Inspirerad av nyhetsflödet idag kan jag inte låta bli att reflektera något över dagens kärnvapenterror. Efter andra världskriget såg vi alla vad en enda atombomb kunde åstadkomma. USA och Japan visade vad som kunde ske. Självklart skrämde, avskräckte och lockade detta. Sovjetunionen hade då inte egna kärnvapen, men var strax efter. De kände hotet och såg sin roll som skyddsmakt för "sin världsbild". USA utvecklade sin roll som skyddare av sin och sina vänners "världsbild", inte bara i Europa utan även globalt. Under sitt kärnvapenparaply.
Vi fick två maktblock som ideologiskt, ekonomiskt och även militärt stod mot varandra. Rädslan för krig var tydlig, men rädslan för dess följder likaså. Kärnvapnen blev nyckeln till supermaktspositionen, men också nyckeln för att hindra angrepp av den andre. Friheten att få styra i sitt eget land, att själva välja färdväg skulle skyddas med kärnvapen. Vi såg terrorbalansen växa fram. NATO mot Warzawapakten. USA mot Sovjetunionen. Världens maktkarta beskrevs som bipolär. Men Storbritannien, en historisk världsmakt som kämpat i två världskrig ville inte bli undanskuffad av andra så självklart fick de sin bomb. De tre drev på utvecklingen av nästa gerenation. Efter Koreakriget, kom Sovjetunionen att ge sin ideologiska släkting Kina kärnvapen. Och så ser vi Frankrike, det land i västeuropas kärna som utkämpat många krig och valt en egen säkerhetspolitisk linje t ex gentemot NATO. Frankrike såg att kärnvapen behövdes för att räknas med och utvecklade eget. De är idag världens tredje största kärnvapenmakt.
Trots att det nu fanns ett Nedrustningsavtal från 1968 så såg vi hur Indien fick sitt kärnvapen på 70-talet. Senare följt av Pakistan som behövde upprätthålla maktbalansen i regionen och hindra angrepp. Sydafrika hade under apartheidtiden, under tiden de isolerades internationellt, skaffat sig kärnvapen. Man kan alltid fundera på hur spridningen gick till men när regimen föll ställdes dessa under IAEA:s kontroll och skrotades sedan. Senast har vi sett hur det isolerade Nordkorea visat att de klarat att skaffa sig kärnvapen. Därmed finns det sammantaget 8 öppet kända kärnvapenstater. De har alla det gemensamt att de finns i områden där det geopolitiska läget varit eller är spännt. Länder som känner sig brända av tidigare erarenheter, är tydligt utsatta eller som känner sig hotade av andra kärnvapenmakter skaffar egen kapacitet.
Och så har vi Israel som inte erkänner att de har kärnvapen. Men alla experter är klara på att de finns. De har ju det klassiska läget för kärnvapen, utsatta och vars existens är hotad av andra. Här gäller avskräckning men också hot. Libyen och Irak sökte utveckla kärnvapen, men stoppades. Nu söker Iran utveckla kärnkraft och egen kapacitet till anrikning och kärnvapen. Saudi-Arabien säger att de då också måste säkra kärnvapenkapacitet. Mönstren känns igen. Så här långt är det stater som står mot stater, där rädslan söker skydd bakom kärnvapen i olika former.
Men vad lär oss Nordkorea och andra. Att kärnvapen inte bara avskräcker från angrepp utan också ger förhandlingskraft. Vad lär Frankrike, ett EU och NATO-land som är mycket tydliga med sina kärnvapens betydelse och ointresse för nedrustning? Vad lär oss Storbrittaniens intresse för kärnvapen? Vad lär oss USA:s användning? Vad lär oss Sovjetunionen? Vad lär oss Sydafrika? Vad lär oss Indien och Pakistan? Vad lär det icke-statliga strukturer som inte behöver egna anrikningsanläggningar utan handlar på svarta vapenmarknaden?
Nu funderar vi många över vad Kim Jong-uns styre ska innebära? Hur kommer han utnyttja Nordkoreas kärnvapenmakt? Han ansågs ju när han blev general ha makerat sin militära vilja att skjuta skarpt. Behöver han bevisa för militären att han inte fått schweisisk smitta? Att han minsann kan leda sitt land...
