg mot Frankfurt med siktet inställt på Los Angeles. Hela hösten ska hon studera där.
Det känns som jag upplevt det här förut. Förra året vid den här tiden hade vi sedan en tid vinkat av Johanna inför en liknande tur västerut. Nu är det fullt fokus på henne och jag har svårt att skriva här och göra valjobb, men från tisdag fram till 19september gäller valet.
Det känns som en brytningstid, även om jag försöker tona ned det för mig som förälder. Kanske för att jag förstorat allt. Försöker minnas min egen känsla, när jag bara flyttade till Uppsala för att läsa Statskunskap. Kommer inte riktigt ihåg, men minns att min mamma tyckte det var jobbigt. Helt klart är det en speciell känsla att någon som varit så nära, under så många år, packar väskorna och åker. I det här fallet till en annan världsdel.
Oj så man håller tummarna, önskar att allt blir toppen och så förflyttas fokus till att längta efter att hon kommer hem igen. Nya utmaningar för den som åker, men också för föräldrar. Att lära och utvecklas av för alla, även för en mamma som älskar sina barn och njutit av de små vardagliga mötena. Får väl likt förra hösten lita till Skype, blogg och facebook. Får väl också växa upp som förälder.

Sahlin positiv till Butler i T-banan #val2010 #Centerpartiet

2010-08-17T11:39:00.004+02:00

Trodde inte mina öron igårkväll. Socialdemokraterna föreslår Butler i T-banan för att få livspusslet att gå ihop. Någon riktigt klurig partistrateg måste ha tänkt - lääänge. Resultatet blev Butler-utspelet för att lösa vardagstjänsterna i tunnelbanan. På alla stationer? Och dagis, ska det också bli. Så himla lämpligt, vilken fantastisk miljö för ett dagis. Barnen kan leka med tåg hela dagen eller...? På alla stationer? Och sedan tvättinlämningen, på alla stationer? Nja, det ska variera beroende på resenärernas behov - hi,hi,hi. Vem ska avgöra behoven, hi, hi, hi?

Trodde ännu mindre mina ögon när jag ser att Mona Sahlin ger sitt stöd till Butlern i T-banan. Är det den kollekitva Butlern som är Sahlins svar på RUT? Uppenbart känns det bättre för (s)-ledningen att lämna uppdrag i T-banan till Betjänten än att lämna uppdrag till RUT att göra tjänsten hemma. Och fullt pris ska ju gälla för Betjänten, för säkerhets skull. Torde vara många som satsar friskt på detta. Funderar på om det är Ylva Johansson som tröttnat på RUT och vill ha Butler istället?

Först skrotar man RUT som löser vardagspusslet på hemmaplan och sedan vill man bygga upp Butler-tjänst vid T-banestationerna. Vettlöst, och något som man inte vet om man skall skratta eller gråta över. Om det nu finns marknad så finns det säkert också både butiker, tvättinrättningar och annat som knackat på för att få bygga ovan eller inne på stationerna. Släpp fram marknaden och slå klåfingrigheten på fingrarna.De 900 000 som använt RUT och ROT måste i vart fall få ännu ett skäl till varför man ska välja bort Sahlin&Co den 19 september.

Val i Burma - och i kommunerna #val2010 #centerpartiet

2010-08-13T10:05:00.006+02:00

Noterar att den Burmesiska regimen nu fastställt datum för "val" - till den 7 november. Här har vi ett övertydligt exempel på ett riggat val. Militärjuntan håller landet i ett järngrepp. Att i detta läge tala om val blir närmast tragiskt. Burma som höll sitt första allmänna val 1947 har sedan militärkuppen 1962 haft ETT val 1990 - ett stulet val. Då hade först Aung San Suu Kyi satts i husarrest, likväl som andra ledande företrädare för -NLD - Nationella Demokratiska Förbundet. Det partiet hade hon bildat och var ordförande för. Men trots husarresten vann partiet 392 av de 485 platserna. Det ledde militären till att omdefiniera valet och underkänna resultatet. Med de Vallagar som nu formats har NLD beslutat att inte registrera sig. Efter dylika konstruktioner och fängslanden av ledande oppositionspolitiker tyckte väl militärjuntan att tiden idag är mogen att spela upp denna Valfars. Men - ingen låter lura sig - inte heller folket i Burma. Men, de kanske med hot om våld - tvingas delta i detta drama.