Själv funderar jag även över de s k redlines som uppges diskuteras mellan Israel och USA när det gäller Irans kärnvapenplaner. Red-lines som om de passeras aktiverar angrepp. Nu hotar Iran med att stoppa oljetransporter i Hormuzsundet om EU slår till mot irans oljesektor. Öga för öga och tand för tand - så lär oss historien. Tänker samtidigt på att det alltid funnits några makter som sett mellan fingrarna på interantionella avtal och regler för att göra det möjligt för nya stater att skaffa kärnvapen. Idag är världen inte bi- utan multipolär, med en rad icke-statliga aktörer som har sprängkraft. Funderar på om det kräver ett nytt sätt att tänka kring belönings- och straffsystem internationellt. Tryck skapar alltid mottryck. Vi vet att det krävs mer än tryck om vi inte vill att det till slut ska explodera.
Så här nära nyår kan man väl få drömma om en kärnvapenfri värld. Men tyvärr verkar alla stater som vill ha en plats bland de stora drömma om att skaffa kärnvapen, alla konfliktstater som inte vill bli angripna vill ha kärnvapen eller stater som utsätts för starkt internationellt tryck. Har man inte ett skydd av någon maktgrupp eller misstror att det verkligen gäller, då kräver man egna kärnvapen. För att inte tala om alla grupperingar med en egen agenda...Kärnvapenterrorn lever alltjämt. Här krävs ny vilja och nya signaler. Iran och Nordkorea kommer att lära andra och varandra. Hoppas att vi klarar att orientera mot målet kärnvapenfri värld. Ytterst vet vi att människor alltid gör skillnad. Låt oss göra det.
onsdag 28 december 2011
fredag 9 december 2011
EU och den ekonomiska krisen
Tjänstgjorde ovanligt nog på EU-nämnden idag, trots att det inte gällde utrikesrådet. På förekommen anledning blev det Europeiska rådet som tog min mesta närvarotid. Telefonmöte om förhandlingarna i Europeiska rådet, hur EU ska svara på de ekonomiska kriserna. Sarkozy talade ju igår om att EU skulle explodera om man inte enades. Så lite nyfiken på resultatet av natten var jag ju. Detta sagt utan att vara raljant. Målas bilden så starkt bygger ju Frankrike också förväntningar.
Hade man levt upp till förväntningarna? Nja, även om jag också inser att det är mycket som är finstilt kändes det inte så. Kortsiktigt var det inte så mycket. Det handlar snarare om att säkra att något Euroland inte bygger upp skuldberg på nytt? Då måste övriga reagera och agera i tid. Den stabilitetspakt som skulle säkra euron har ju inte följts, inte heller av de stora elefanterna Frankrike och Tyskland och resultatet har inte låtit vänta på sig. Nu gäller det att skapa ett starkare regelverk.
När jag tog del av det EU:s ledare enades kring efter de nattliga förhandlingarna så insåg jag att det återstod en hel del. För det första så var fortfarande frågan om att göra en förändring av fördraget aktuell. Det gällde om artikel 126 skulle justeras så att åtgärder och sanktioner som rekommenderas av kommissionen ska träda i kraft med automatik om ett land bryter mot 3%-taket för budgetunderskott i stabilitetspakten,förutsatt att en kvalificerad majoritet av euroländerna inte motsätter sig detta. Skuldkriteriet som kräver skuldreduktion med 1/20-regeln är när statskulden överstiger 60% och det måste skrivas in i det nya förslaget.
Nu vet vi att det inte blir ett nytt fördrag, UK motsatte sig detta och i morse var inte heller Ungern beredd på det. Britterna ville se särskilda regler kring finansiella tjänster - för att säkra Londons status som finansiellt centrum och hindra Tobinskatter mm. Även om inget kring detta fanns i den text som förelåg. Ungern verkade ta rygg på UK - men valde i slutet ett fotbyte. Ungern är ju ett riktigt skuldtyngt land med stora problem, dock utanför eurozonen. De har det riktigt tufft och lär snart kunna bli ett nytt bekymmer - även politiskt. De har ju krav på begränsa statsskulden till 50% i sin nya grundlag och ett särskilt nationellt tremannaråd som kan häva budgeten om man inte håller detta. Ska gälla från den tid Ungern nått ner mot denna nivå. Knepigt på många sätt - även i EU-sammanhang.
Från svensk sida ska vi väl inte gråta för att fördragsändringen uteblir. Själv är jag faktiskt rätt glad. Nu blir det ett mellanstatligt avtal, åtminstone i ett första läge. Men, hur detta slutar vet vi inte idag. Om EU ska kunna samla ihop sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, vara miljömässigt offensivt, utveckla ekonomin och välståndet i EU krävs det att vi samverkar och inte bygger murar. Det finns ju lite olika samverkansmodeller idag, alla EU-länder är inte kvalificerade för Euron o s v. Men detta kan ju i ett senare och annat läge leda till fördragsändringar. Nu slipper vi en långdragen och förödande introvert process när ett fördrag ska ratificeras i varje land ....
Euroländerna samverkar idag, men samtidigt ser de och vi behovet av samverkan för vi är alla i samma båt. Vi måste alla bidra till att hitta lösningar. Frågan är därför om det nu måste bli ett födjupat dike till följd av ett mellanstatligt avtal eller inte. Jag tror i grunden inte det. Utvecklingen går vidare och avgörande är väl hur vi klarar att lösa den mer akuta krisen. Om detta finns det inte så mycket nytt i överenskommelsen. Förutom de belopp på upp till 200 miljarder EURO som nu ska tillföras IMF, efter att beloppen prövats av eurozonen och övriga medlemsländer inom 10 dagar är det inte så mycket kortsiktigt som syns. Att införa lagar eller konstituionella regler om att statsbudgetarna ska balansera eller ge överskott och att denna regel ska anses respekterad om det årliga strukturella budgetunderskottet inte överstiger 0,5% av nominella BNP får väl ses som en vägvisare. Men, det tar ju en del tid att processa nationellt i euroländerna. Sedan ska uppenbart Europadomstolen i Luxemburg ges jurisdiktion att verifiera att regeln införts på nationell nivå. Här handlar det förvisso om signaler om långsiktighet. Men detta kan ta tid.
Men, räcker dessa långsiktiga signaler för att klara det akuta läget? Det känns mycket tveksamt. Den ekonomiska krisen är dessutom bara den ena sidan av myntet. Den andra är den sociala och politiska. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Diskuterade också nyss med kollegor från UK om den situation som de står inför kommande år. Tufft ekonomiskt och initialt med buffert mot kommunerna men nu slår det igenom från nästa år. Då väntar man sig många svåra politiska utmaningar. Nu kan de inte skylla på EU i vart fall. Frågan är vad Sarkozy ska skylla på i presidentvalet våren 2012.
Krävs att vi alla är uppmärksamma så att vi inte kollektivt ger oss in i en återvändsgränd. Även här såg jag fördragsförädningen som bekymmersam. EU behöver lyfta blicken och visa att vi tillsammans både är solidariska och bidrar till att skapa nya möjligheter för de många människorna, för de unga.
Hade man levt upp till förväntningarna? Nja, även om jag också inser att det är mycket som är finstilt kändes det inte så. Kortsiktigt var det inte så mycket. Det handlar snarare om att säkra att något Euroland inte bygger upp skuldberg på nytt? Då måste övriga reagera och agera i tid. Den stabilitetspakt som skulle säkra euron har ju inte följts, inte heller av de stora elefanterna Frankrike och Tyskland och resultatet har inte låtit vänta på sig. Nu gäller det att skapa ett starkare regelverk.