När jag lyssnade på dagens Eko var det inte bara Burma som fångade mitt öra - utan även riggade kommunval i Sverige. En fråga jag kämpat rätt länge med nu och motionerat om (http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2006/07&bet=K367). Här kan de stora partierna i de ca 79 största kommunerna forma "sin" kommun så att det gynnar dem. I dessa kommuner, till skillnad från i övriga, är valet inte proportionellt. Det kan bli spärrar på över 6%. Orimligt - javisst. Osynligt för väljarna - javisst. Därför finns det inte någon press att ändra systemet. Rimligt vore att i likhet med landsting- och riksdagsval införa antingen utjämningsmandat och småpartispärr eller slopa valkretsindelningen och ha en tydlig spärr - i alla kommuner. Men se det vill inte (s) och (m) - särskilt inte i Stockholms stadshus, där de också fått stöd av folkpartiet. Och därför får vi nog bara se ännu en Utredning. Det var i vart fall slutsatsen vi kunde enas om i Grundlagsutredningen. Den nya ännu inte tillsatt - vad jag vet. Men - vi som vill förändring - kan i vart fall hålla grytan kokande.

Länge leve särintresset #val2010 #centerpartiet

2010-08-12T10:18:00.003+02:00

Nu närmar sig intensivskedet i valrörelsen. Moderaternas partisekreterare går ut och säger att de nya nu vill bli Hela Sveriges parti. One size fits all tänker jag på - och känner att jag mött den tanken förut. Mötte den i Rwanda när jag talade med den nu omvalde Kagame. Mött den i annan modell i både Kina och Vietnam eller för den delen i Angola och Sydafrika. Det styrande partiet - Makthavarna. De som företräder högre värden än sitt folk. Ja, nu överdriver jag kanske du tycker - och visst. Men, nog finns det spårbarhet i tänket - där och här - Partiet med stort P ;/

Misstänker att socialdemokraterna som vant sig vid att ikläda sig den rollen just nu våndas. De funderar nog som bäst på hur de ska kunna göra om det moderata reptricket. Båda önskar sig nog till ett tvåpartisystem i Sverige. När vissa talar om att ideologierna är döda så handlar det bara om vem som är bäst på att vara makthavare - eller? Handlar om Person -er och inte om Partier. Utvecklingen skapar något nytt - eller är det bara något gammalt?

Min tro är att vi behöver synliggöra och diskutera både ideologier och intressen. Hur vi värderar olika intressen, hur vi väger av säger ju en del om vår ideologi. Det måste vi diskutera och inte dölja bakom bilden av att företräda Allmänintresset. Vad är det? Ett hopkok av alla intressen? Eller något man döljer sig bakom för att framställa sina förslag som bra för alla? Jag upprördes rejält av Göran Persson när han nedlåtande talade om särintressen och jag kan inte låta bli att göra detsamma när det görs idag. Det är ju olikheterna som berikar, särintressena som driver utvecklingen framåt. Så länge leve särintressen!

Välfärdens fiender - och vänner??#val2010 #centerpartiet

2010-08-09T19:57:00.007+02:00

Kan inte låta bli att reagera på Ohlys tal om välfärdens fiender. Han menar att alla som sänker skatter utgör välfärdens fiender. Det är så oerhört avslöjande för hur Ohly ser på skatter. Det handlar inte om dina och mina pengar - något att vara varsam och försiktig med. Nej, för Ohly är allt samhällets pengar och frågan är hur mycket du ska tillåtas få behålla. Fickpengar att ha kvar för eget behov efter skatt. Eller så tänker han i termer av Förbehållsbelopp. Det minimibelopp du och jag ska få behålla efter skatt för att klara våra normala levnadsomkostnader.Så måste Lars Ohly se på inkomster och skatter.

Om välfärdens fiende är alla som sänker skatten blir hans egen partikamrat Stig Henriksson i Fagersta en fiende. Han sänkte skatten han också.

Men, om det finns välfärdens fiender måste det också finns välfärdens vänner. Det måste vara alla de som höjer skatten. Till den vän-gruppen räknar sig nog Lars Ohly. Ju mer han höjer skatten - desto större vän. Intressant upplysning i valtider. Och inte förvånande alls för gamla kommunister. Ränderna går ju inte ur.

På samma tema räknar han alla som har vinstintressen i välfärden till fiendeskaran. Se upp Astra Zeneca - Ohly hotar med socialisering. Och inte bara läkemedelsbolagen -Apoteken, Järnvägen, Bilprovningen o s v. För om man resonerar som Ohly kan man ju nå långt i socialsering. För tänk alla som säljer produkter till offentlig sektor, till allt som Ohly räknar som välfärd. Har ni vinstintressen så är ni en fiende. Avskaffa vinstintressetkräver Ohly. Även hos Vattenfall kanske? Ja, frågan är om det inte i förlängningen blir en målbild som börjar likna Cuba - eller? Var det inte Cuba som var ett mönsterland för många i ledningen för Vänsterpartiet? Lämnade inte Lars Ohly den svensk-kubanska föreningen först efter besvärande frågor 2005?

Ingen vinst för Ohly #val2010 #centerpartiet

2010-08-08T11:48:00.006+02:00

Nu blåser Ohly till strid mot aggressiva utländska bolag köper upp mindre skolor i Sverige. Smaka på uttrycket "aggressiva utländska bolag". Nog känner man att det finns något hotfullt, jätten Glufs-glufs som är på jakt efter små skolor i landet. Små skolor att göra stora vinster på. Tänker att han nog har hittat ett bolag från USA att skrämma sina väljare med. Men ack, det är bara ett norskt och danskt riskkapitalbolag som är aggressiva. Jag funderar en stund över att det återigen finns ett nationalistiskt drag över Vänsterpartiet. Fy för utländskt kapital, utländska byggnadsarbetare, utländska regler, EU eller annat. Men jag väljer att fokusera på vinsträdslan hos Vänsterpartiet. BHUUUU för vinstspöken!!!

Att Ohly och Vänsterpartiet ogillar vinster är klart. Ja, inte vinst i statliga eller kommunala bolag - utan i privata. Här i Södertälje talar Vänsterpartisterna gärna om det kommunala Telge Energi som ett riktigt Guldägg. På riksplanet är det Vattenfall. Men vinster i privata företag är förhatliga. Om jag som skattebetalare riskerar pengar i kommunala bolag är det Ok och jag ska gärna använda mina skattade pengar för att generera den vinsten. Men ve och fasa om jag med mina skattade pengar satsar och riskerar göra en vinst privat. Då ska den bort - om Ohly får bestämma - med skatt i någon form.

När det gäller elevpengen så trodde jag att den skulle ge eleverna och föräldrarna makt att välja skola. Men, det vill inte Vänsterpartiet i grund och botten. De vill ju avskaffa friskolorna och då gäller det att angripa dem på alla fronter. Nu skrämmer Ohly med att elevpengen går till vinster i friskoleföretagen. BHUUUU! Men, jag frågar mig om elevpengen får användas till att köpa böcker, datorer, mat, städtjänster, skolskjutsar, möbler, köksutrustning m m m m - av privata företag eller..? Måste också de företagen vara statliga eller kommunala? I annat fall finns det ju en risk med Ohlys argument - att dessa privata företag inte går i konkurs utan faktiskt gör en vinst till följd av köp med elevpengen. BHUUUU! Det vimlar av vinstspöken ;p.