När jag tog del av det EU:s ledare enades kring efter de nattliga förhandlingarna så insåg jag att det återstod en hel del. För det första så var fortfarande frågan om att göra en förändring av fördraget aktuell. Det gällde om artikel 126 skulle justeras så att åtgärder och sanktioner som rekommenderas av kommissionen ska träda i kraft med automatik om ett land bryter mot 3%-taket för budgetunderskott i stabilitetspakten,förutsatt att en kvalificerad majoritet av euroländerna inte motsätter sig detta. Skuldkriteriet som kräver skuldreduktion med 1/20-regeln är när statskulden överstiger 60% och det måste skrivas in i det nya förslaget.
Nu vet vi att det inte blir ett nytt fördrag, UK motsatte sig detta och i morse var inte heller Ungern beredd på det. Britterna ville se särskilda regler kring finansiella tjänster - för att säkra Londons status som finansiellt centrum och hindra Tobinskatter mm. Även om inget kring detta fanns i den text som förelåg. Ungern verkade ta rygg på UK - men valde i slutet ett fotbyte. Ungern är ju ett riktigt skuldtyngt land med stora problem, dock utanför eurozonen. De har det riktigt tufft och lär snart kunna bli ett nytt bekymmer - även politiskt. De har ju krav på begränsa statsskulden till 50% i sin nya grundlag och ett särskilt nationellt tremannaråd som kan häva budgeten om man inte håller detta. Ska gälla från den tid Ungern nått ner mot denna nivå. Knepigt på många sätt - även i EU-sammanhang.
Från svensk sida ska vi väl inte gråta för att fördragsändringen uteblir. Själv är jag faktiskt rätt glad. Nu blir det ett mellanstatligt avtal, åtminstone i ett första läge. Men, hur detta slutar vet vi inte idag. Om EU ska kunna samla ihop sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, vara miljömässigt offensivt, utveckla ekonomin och välståndet i EU krävs det att vi samverkar och inte bygger murar. Det finns ju lite olika samverkansmodeller idag, alla EU-länder är inte kvalificerade för Euron o s v. Men detta kan ju i ett senare och annat läge leda till fördragsändringar. Nu slipper vi en långdragen och förödande introvert process när ett fördrag ska ratificeras i varje land ....
Euroländerna samverkar idag, men samtidigt ser de och vi behovet av samverkan för vi är alla i samma båt. Vi måste alla bidra till att hitta lösningar. Frågan är därför om det nu måste bli ett födjupat dike till följd av ett mellanstatligt avtal eller inte. Jag tror i grunden inte det. Utvecklingen går vidare och avgörande är väl hur vi klarar att lösa den mer akuta krisen. Om detta finns det inte så mycket nytt i överenskommelsen. Förutom de belopp på upp till 200 miljarder EURO som nu ska tillföras IMF, efter att beloppen prövats av eurozonen och övriga medlemsländer inom 10 dagar är det inte så mycket kortsiktigt som syns. Att införa lagar eller konstituionella regler om att statsbudgetarna ska balansera eller ge överskott och att denna regel ska anses respekterad om det årliga strukturella budgetunderskottet inte överstiger 0,5% av nominella BNP får väl ses som en vägvisare. Men, det tar ju en del tid att processa nationellt i euroländerna. Sedan ska uppenbart Europadomstolen i Luxemburg ges jurisdiktion att verifiera att regeln införts på nationell nivå. Här handlar det förvisso om signaler om långsiktighet. Men detta kan ta tid.
Men, räcker dessa långsiktiga signaler för att klara det akuta läget? Det känns mycket tveksamt. Den ekonomiska krisen är dessutom bara den ena sidan av myntet. Den andra är den sociala och politiska. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Diskuterade också nyss med kollegor från UK om den situation som de står inför kommande år. Tufft ekonomiskt och initialt med buffert mot kommunerna men nu slår det igenom från nästa år. Då väntar man sig många svåra politiska utmaningar. Nu kan de inte skylla på EU i vart fall. Frågan är vad Sarkozy ska skylla på i presidentvalet våren 2012.
Krävs att vi alla är uppmärksamma så att vi inte kollektivt ger oss in i en återvändsgränd. Även här såg jag fördragsförädningen som bekymmersam. EU behöver lyfta blicken och visa att vi tillsammans både är solidariska och bidrar till att skapa nya möjligheter för de många människorna, för de unga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)