Nu noterar jag att friskolorna är de som uppnår de bästa resultaten - när det gäller eleverna. Det är varje elevs rätt till kunskap som för mig är viktigt att bevaka. Det är helt oacceptabelt att så många elever lämnar grundskolan utan att ha nått kunskapsmålen. Det är illa att så många lämnar gymnasieskolan med ofullständiga betyg. Ta Södertälje t ex. Vänsterstyre under alla år - förutom fyra. Den kommun som placerar sig i botten av skolligan. Men, vi har en skola som toppar övergången till högskolan. Icke oväntat är det en lokal friskola - St´a Ragnhildsgymnasiet. Icke oväntat är Södertälje den friskoletätaste kommunen. BHUUUU!

Det är tur att Vänsterpartiet och Ohly - ännu - inte lyckats stoppa vare sig vinster eller friskolor. Tack vare det har Ohlys dotter, aktiv i Ung Vänster - själv kunnat välja friskola. En möjlighet som måste få gälla alla i mitt Sverige - inte som i kommunistländerna - bara eliten och deras barn.

Hiroshima - 65 år #val2010

2010-08-06T11:14:00.002+02:00

För något år sedan hade jag äran att besöka Hiroshima i officiellt sammanhang och lägga ned en blomma vid den brinnande eld och den plats som minner om vad som hände för 65 år sedan. Att besöka museét och uppleva hur fullkomligt otroliga konsekvenser atombomben fick den soliga morgonen den 6 augusti. Jag har ju under lång tid kämpat mot kärnvapen och för nedrustning i olika former. Att då besöka Hiroshima, tala med den politiska ledningen men också med kocken som tillagade måltiden till oss en kväll och berättade om sin far som överlevt - det var skakande.

Jag har egentligen velat delta på minneshögtiden idag i Storkyrkan - men vi har ju Valkonvent. Ska se om jag hinner båda. Men, denna dag - liksom den 8:e i Nagasaki - visar för alla som vill se att kärnvapen inte kan få användas. Konsekvenserna ÄR OBESKRIVLIGA. Mot den bakgrunden är det oroväckande med Nordkoreas olika hot mot Sydkorea och de övningar som nu pågår där. Det är oroande att vi inte har alla stater med i NPT. Indien, Israel och Pakistan borde visa färg - för fredens och framtidens skull.

Burqadebatten driver iväg #val2010

2010-08-05T16:51:00.004+02:00

Igår gick folkpartiledaren ut med krav på lagstiftning mot burqa och niqab i skolan. Det är ju föga förvånande att det förslaget kommer från folkpartiet. De har ju genom åren visat sig utveckla en särskild vilja att komma med olika förslag om förbud och inskränkningar inom olika områden.

Nu kommer dock stöd från moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Han håller med och säger att det kan bli förbud för heltäckande slöjor i skolan. Det är mycket märkligt eftersom Reinfeldt så sent som i år sagt att lagstiftning inte är aktuell. Detta efter att ha deltagit i en debatt med Mona Sahlin som svajade rätt rejält. Det känns som att det inte finns en fast mark under Fredriks fötter i denna fråga. Det oroar.

För min del är det solklart att vi inte ska ha klädlagar i Sverige men väl måste man som arbetsgivare tillåtas bedöma om det ska vara särskilda regler på arbetsplatsen - det må vara skyddskläder, uniform eller att man måste visa ansiktet - eller ha handskar...Om man som Björklund och uppenbart även Reinfeldt vill lagstifta i en klädfråga i skolan undrar jag när nästa lagkrav kommer. Om det krävs att man visar ansiktet för att klara kommunikation i skolan undrar jag om det inte gäller för andra yrken också? Hur motiverar man varför man klarar kommunikation där men inte i skolan? Kommer inte kravet på klädlag som ett brev på posten? Blir det månne krav på skoluniform nästa gång? Då slipper man för korta eller för långa kjolar, byxor eller för färgglada eller grå kläder eller andra kläder. Nyfiken på nästa steg...på söndag den 8:e då fp-ledaren sommartalar månntro?

Miljöpartister lämnar vänsterkartellen #val2010 http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7574661.ab

2010-08-05T13:22:00.006+02:00

Miljöpartister lämnar vänsterkartellen. Förvånar i sig inte - även om det kan finnas många skäl till varför någon lämnar. Att det nu är hela 25 perosner som verkar lämna är ju mer än en enskilds avhopp - det verkar mera vara strömhopp.

För mig som länge jobbat med miljö- och klimatfrågorna är det inte konstigt att detta händer. Det är ju alldeles uppenbart att Milöjpartiets vägval till vänster undergräver deras trovärdighet på många områden. De har blivit mer vänster än miljö och de har framförallt lämnat det frihetliga spår som de haft - på Ohlys altare. Det blir mer uppifrån, mer fyrkantigt och mer stopp för människor än möjligheter.

Om socialdemokraterna hoppades att samarbetet med Miljöpartiet skulle förnya deras politik kom ju vänsterpartiet in i leken och blandade om korten. Kvar blir den gamla vänsterlinjen på många områden och av förnyelsen blev intet. Inte undra då att många miljöpartister känner sig frågade om var de hör hemma.

Sahlin svajar #val2010

2010-08-05T09:37:00.002+02:00

Det är med stor förvåning jag idag läser DN. Nu intar Mona Sahlin en ny åsikt om svensk truppnärvaro i Afghanistan. Detta en vecka efter besöket i Kabul. Då gav hon beskedet att vi skulle vara kvar länge - uppdraget var så stort. Sverige skulle stå upp för resultatet från Kabulkonferensen. Säkra att Afghanistan från 2015 kan ta över ansvaret för säkerheten.

Men, idag säger Mona något annat. Otydligt kanske, går att tolka lite olika. Visst. Men när jag läser helheten blir jag upprörd över innehållet. Hon säger nu att en propp i höst skall gälla ett år. Det är inte det konstiga - så har vi gjort varje år beroende på FN-mandatets formulering. Men, nu verkar hennes krav vara mer än så. Dels säger Ohly att han är glad att man enats om att proppen skall innehålla en exitstrategi. Fram till nu har ( s) och (mp) varit eniga om att man vill utvärdera insatsen - men nu verkar Ohly hållt i pennan. Nu skall en existrategi presenteras.

Och, on top of that - anger Mona Sahlin att hon är sur på att Alliansen inte samrått med henne om artikeln vi i arbetsgruppen skrev. Men hallå - är det ledaren för oppositionen, en eventuell statsminister som byter positioner så sandlådeaktigt? Om det vore propositionen som vi presenterade - men det var en artikel. Och nog borde väl oppositionsledaren och s-ordföranden ha en åsikt som gäller - oavsett en artikel från mig, Birgitta Ohlsson, Holger Gustafsson och Sten Tolgfors. Hon lät ju riktigt engagerad och långsiktig när hon uttalade sig från Kabul, men det rann av snabbt när hon kom hem och mötte Ohly.

Kerstin Lundgren: Tolgfors Afghanistansvar svävade genom etern #val2010

2010-08-03T13:52:00.000+02:00

Kerstin Lundgren: Tolgfors Afghanistansvar svävade genom etern #val2010

Tolgfors Afghanistansvar svävade genom etern #val2010

2010-08-03T11:50:00.003+02:00

Lyssnade på Ekots intervju http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2517134&codingformat=.m4a&metafile=asx med vår Försvarsminister Sten Tolgfors. Det var svävande svar som gick ut över etern. Kändes som att det var intressanta frågor men fel minister som svarade. Frågorna haglade omkring vad uppdraget och säkerhetssituationen kräver. Om vi skulle behöva utöka, minska eller förändra närvaron under kommande år är ju beroende av hur utvecklingen ser ut fram till 2014. Om vi ska klara att medverka till att Afghanistan kan ta över ansvaret vid utgången av 2014 måste vi självklart vara beredd att vara kvar med trupper. Hur stort truppbidrag hänger samman med vad som händer i vårt PRT, vilken sammansättning som vårt bidrag behöver för att klara uppdraget på ett säkert sätt. Självklart måste vi kunna öka insatsen om det behövs, likväl som vi kan behöva förändra den. Men detta kan ju aldrig vara direkt beroende av om Nederländerna drar sig ur i syd, eller om Canada lämnar. Däremot kan detta, liksom så många andra åtgärder som vidtas, få indirekta effekter på både uppdraget och säkerhetsläget i vårt PRT. Vilket vi måste beakta och parera.

Afghanistaninsatsen handlar ju om en sammansatt insats där militära delen utgör en del som ska skapa säkerhet för övriga. Om vi lyckas med våra insatser så att fler afghanska trupper, fler poliser kommer att få en adekvat utbildning i vårt område, om de kan ta över tidigare och hävda säkerhet så är det bra. Om vi för att nå dit, behöver lite fler militära resurser, fler poliser, fler medicinska eller mer flygspaning så måste vi vara beredd att pröva detta. Men, om ökade resurser å andra sidan skulle riskera de resultat som önskas - ska det beaktas. Det är ju i grunden en avvägning som måste göras, ett pussel som måste läggas.

Det faktum att andra länder nu diskuterar att dra sig ur Afghanistan innebär ju inte att vi ska göra det. Vi som driver krav på Responsability to Protect, R2P - kan inte lägga benen på ryggen och lämna folk i sticket när vi lovat säkra övergången till 2015. Det handlar inte om, som Henrik Bergren skriver http://www.dn.se/ledare/signerat/alliansen-varfor-ar-vi-i-afghanistan-1.1147621, att upprepa ett evigt mantra om FN-mandat. Utan det skulle vi inte vara där, men det finns i flera länder där vi inte är. Här handlar det om att vi har ett långt engagemang i landet, att vi vill att det afghanska folket ska slippa leva under talibanstyre, få välja kvinnor till parlament och regering, att kvinnor ska få utbildning, få vård och få sina mänskliga rättigheter precis som män. Om att barn ska få gå i skola. Om fred och utveckling. Om alla gjorde som t ex Nederländerna skulle Talibanstyret återvända och då återstår frågan - ska vi då ge bistånd längre? Vill t ex Henrik Berggren att vi med bistånd ska stötta direkt eller indirekt ett Talibanstyre som knappast är mer rättstatligt, mer demokratiskt eller mindre korrupt eller spelar mindre under täcket med Pakistan? Finns överhuvudtaget optionen att alla internationella militärer lämnar inom ett år och fram träder en rättsäkrare nationalstat i Afghanistan? Om vissa länder lämnar nu, överlåter inte de då till andra att göra mer? Är det en väg som Sverige ska gå? Finns överhuvudtaget optionen att militären lämnar och ersätts av ännu fler biståndsarbetare som kan verka för kvinnor, barn, fred, utveckling, rättstat och demokrati?

Jag noterade att Läkare utan gränser nu lämnat södra Sudan och därmed har alla internationella hjälporganisationer lämnat - p g a säkerhetsläget. Är det den utvecklingen som väntar Afghanistan? Vill vi det? Mitt svar är nej. Jag vill att vi ska medverka till vad vi lovade nu senast på Kabulkonferensen. Det finns alldeles för många svikna internationella löften för att vi till dem ska lägga också Afghanistan. Om vi inte når fram till de mål som satts upp, då har vi anledning att gemensamt forma svar på vad vi då gör. Men låt oss nu fokusera på att nå målen!